Vilken trend lyfter det nya decenniet?
Ännu ett år har gått, ja, rentav hela det nya millenniets första decennium. Och nu när jag pliktskyldigast påpekat detta för envar välkända faktum övergår jag till ett annat och för mig mer angeläget ämne: mina förhoppningar i hårdrockshänseende inför det kommande decenniet.
Hårdrocken just nu mår inte alltför puckelryggigt, om man säger så. På vår egen hemkontinent och inte minst vår egen hemnation har nya utövare av gamla, tidigare marginaliserade men av många saknade subgenrer som sleaze och New Wave of British Heavy Metal-inspirerad jeansvästmetall fått uppmärksamhet som i flera fall förtjänar att rubriceras som framgång. Detta är trevligt även för att dessa retrovågor inte sätter käppar i hjulet för helhetens framåtskridande. Polariseringen, antingen/eller-faktorn om man så vill, mellan nytänkare och nostalgiker inom hårdrocken är inte alls så svår på våra breddgrader som i exempelvis USA, tvärtom råder en rätt gemytlig för att inte säga fruktbar samexistens. Den tendensen förefaller också vinna ökat insteg även i USA, vilket bådar gott för ett ökat idéutbyte mellan kontinenterna. Det i sin tur ökar förutsättningarna för något som skulle vara hårdrocken till stor nytta, nämligen att någon subgenre befordras till en brett förankrad, multinationell företeelse. En trend, så till sägandes.
Begreppet trend representerar för de flesta något oerhört negativt, att en viss uttrycksform fått en så vid spridning att dess ursprungliga betydelse urvattnats och förlorat sin integritet. Ibland hör man rentav att en kulturell rörelse, som en musikstil, är att betrakta som "död" i samma ögonblick den försetts med ett namn. Den legendariske hårdrocksjournalisten Malcolm Dome är en av dem som förfäktat detta. Att namnge en musikstil innebär oundvikligen att förkväva dess utvecklingsmöjligheter med givna definitioner och kriterier, lyder tankegången, men sanningen är inte fullt så kategorisk. En etikett utgör inte enbart en begränsning, utan även ett identitetskort och, inte minst viktigt, en språngbräda. I musiksammanhang får den i princip samma funktion som ett släktnamn för artister vars inbördes likheter vanligtvis är så uppenbara att det är både logiskt och praktiskt att samla dem under en gemensam benämning. För att, lite fjantpoetiskt, jämföra med ett träd: att fastslå en ny musikstils existens och ge den ett namn " exempelvis thrash metal, som i Domes exempel " innebär inte att trädet stannar i växten. Vad som händer är att en förgrening skapas, med ett inledningsvis okänt antal skott representerande skilda utvecklingslinjer från den gemensamma samlingspunkten. Inte alls olikt en människas eller raskatts stamtavla. Att samlingspunkten/musikstilen fått ett namn underlättar för målgruppen att samlas kring den, och lockas tillräckligt många beundrare uppstår en trend " i varje fall ett av de fenomen som går under den benämningen.
När trenden väl etablerats är det två saker som alltid och undantagslöst inträffar, men som ändå verkar komma lika överraskande, och framkalla samma harmsna reaktioner hos publiken varje gång. För det första delas musikstilens ursprungliga beundrarskara upp i ofta häftigt rivaliserande fraktioner mellan traditionalister och förnyare: death och black metal är två talande exempel. För det andra fortsätter skivbolagen att kontraktera nya artister av likartat slag fram tills marknaden slutgiltigt övermättats, med den effekten att trenden i dess slutskede omfattar även andra, tredje och sjunde klassens band i direkt konkurrens med de ursprungliga stilbildarna och deras mer värdiga efterföljare. Den berörda musikstilen tappar därmed sin förmåga att locka nya lyssnare, vilka istället söker sig annorstädes och, eventuellt, hjälper till att lyfta fram nästa mer eller mindre antitetiska trend. Den första trenden återupptäcks i sin tur längre fram av en ny generation nostalgiker, för vilka den ursprungliga trendepoken representerar en förlorad guldålder.
Hela förloppet är fullt logiskt, cykliskt och därmed förutsägbart. Det oaktat brukar varken trendens anhängare eller motståndare låta sig nöja med att händelseutvecklingen skulle vara naturlig eller väntad. Istället tillgrips förklaringar som att kommersiella krafter urgröpt trendens egentliga ideal och därmed banat väg för dess undergång. Anklagande pekfingrar brukar riktas mot scenens sist tillkomna och minst begåvade band, vilket är djupt orättvist och därtill idiotiskt. Unga gröna musiker som bildar band väljer sällan musikstil utifrån kommersiella bevekelsegrunder. Möjligtvis indirekt: att se sina idoler vältrande sig i livets goda göder givetvis deras egna drömmar och förhoppningar att nå samma mål. Men hur rimligt vore det att klandra dessa stackars gröngölingar för deras bristande talang och oförmåga att ta sig ur sina förebilders skugga? Eller kanske rentav begära att de själva skulle ha insett sin undermålighet och därför haft vett att avböja skivkontrakt då ett sådant erbjöds dem? Inte rimligt alls, är det självklara svaret. Oavsett vilket spelar historiska erfarenheter av det här slaget en avgörande roll för den allmänna oviljan att finna något positivt i tanken på en trends eventuella uppkomst.
Men " en trend, så länge den varar, har på det hela taget inte någon dålig inverkan på den helhet den representerar. En trend lockar nya lyssnare, vilket gynnar helheten. Den drar till sig uppmärksamhet från musikbranschen och media, vilket gynnar helheten. Och när den slutligen faller, blir dess aska i sin tur grogrund för andra stilar, vanligtvis byggda på idéer som antingen är helt nya och fräscha eller som tidigare skymts av den föregående trenden för att nu slutligen få chansen hos en större publik. Vilket, återigen, gynnar helheten i högsta grad.
Så vilken av vår tids spirande kultrörelser skulle kunna slå sig in bland det nya decenniets stora innetrender? Vilken av dem har störst potential att locka nästa generation att samlas under hårdrockens fana? Den ovannämnda sleazen eller jeansvästmetallen? Folk metal? Pudelrocken? Något helt annat, eller kanske alltihop i förening? Förutsättningarna är otvivelaktigt goda. Hårdrocken har en bredare förankring nu än någonsin, vilket så vältaligt illustreras av det faktum att progressiva PAIN OF SALVATION deltar i den svenska, och black metal-förnyarna KEEP OF KALESSIN i den norska uttagningen till årets Melodifestival.
Till den som ändå tar avstånd från tanken på att trender alls kan ha en positiv effekt på hårdrocken, och kanske rentav hellre vill ha den till en exklusiv klubb för en utvald elit än en bred folkrörelse: minns att hårdrocken en gång slog igenom just som en trend. Vid 70-talets början gick främst DEEP PURPLE, LED ZEPPELIN, BLACK SABBATH och URIAH HEEP i spetsen för en hel avknoppning från det dåtida rockträdet. De, och många andra band som inbördes skilde sig åtskilligt från varandra, men som hade ett gemensamt och omisskännligt definierande drag: de var de hårdaste bland de hårda. Hur mycket de än själva motsatte sig idén att fösas ihop under en gemensam etikett som "hårdrock", hur missvisande och begränsande de än upplevde denna etikett, och trots det faktum att så otroligt begåvade artister knappast behövde rida på en trend för att finna en publik " trots allt detta är det inget tvivel om att det intryck man gjorde på omvärlden blev avsevärt mycket större av att deras uppdykande sammanföll i tiden. En helt ny rörelse var född, större än summan av sina beståndsdelar som i sig var stor nog. Av rörelsen blev en trend, som under årens lopp kom att förgrenas, krympa och återupprätta sig i ständigt fler inkarnationer, gång på gång. Och det är inte nog med att just denna rörelse, hårdrocken, i sig är och förblir en av vår tids både mest inflytelserika och utvecklingsbefrämjande musikformer. Nej, även de av dess undertrender vars popularitet på sin tid bortförklarades av dem som "visste bättre", och som förvisades till musikhistoriens skamvrå då tiderna blev sämre " även dessa har i förlängningen fått upprättelse. Stilar som pudelrocken och thrashen finner numera gehör hos en ny generation fans, vilket slutgiltigt bekräftar de kvaliteter dessa musikstilars inneboende, tidsoberoende kvaliteter. Oavsett att stilarnas representanter från början slog sig in i publikens hjärtan ridande på en " trend. För dessa band var respektive trend enbart ett transportmedel för att nå genombrottet. Men det bränsle som gjorde resan möjlig överhuvudtaget var den egna talangen.
Musikhistoriens cykel kan inte stoppas. Nya trender kommer att uppstå, älskas, förhånas, gå under, återupptäckas och göra hårdrocken en sjuhelvetes massa gott under resans gång. Något att se fram emot. Hur dessa trender kommer att se ut är inte lika lätt att förutse. Men just därför är det alltid lika spännande att vänta in svaret på den frågan.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
