In Flames på osäker mark i känt territorium
Foto: Patric Ullaeus
För första gången har IN FLAMES spelat in ett album utan grundaren Jesper Strömblad. Ändå låter ”Sounds of a Playground Fading” som en jämn och logisk uppföljare till storsäljaren ”A Sense of Purpose”. Basisten Peter Iwers berättar mer för Metalcentral.
IN FLAMES förehavanden under de senaste tre åren är på många sätt representativa för ett etablerat band som släppt en väldigt framgångsrik skiva. Ett intensivt turnerande följt av en tids välförtjänt ledighet för att ladda batterierna. Hur man väljer att fylla en sådan ledighet är förstås olika för olika musiker. Gitarristen Björn Gelotte och basisten Peter Iwers beslöt sig, bland annat, för att starta en restaurang.
– Björn och jag började plugga ölkunskap och i april öppnade vi lokalen på Magasinsgatan 21 här i Göteborg. Om man får göra lite reklam, säger den sistnämnde glatt. Vi gjorde förberedelserna för nästa turné så de skulle vara klara till invigningen. Stället heter 2112, precis som RUSH-plattan. Tanken är att det ska vara ett feelgoodställe. Det händer att jag hänger där nere själv enbart för att det är så trevligt. Vi har två grymma kockar som gör den bästa mat som jag någonsin ätit. Det är ju så att många vill ta en bärs efter maten, men tidigare har de blivit tvungna att dra vidare för att kunna göra det. Vi ville erbjuda pub och restaurang i ett, helt efter våra egna krav och önskemål. Hittills har det gått helt okej, även om vi inte har något att jämföra med.
Glädjande nyheter, förvisso. Något som för ett renlärigt IN FLAMES-fan är en långt hetare potatis än något som tillagats i det Gelotte/Iwersska restaurangköket är förstås det faktum att bandets nu aktuella album ”Sounds of a Playground Fading” är det första utan originalgitarristen, bandledaren och grundaren Jesper Strömblad. Även om dennes avhopp inte längre är någon nyhet i sig.
– Jesper ringde upp oss för ett och ett halvt år sedan, i januari. Det var efter att vi kommit hem från Taiwan och han sa att han skulle sluta. Han hade pratat om det länge redan då. Men Jesper har bett oss att inte kommentera det så mycket, avslutar Peter i slutgiltigt tonfall.
Rätt att leva vidare
Nåja, bakgrunden till Jespers avhopp är förstås ingen hemlighet. Gitarristen har kort och gott problem med alkohol och sitt psyke som behöver tas itu med. Vad han inte förefaller ha är invändningar mot att bandet fortsätter som IN FLAMES i hans egen frånvaro. Det har däremot många av fansen, och inte utan skäl. Jesper grundade IN FLAMES, och var från 1997 fram till sin egen sorti deras siste kvarvarande originalmedlem. Annorlunda uttryckt: ”Sounds of a Playground Fading”, det tionde studioalbum som släppts under namnet IN FLAMES, är också det första skivsläpp som utgetts under detta namn men utan någon av de medlemmar som medverkade på 1994 års debut ”Lunar Strain”. Har Peter Iwers förståelse för de fans som anser detta vara ett trovärdighetsproblem för IN FLAMES av idag?
– Nej, för grejen är den att vi andra inte gick med för en kvart sedan. Anders (Fridén, sång) och Björn gick med 1995, och jag själv 1997. Vi har lika stor rätt till namnet som vem som helst. Det här har hela tiden varit ett band, inte Jespers soloprojekt.
– Man får också komma ihåg, fortsätter Peter och motsäger i någon mån sin närmast föregående utsaga, att IN FLAMES inte blev ett turnerande projekt innan Anders och Björn gick med. Före dess var det inhyrda musiker som ingick. För övrigt skiter vi fullständigt i vad folk säger. Vi gör det här för att vi älskar musik och älskar IN FLAMES. Och Jesper hade inte varit med oss i bandet på två år när han hoppade av.
Icke, sa Nicke
Namnet på Jespers ersättare kom knappast som någon överraskning. Niclas Engelin (ENGEL, ex-GARDENIAN) var Jespers egen parhäst på gitarr 1997-98 – Björn Gelotte var på den tiden IN FLAMES trummis – och vikarierade för honom ett antal gånger under 2000-talet. Gruppens återstående femtedel är trummisen Daniel Svensson, IN FLAMES-medlem sedan 1998. Hur skulle Peter Iwers beskriva skillnaderna mellan Jesper och Niclas som personer och musiker?
– De är båda väldigt duktiga och har goda egenskaper. Jag vill inte förringa Jesper, men Niclas kom in som en frisk fläkt. Han har sådan energi, man blir själv inspirerad av hur han går upp tidigt på morgnarna och fixar med saker och ting. Annars blir det lätt så på turné att man inte gör något annat än att bara spela tv-spel, sova och dricka bärs. Niclas däremot tycker om att göra saker och man blir själv taggad av att ha en Duracellkanin med sig. Det behövdes också, för det var en tung grej för oss när Jesper slutade. Sedan tog det förstås lite tid innan Niclas beslöt tacka ja till platsen på heltid. Han har ju ENGEL och de kör han vidare med så gott det går.
Emellertid blev Niclas inte fast medlem av IN FLAMES omedelbart efter Jespers avhopp, och tillkännagav rentav att han inte hade för avsikt att bli det. Så något lite av ett överraskningsmoment låg det ändå i beskedet att han blivit IN FLAMES nye gitarrist, vilket offentliggjordes i februari.
– Det roligaste var när vi la ut en annons på Facebook om vår nye gitarrist och det bara var en peruk och en lösnäsa. Ännu roligare blev det när det började komma kommentarer från folk som förstod hur det förhöll sig. De visste att det var Niclas. Fast visst, det kanske inte låter lika kul när man återberättar det så här efter ett halvår.
Kontinuerligt studioskapande
I bookleten till ”Sounds of a Playground Fading” anges Niclas som medlem, men spelar i själva verket inte på skivan. Björn Gelotte har själv lagt alla gitarrer, mer som en utmaning till sig själv än som ett utslag av diktatorsfasoner, och har även skrivit all musik. Den i vanlig ordning dystopiska och betraktelserika lyriken är däremot vokalisten Anders Fridéns verk.
– Det har alltid varit en ganska uttalad grej att Björn och Jesper skrivit musiken. Den här gången var det bara Björn, konstaterar Peter. Inte så att vi andra inte får bidra. Kommer jag med några idéer så använder vi dem och Björn använder oss som kreativt bollplank. Det är bäst att inte ha en direkt vision om slutresultatet när man skapar. Vi är de som gör musiken och vi vet hur vi fungerar ihop som musiker och personer. Vi spelade in plattan i vår egen studio här i Göteborg. Det var skönt att bara kunna gå hem efter arbetsdagens slut. Vi spelade in alltsammans på demos som vi sedan tog och arrade. Sedan började Anders lägga på sång medan vi spelade in grejerna igen. Så där fortsatte vi under hela inspelningen, så att den korrigerades allt eftersom. Det var kul att göra på det sättet. I vanliga fall börjar man med att spela in bara rytmsektion och gitarr och lägger på sången sist.
Slutresultatet låter inte bara som IN FLAMES, utan rentav som en ganska logisk uppföljare till ”A Sense of Purpose”. Den mest uppenbara skillnaden är att ”Sounds of a Playground Fading” är ännu mer melodiös till soundet. Inofficielle keyboardisten Örjan Örnkloo har mycket att göra, Björn Gelottes gitarrsolon är mer precisat melodimedvetna än någonsin och Anders Fridén begagnar sig av mer eller mindre renodlad rensång betydligt oftare än på någon tidigare IN FLAMES-platta. Ett utlåtande som visserligen inte Peter Iwers utan vidare vill gå med på.
– Din uppfattning kan förstås stämma lika väl som någon annans. Skivan är melodisk, men det är också de flesta av våra skivor. Ibland är det sången som åstadkommer den effekten, ibland är det keyboards. Här är det en blandning.
Melodier i högsätet
Bland de musikaliskt starkaste korten på skivan – för övrigt IN FLAMES tionde studioalbum, så får vi det sagt också – återfinns definitivt refrängerna. Singeln ”Deliver Us” är det allra bästa exemplet, en låt som även i sin helhet uppvisar en tämligen traditionell hårdrocksskrud mycket långt ifrån något i stil med ”melodic death metal”. Plattan som helhet går i det moderna amerikanska mönstret, där låtar med en hårdare och/eller mer tekniskt intrikat inledning utmynnar i en slagkraftig refräng. Låtar som bryter detta mönster är den överraskande renodlade popmetaldängan ”Liberation”, myskoballaden ”The Attic” med dess atmosfäriska släktskap med BLACK SABBATHs ”Planet Caravan”, och inte minst det sorgmodiga elektroniska experimentet ”Jester's Door”. Pratsången på den sistnämnda förefaller vara en närmast övertydlig ansats från Anders Fridéns sida att sätta sig själv i Jesper Strömblads skor och tacka för ”sin” nu avslutade tid i IN FLAMES. Detta är något som Peter Iwers säger sig inte kunna kommentera. Däremot är ”Jester's Door” den låt han själv anger som den mest udda och intresseväckande på skivan.
– Den tog sin början i att Anders var ute och gick med en sampler och spelade in en massa olika ljud. När han kom och presenterade resultatet var det ganska intressant även för oss.
Summa summarum är ”Sounds of a Playground Fading” verkligen ingen dålig platta. Dock dyker den upp efter ett tre år långt skivsläppsuppehåll – vilket är länge med IN FLAMES-mått mätt – för att ställas inför den tunga uppgiften att följa upp en oerhört framgångsrik föregångare. Detta till på köpet efter att IN FLAMES officiellt genomgått den mest kontroversiella uppställningsförändringen i sin historia. Under sådana omständigheter måste det väl vara väldigt nervöst att invänta publikens reaktion på albumet?
– Inte nervöst, men när det tar så lång tid känns det mer och mer som att man bär på en fantastisk hemlighet som man vill att världen ska ta del av. Ni där ute ser detta ur ett fans perspektiv. Det kan inte vi göra.
Spytt över nytt – varje gång
Det är ju inte heller bara uppställningen som är annorlunda med IN FLAMES idag jämfört med på ”Lunar Strain”. Utvecklingen har varit gradvis och den röda tråden är därmed inte så svår att följa, men efter så många år och plattor befinner sig ändå IN FLAMES numera på ett mycket annorlunda musikaliskt territorium. Än så länge visar beundrarskaran ingen farlig tendens att krympa, däremot har gamla anhängare en tendens att med regelbundna mellanrum bytas ut mot nya. I synnerhet i samband med de album som representerar de djärvaste stilhoppen, som genombrottsplattan ”The Jester Race” (1996), ”Reroute to Remain” (2002) och senast ”A Sense of Purpose”. Har Peter Iwers någon förståelse för de fans, eller före detta fans, som tycker IN FLAMES tappade bort sig, sålde sig eller något annat självdestruktivt efter den eller den klassiska plattan – kanske rentav redan efter ”Lunar Strain”?
– Ja, vad kan jag säga, börjar basisten dröjande. Varje ny skiva vi släpper är lite mer komplett än den föregående. Vi har ju vårt sätt att skriva låtar som fungerar väldigt bra. Fler och fler ingredienser tillsätts i en redan ganska komplett gryta. Vi försöker inte göra annorlunda, utan mer. Jag förstår ju vad de fansen du nämner menar. Själv är jag väldigt förtjust i IRON MAIDEN och tycker inte att deras senaste platta är den bästa. Men till sist och slut är det vi som gör musiken. Det är ju ändå vi som ska turnera och spela låtarna flera tusen gånger. Jag tycker också att det är något av en trend över den typen av kritik. Varje gång vi släpper något nytt så klagas det på det. Sedan får vi höra nästa gång att ”förra gången var det ju bra”, när det kommit ännu en platta och det är den som det är fel på.
Uppenbarligen har IN FLAMES liknande lyxbekymmer i Sverige som METALLICA har globalt sett. Alltså att det inte alltid är så lätt att vara störst. För den som vill kasta skit är man så lätt att träffa.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
