Klen igenkänningsfaktor inom metal - tack och lov
För ett kort tag sedan " närmare bestämt fredagen den 12 september " möttes jag av följande rubrik över Metros dagliga krönikekolumn: "Jag önskar att Jocke Berg hållit tyst". Vederbörande syftade såklart inte på den ende intressante av nöjes-Sveriges två Jockar Berg, han i HARDCORE SUPERSTAR, utom på han från KENT: vår tids svenska mästare på urtrist musik för urtrista människor. Så självklart önskar även jag att Jocke Berg hållit tyst, men av helt andra skäl än Metros krönikör. Vad som gjorde den skribenten så modfälld var KENT-Jockes avslöjande att en viss låt inte alls var en djupsinnig betraktelse över hur överväldigande svårt det kan vara att se den hårda verkligheten genom vuxna ögon, utan om något så prosaiskt som att det gör ont att vakna med kontaktlinserna på. Helt plötsligt rök den personliga identifikationsfaktorn i låten all världens väg, och för krönikören var snillefostret därmed helt förstört. Själv satt jag som bedövad av en aha-upplevelse. Det personliga igenkännandet! Är det det som gör att så många dras till en så nära nog makabert tråkig konstellation som KENT? Och i så fall " varför? Varför då, i herrans namn?
Jag menar, vad är det för vits med att känna igen sig själv och sin egen vardag i den musik, de böcker och de filmer som förutsätts tillhandahålla en stunds kontrollerad verklighetsflykt? Hur många av oss lever så intressanta liv att inte ens fiktionen kan erbjuda något mer spännande, om så bara som omväxling? Och om man vänder på det, hur kan någon anse att det högsta goda för en författare, filmskapare eller låtskrivare att vilja skildra är mondäna anekdoter som hämtade från ens egen "been there, done that"-lista? Hur anspråksfullt är inte det? Eller talar vi snarare om svag självkänsla " ett desperat behov att intala sig att det man själv gör, är och säger kan betraktas som intresseväckande ur ett vidare perspektiv?
Sannolikt spelar den kära gamla jantelagen in i sammanhanget. Ingen förväntas vara, eller mer bestämt TRO sig vara förmer än någon annan. Kruxet är att var och en av oss känner av behovet att profilera oss, och i ett försök till kompromiss glorifierar man då artisteri som vill få det vanliga och genomsnittliga att framstå som märkvärdigare. Denna dramaturgiska taktik är ytterst effektiv när det gäller tragiska skildringar " där får det personliga igenkännandet utomordentlig genomslagskraft, eftersom sorg är en känsla som oavsett omständigheterna upplevs individuellt snarare än kollektivt. Är syftet att roa och underhålla blir utgångsläget betydligt vanskligare " i det avseendet har få enskilda människors vardag särskilt mycket att komma med. Som en av mina arbetskamrater ytterst träffande uttryckte det: "Det där med att alla människor har en intressant historia att berätta stämmer inte " om de inte har en jävligt bra spökskrivare".
Sådana bra spökskrivare, genomsnittsmänniskans språkrör, huserar förvisso också inom populärmusikens sfär. Per Gessle " en popkompositör av helt annan dignitet än tråkåken Jocke Berg " och AC/DCs Bon Scott är lysande exempel på textförfattare som skapat stor underhållning med enkla och uttalat icke-spektakulära medel. Här får man emellertid inte glömma att storheten ligger i presentationen, inte ämnesvalen. Med vältalighet och humor kan en skicklig lyriker få åhöraren att nicka och le instämmande vid associationer till hans/hennes egna tv-tittande, bakfylleågren eller flatlusklåda. Men ämnena i sig är och förblir rena banaliteter.
Inom metal har texterna ofta ytterst liten förankring i verkligheten, eller åtminstone vardagen. IRON MAIDENs Steve Harris hoppar friskt från det ena dramatiska ämnet till det andra: böcker han läst, filmer han sett, historiska företeelser som gjort intryck på honom " vad som helst, utom det alldagliga. Power metalband som RHAPSODY uppehåller sig med förkärlek i egna eller andras fantasivärldar fyllda av trollkarlar och svärd, den kollektiva svartmetallmaffian sitter med norsk-latinskt lexikon i knät och åkallar intigheten eller demoner. Och somliga, som MÖTLEY CRÜEs Nikki Sixx, väljer förvisso att beskriva sin egen verklighet " men en verklighet som få av oss andra, lyckligtvis, kan relatera till.
Det är ömsom fascinerande, ömsom barnsligt. Ömsom fyndigt, ömsom imbecillt. Men alltihop är helt och fullkomligt underbart.
För jag känner inte igen mig i något av det. Inte ett enda förbannat dugg. Och det är precis som jag vill ha det. Inte för att jag dissar min egen vardag, utan för att fantasin inte skulle fylla någon funktion om jag släpade verkligheten med mig dit. Vardagslivet " undantaget party- och kärlekstexter, som de pseudointellektuellas armé dock skyr av andra skäl " är inom metal med fördel utbytbart mot ett annat, mer färgstarkt multiversum uppbyggt kring skräckfilmer, vampyrromantik, sagor och myter, svunna historiska epoker och allt en fantasifull människa kan önska sig. Ingen begär, och ingen skulle bli glad åt en text som gav oss hårdrockare möjlighet att identifiera oss med Joey DeMaio för att han river av lika många ark dasspapper från rullen som vi andra innan han spolar efter sig på muggen. När det är dags för fantasi, får verkligheten vänta på sin tur. Det tjänar de båda på.
Detta kan kanske rentav tas som en indikation på genomsnittshårdrockarens rika själsliv och goda förstånd. Det, och att inte alltför många av oss förspiller dyrbar tid på KENT.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
