Klichéåsikter inget mått på hängivenhet
Nu är det inte så långt kvar tills METALLICAs nästa platta dyker upp. Och de flesta av oss är väl, om kanske inte sprickfärdiga av förväntan, ändå försiktigt optimistiska i förvissning om att den i varje fall inte kan vara sämre än "St. Anger". För det finns väl ingen, utöver på sin höjd något enstaka blöjbarn till rookie-fan, som kan betrakta den plattan som annat än skam och fläck på METALLICAs och hela hårdrockens banér?
Eller? Ponera att man stöter på någon som hävdar raka motsatsen. Ponera att denna person rentav är en rågarvad METALLICA-veteran som upptäckte bandet redan när "Kill'em All" släpptes 1983 och dyrkat dem ända sedan dess " och som inte desto mindre förfäktar att "St. Anger" är bandets mästerverk som ställer allt annat i det kända universum i skuggan? Scenariot är förvisso mer än osannolikt, men det är hypotetiskt tänkbart. Och om det nu inträffade, hur skulle vår reaktion bli? Hur skulle vi bemöta en sådan inställning från en individ som enligt alla underförstådda regler borde "veta bättre"?
Den som har hårdrocken som favoritmusik, och kan uppvisa i varje fall rudimentära hårdrockskunskaper som belägg för detta, har i teorin uppfyllt alla krav på att få kalla sig hårdrockare. I praktiken är det ofta inte så enkelt. Anhängare av ett visst band eller en viss stil har inte total val- och åsiktsfrihet inbördes. Det finns vanligtvis vissa klichéuppfattningar som man förväntas ställa sig bakom utan att ifrågasätta (när det gäller äldre band är en av dessa närmast undantagslöst att deras tidigaste material MÅSTE betraktas som det bästa), i varje fall om man vill behålla sin plats bland de "riktiga" fansen och inte kastas ut i kylan som en pariaförklarad "wannabe". Den som klarat "inträdesprovet" till gruppen förväntas helt enkelt inte hysa åsikter som avviker alltför mycket från huvudfårans. Enklare uttryckt: det finns gränser för vad man "får" framhålla respektive kritisera hos ens egna favoriter.
Detta vet jag eftersom jag själv fått klä skott för diverse personliga uppfattningar om mina egna hjältar som jag tydligen inte borde ha " eller ens borde KUNNA ha. Som trettioplussare möts jag med ohöljd misstro om jag " när jag så finner befogat " framhäver en viss artists mer sentida bedrifter framför vad vederbörande åstadkom under min egen mest påverkbara tid på 80-talet. Ta exempelvis HELLOWEEN. Jag skaffade "Keeper of the Seven Keys"-plattorna när de var nya och jag själv var i blomman av min ungdom, och visst tyckte jag mycket om dem och gör så fortfarande. Men vill jag lyssna på sådan musik idag, är oddsen betydligt högre för att någon av Kai Hansens GAMMA RAY-plattor "No World Order" eller "Majestic" åker på. Varför? Jag gillar dem bättre, helt enkelt. Självklart har jag fler minnen förknippade med musik som varit med mig under en längre period, och dem hade jag definitivt inte velat vara utan. Men nostalgi är något som bör njutas med måtta, då det är en mycket dålig värdemätare på faktisk kvalitet, och bara alltför ofta leder till att man frivilligt avsvärjer sig all verklighetsförankring medan man intalar sig att det är de som även uppskattar att leva i nuet som inte fattat någonting.
I fallet METALLICA, exempelvis, är fortfarande "Kill'em All" min favoritplatta. Inget kätterskt i det, tvärtom. Ta däremot min åsikt att "Master of Puppets" är krystad, överambitiös och därtill plastigt producerad. Eller för den delen att "And Justice for All" var en olidligt trist platta för tjugo år sedan, och inte har blivit ett dugg bättre av att åldras. "The Black Album" var ett stort och mycket välkommet uppsving efter dessa produkter. Berättar jag detta här och nu endast i avsikt att provocera? Inte endast, nej. Och skulle ämnet komma på tal under ett vänskapligt samtal med andra METALLICA-fans skulle jag uttrycka mig betydligt hovsammare, tills eller om inte diskussionen urartade. Vilket den antagligen skulle göra. Vissa uppfattningar förväntas man helt enkelt inte ha som METALLICA-fan. Särskilt inte om man som jag inte ens har ungdomligt oförstånd och okunnighet att skylla på.
Min poäng är nu inte att man medvetet ska börja odla oortodoxa åsikter bara för nöjet i att säga emot. (Om nu någon trodde att detta VAR min poäng efter att ha läst ovanstående, så har vederbörande mina sympatier.) För egen del skulle jag tro att jag instämmer med den allmänna hårdrocksopinionen väl så ofta som jag går emot den. Eller åtminstone att min uppfattning i en viss fråga inte skiljer sig alltför mycket från vad så eller så många procent av mina medhårdrockare anser om samma sak.
Jag har bara så svårt att begripa motståndet mot tanken att olika personer kan ha något olika uppfattning om en viss företeelse, även om de har kärleken till nämnda företeelse gemensam. Samtidigt vill jag alls inte hävda att "klichéåsikt" och "osanning" är synonymer. Så som jag ser det finns det två typer av klichéer. Dels de verkliga sanningar som överlevt längst, dels det struntprat som upprepats så många gånger att dess sanningshalt bara tas för given.
Vilken kategori en given klyscha tillhör, kan man bara avgöra genom att ifrågasätta den. Och då kan svaret, i sin tur, mycket väl bli att båda sidor av saken visar sig vara likvärdiga "sanningar". Den som älskar och den som hatar "St. Anger" kan båda vara lika stora METALLICA-fans.
Tro inte att det inte kräver självövervinnelse av mig att medge detta. För visst fan suger "St. Anger" något rejält ändå...
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
