Quinoa är liksom inte så...metal
"This rock star will self destruct in T minus ten seconds..."
Jag tror nog att de allra flesta av er är benägna att hålla med mig om jag påstår att rockmusik och ett visst mått av självdestruktivitet går hand i hand. Många är de rockstjärnor som i förtid lämnat oss till följd av ett allt annat än hälsosamt leverne: Janis Joplin, Jim Morrison, Jimi Hendrix, Bon Scott " listan kan göras lång. Det råder alltså föga tvivel om att ett samband existerar, frågan är väl snarare vad som egentligen utgör dess grund? Vad är det som gör sannolikheten att dränka såväl sorger som livskraft i en flaska Jack Daniels större, bara för att rockmusiken håller ens själ i ett fast grepp?
Okej, jag generaliserar naturligtvis en liten smula här. Det finns säkerligen rockstjärnor som är antingen träningsfreaks, vegetarianer, veganer, nykterister, medlemmar i Hem och Skola, eller bara genuint helylle i allmänhet. Det finns säkert gitarrister som hänger av sig guran och tar en portion ekologiskt odlad quinoa och ett glas källvatten till lunch. Samtidigt är nog de rockband som lever högt på myten om sitt dubiösa leverne betydligt fler än de band som faller in i de vattenkammades kategori. Sannolikheten är större att hitta en back öl eller ett par flaskor sprit i backstage-logen, än en back mineralvatten. Det är inte som om MÖTLEY CRÜE är ensamma avseende dekadenta utsvävningar, eller hur...?
Alltså: vad beror det på? En del av sanningen ligger säkert i den rena påfrestningen som rockstjärnetillvaron innebär. Det kanske låter som ett glidarjobb att kuska land och rike runt och stå på scen framför 20 000 jublande fans, för att sedan mötas backstage av villiga groupies. Samtidigt intygar de flesta som har bott och levt sex månader i sträck på den begränsade yta en turnébuss utgör, tillsammans med ett gäng andra svettiga rockers, att det är långt ifrån någon lyxtillvaro. Att man under de förutsättningarna kanske får lust att ta sig ett järn för mycket ibland (eller för all del även att nyttja andra substanser) är måhända inte särskilt förvånande. Särskilt inte som tillgången till alkohol och droger knappast är mager, åtminstone inte för de band som nått en viss nivå av berömmelse.
En annan teori som ofta framlagts är att de personlighetstyper som söker sig till en scentillvaro samtliga har någon form av emotionellt bagage. Att det som driver dem att söka publikens bekräftelse och gensvar är något i deras personliga historia som spökar. Köper man den tesen som sann, verkar det rimligt att personer med en sådan bakgrund också är mer benägna än harmoniskt balanserade personer att anamma en destruktiv livsstil.
Avslutningsvis borde man möjligen kommentera vilka förväntningar det finns på rollen som rockstjärna. Det är säkert många av er som vill ha rocken som säkerhetsventil, en dekadent och befriande verklighetsflykt undan vardagsbluesen med jobb, dagislämningar och relationsproblem. Då passar det säkerligen bättre med en "förebild" som gör alla de där dumdristigt bekymmerslösa och lättjefullt skamliga sakerna ni inte kan göra själv, än en som lever livet lika försiktigt ni själva gör " eller hur? Alla har ni säkert upplevt någon form av grupptryck, och vet att det kan vara en stark kraft redan när antalet involverade personer är relativt lågt. Tänk er då att ha tusentals (lycko)rusiga människor framför scenkanten som alla förväntar sig att ni skall bete er som om morgondagen inte existerar. Kanske inte så lätt att stå emot det i längden, om man inte är en särdeles stark person.
Så, har vi blivit klokare avseende rockens vurm för självdestruktivitet? Svaret på frågan om varför kopplingen är så stark är uppenbarligen svårfångat. De bidragande anledningarna är sannolikt många och varje fall åtminstone i någon aspekt unikt. Vi får kanske leva med ett mått av ovisshet, och nöja oss med att konstatera att rock 'n' roll är ett bitterljuvt gift. Helt klart är det risky business för den personliga hälsan, och förmodligen ligger också en hel del av rockens tjuskraft just i dess flört med katastrofen, dess rebelliska anda: "Pedal to the metal and f**k danger!"
Och let's face it " quinoa ÄR faktiskt inte särskilt metal...
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
