Plötsligt händer det...
Det händer inte ofta, kanske en-två gånger per år på sin höjd.
Oftast brukar jag få vänta i flera månader, ett halvår, ibland mer. Men så plötsligt händer det... Plötsligt upptäcker jag ett för mig nytt band, som ger mig en riktig wow-känsla. Ett band som har det där lilla extra, som jag verkligen inte kan få nog av. Ett band vars låtar kan gå på repeat i stereon flera gånger per dag och som jag bara vill höra mer och mer av. Det brukar som mest bli ett, eller två band varje år. I år har endast ett band lyckats med denna bedrift och det är utan tvekan danska VOLBEAT. Metalcentrals medgrundare, herr Andersson hade under en längre tid försökt få mig att kolla upp bandet. Trots att lovorden om bandet i fråga varit många, bland annat från nämnde medgrundare så hade jag ändå inte tagit mig tid att ge dom en chans.
Jag har på senare år känt ett allt större behov av att mer och mer bredda min musiksmak, att upptäcka nya band som verkligen kan få fram den där wow-känslan är för mig en stor passion. Musik är för mig så mycket mer än bara musik. Det är utan tvekan en form av konst och jag imponeras onekligen av personer som lyckas skapa starka melodier och som verkligen får fram en känsla i sina låtar som ord aldrig kan beskriva. Ju mer musik jag försöker lyssna på, desto mer kräsen känner jag även att jag blir. Både på gott och ont antar jag. Det krävs helt enkelt något utöver det vanliga för att fånga mitt intresse. Nu menar jag inte att allt nödvändigtvis måste vara nyskapande, jag vill snarare betona att det just är den där känslan jag är ute efter. Hur gärna jag än vill så kommer jag troligtvis aldrig att kunna beskriva denna känsla, men tänk dig att ett band med sin musik lyckas få fram så mycket känslor hos dig som lyssnare, som troligtvis inte något annat än kärlek kan få fram. Det må låta blödigt, men faktum är ändå att musik har en förunderlig förmåga att beröra oss.
Nåväl, för att återgå till min egen "årets upplevelse" inom musiken så uppenbarade den sig först när ett promoexemplar av senaste "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" damp ner i brevinkastet, cirka en månad innan release. Min nyfikenhet gjorde att jag inte längre kunde motstå. Och tur var väl det. Plattan gick varm i min cd-spelare fram till releasedagen i slutet av augusti, då jag passade på att inhandla samtliga av bandets tre album. VOLBEAT lyckas enligt min mening att skapa de där speciella låtarna som sätter sig och helt enkelt vägrar att lämna skallen. De har förmågan att skapa låtar och melodier som har det där lilla extra, och absolut icke att förglömma " de har en sångare med en kanonröst.
Idag, cirka fyra månader efter det att skivan damp ner i mitt brevinkast hittar jag fortfarande nya favoritlåtar på framför allt "Rock the Rebel/Metal the Devil" och "Guitar Gangsters & Cadillac Blood". Jag tvivlar även på att det någon gång under denna period gått mer än två dagar i sträck utan att någon VOLBEAT-platta snurrat i min cd-spelare. Detta händer inte allt för ofta och framför allt har jag aldrig varit med om att något band inom någon annan genre, än just hårdrocken har lyckats få mig att bli näst intill lyrisk över deras musik. Nu ser jag med spänning fram emot vad 2009 har att erbjuda när det gäller nya upptäckter.
* Kommande ljuspunkter i tillvaron: VOLBEAT " Live i Karlstad, 6:e mars. Nedräkningen har börjat...
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
