Äkthet är att se metal i den gråa vardagen
Ganska ofta läser man om metalband som visar sin "äkthet" genom att visa på hur mycket de festar, super och allmänt lever det hårda livet. Slå upp vilken artikel som helst som handlar om BULLET eller SABATON så finns de där, referenserna. Likaså finns de där som bevis på äktheten i biografierna över Nikki Sixx och Slash, med många flera. Johannes "Yxan" Losbäck i WOLF tillkännager, som bevis på sin äkthet, i en intervju i Sweden Rock Magazine att han inte kan sluta tänka på SAXON ens när han kissar. Åter andra förkunnar att de inte äger andra kläder än svarta skinnbyxor och hårdrockströjor med mera, med mera. Allt för att skapa trovärdighet.
Men någonstans upplever jag som fan att detta inte är den "äkthet" jag söker hos banden och musikerna jag lyssnar på. Ty även om de fortfarande skriver fantastisk musik så tänker jag någonstans att om man omges av hårdrock ständigt och jämt och kan unna sig att aldrig sluta tänka på exempelvis SAXON ... då borde det ju snarast vara svårt att inte spruta ur sig fantastisk musik på löpande band. Någon större ansträngning kan det i alla fall inte kräva, eller?
Men... så, vid tiden för släppet av "The Black Flame", får jag chansen att tala med Johannes himself och möjlighet att fråga om musiken och texterna på den då nya skivan. Särskilt textraden "Blood-thirst predator. bloodline of Lucifer/Red-eyed raging sadistic terrier" (från "The Bite") undrar jag mycket över och frågar om han någonsin personligen mött någon sådan.
Döm av min förvåning när han svarar ja och halvt på allvar, halvt på skämt berättar historien om när han var ute och gick med barnvagnen och en terrier, just sådan som nämnd ovan enligt Yxan, hoppar upp och skäller över kanten på vagnen, rödögt gloende på tvååringen som vilar däri.
Hur sann denna historia är överlåter jag åt honom själv att svara på, men mitt i associerandet till den blodtörstande terriern och hur hunden i parken minde om en sådan lyser vardagen som småbarnsförälder igenom.
Andra band har också talat mycket om familjelivet, inte minst U.D.O:s sångare Udo Dirkschneider som jag mötte i Arvika för ett par år sedan. Sean Peck i amerikanska CAGE är också någon som genom otaliga avbrott i vår telefonare över halva jordklotet " orsakade av hans son som inte kunde hitta sina joggingskor " visade på hur familje- och yrkeslivet krockade med varandra.
När jag själv nu närmar mig den ålder då jag och min fru på allvar överväger att själva skaffa barn fascineras jag allt mer över hur dessa rockers trots sin vardagssituation ändå kan prestera så bra som de gör. När det mer och mer bara blir en dröm att kunna unna sig att tänka på SAXON ens en liten stund då och då utan att bli avbruten. Kanske är stunden när man i sin ensamhet lättar på trycket i blåsan enda gången man får sådant lugn på hela dagen.
Att då, på sin allt mer begränsade lediga tid, gå iväg och producera högklassig metal... det kallar jag hängivenhet. För tänk bara hur mycket mer fantasi och musikalisk talang du måste ha, när kanske det enda intryck som kan liknas det minsta vid inspiration är det av en hund som hoppar och skäller i parken när du promenerar med minstingen, jämfört med om du ägnat hela dagen och natten före åt hårdrocksrelaterade aktiviteter. Och tänk att varje gång du får en barnfri helg åka på turné och spela konserter i stället för att bara sitta och ta igen dig på soffan och kanske för en gångs skull kunna tänka obegränsat på saxon en hel dag. Det kallar jag äkthet.
...eller så håller jag bara på att bli gammal...
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
