Hammerfalls förnyelseprocess komplett
Tyngre, mer avskalade och ödesmättade – men fortfarande sig själva. På sitt nya album ”Infected” vänder HAMMERFALL nytt blad samtidigt som de, bokstavligen, återvänder till sitt ursprung. Paradoxalt? Sångaren Joacim Cans reder ut begreppen.
– Titta här, säger Joacim Cans och vänder på sin laptop så att skärmen riktas mot mig. Så här såg det ursprungliga omslaget ut.
Vad jag tittar på är alldeles påtagligt samma motiv som pryder omslaget till HAMMERFALLs nya album ”Infected”. Ändå är det en helt annan bild. I förgrunden syns fortfarande den uppsträckta handen, ännu i döden utstrålande stum desperation. Här är den dock inte mörk och murrig mot en bakgrund av ännu kompaktare svärta som på en oljemålning från den nordiska expressionismens barndom. Tvärtom går helheten i vitt med mer konturskarpa detaljer, som på senare års Stephen King-omslag. Tänk ”Signal” – lämpligt nog, får man säga. Här går det att urskilja för det första att handen med ägare befinner sig i en bil, med New Yorks skyline diffust avtecknande sig genom rutan i bakgrunden. Och för det andra att själva handen alldeles tydligt är – just det, ”infected”. Osunt är bara förnamnet på dess anfrätta, spetälska utseende. ”Infected” av vad då? Inte så svårt att gissa, eller hur?
– Vi är så jävla zombiefierade nu hela gänget, tillstår ”Jocke” glatt. Både jag, Oscar (Dronjak, gitarr) och Fredrik (Larsson, bas) är väldigt zombiefilmsinfluerade och vi kände att det skulle vara fan så kul att göra något med zombietänk. Så två låtar på skivan går hand i hand med titeln, ”Patient Zero” och ”Dia de los Muertos”.
”Hector – Agony and Ecstasy in TEN parts”
Mer av ett konceptalbum än så är alltså inte ”Infected”, vilket man kanske kunde förledas att tro. Detta är första gången som inte riddarmaskoten Hector står att finna någonstans på en omslagsbild med HAMMERFALL, vilket bara det väckt uppseende och inte sällan harm. Den saken beror dock inte på att ”Infected” bärs upp av ett Hectorlöst handlingskoncept, förklarar Jocke.
– Vi visste helt enkelt inte vad fan Hector skulle kunna göra på den här skivan. Han har gjort så väldigt många saker – suttit i en stol och på en häst, krigat, allt – och det kändes heller inte rätt med ett omslag av det slaget till den här plattan. Vi ville ha någonting annat. Sedan, när vi väl skapat ett omslag, kom problemen. Skivbolaget bråkade, de fattade inte alls vart vi ville komma. Vi gjorde en kompromiss. Vi stoppade fodralet i ett svart slipcase med loggan för biohazard, alltså en internationellt erkänd symbol för smitta. Då blev det fel igen. Tydligen har bandet BIOHAZARD patent på den loggan i musikaliska sammanhang och vi fick inte använda den. Nu var vi helt plötsligt under tidspress och för skivbolagets skull gjorde vi ännu ett svart slipcase – med handen.
Den som redan köpt ”Infected” har förstås upptäckt att Hector inte fullständigt lyser med sin frånvaro i konvolutet.
– Faktiskt är han med mer än någonsin. Han är med i bookleten och i en special edition finns han med på tio unika skisser inspirerade av musiken, gjorda av vår omslagsartist Sam Didier.
På det andra ska det ske
Nu är förstås omslagsestetiken inte den enda, eller ens den främsta förändringen hos HAMMERFALL 2011. ”Infected” är omisskännligen en HAMMERFALL-platta, men bandets musik har aldrig tillförne presenterats i just denna form. Produktionen är inte vräkig och bombastisk utan rå och naken. Rent musikaliskt är skivan det tyngsta som bandet gjort – man kan om man så vill dra paralleller till BLACK SABBATHs Dio-sjungna, slaktarråa mästerverk ”Dehumanizer” från 1992.
– Den här livekänslan var något vi eftersträvade redan på förra plattan ”No Sacrifice, No Victory” (2009), förkunnar Jocke. Vi ville att musiken skulle kännas levande, inte tillrättalagd som så mycket av dagens musik där man gått in och puttat rätt vartenda trumslag. Ska inte musik vara lite svajig? Jo, om du lyssnar på gamla plattor från 70- och 80-talen så är det inte exakt samma tempo en hel låt igenom. Det kanske börjar på 120 bpm, går ner till 112 och därifrån upp till 140, men det är ju det som ger musiken liv. Det var det som var vår tanke på den här skivan. Låt Anders (Johansson) spela trummor, så följer vi honom. Och det blev ju jättebra. Inga onödiga trumsamplingar, låt trummorna låta trummor! Vårt mål med den här skivan var att låta som 80-talet skulle ha låtit idag.
Så varför genomfördes denna reform inte till fullo på ”No Sacrifice, No Victory” – en i ärlighetens namn tämligen spretig och med HAMMERFALL-mått mätt inte speciellt lyckad platta?
– Med tanke på att vi hade Charlie Bauerfeind som producent gick förändringen inte riktigt att genomföra. Han har ett unikt sound och med det kom inte våra nya idéer till sin rätt. Det är därför vi brutit oss loss från Charlie och hittat en ny väg att gå. Givetvis är det inte hela svaret, det ligger även i att vi vågade ta ut svängarna mer i kompositionerna. Bara en sådan sak som att vi kan köra vers på refräng två gånger i rad, följt av ett instrumentalparti på tre minuter – och sedan är låten slut.
Kändes det som att ni måste fatta mod till er för att våga utmana fansen med ett relativt annorlunda sound?
– Inte egentligen. Den här förändringen började som sagt redan när Pontus (Norgren, ex-THE POODLES med flera, gitarr) och Fredrik kom med i bandet. Då kände vi att vi hade möjlighet att utveckla bandet i en annan riktning. Men i och med att ”No Sacrifice, No Victory” lät som den gjorde så blev inte steget så stort som vi hade tänkt. Turnén blev precis vad folk förväntade sig, en scenproduktion med laser, bomber och granater. Men inför förra sommarturnén kände vi att vi ville köra ”back to basics”. Bara Marshallådor på scen, ingen pyroteknik. Alla band kör med pyro idag, det är inget kul när det artonde bandet för dagen går upp och smäller med gasoleldar. När tyska artister gör det även under en ballad så har det gått för långt. Den här plattan handlar mer om att vi har tillsatt nya element till ett befintligt koncept. HAMMERFALL är HAMMERFALL.
Basistens spanska rester
”Infected” är således ett slående exempel på att gammalt möter nytt. På mer än ett sätt, ska det visa sig.
– Den första låten som skrevs var ”Patient Zero”. Vi kände att den började som en typisk HAMMERFALL-låt i midtempo, men så kom bryggan som är det snabbaste vi någonsin gjort, 180 bpm eller så. Då kände vi att det började hända grejer. För varje ny låt insåg vi att det verkligen var något på gång. Låtarna har tillförts en nivå som vi tidigare inte har haft. Men trots att vi har lagt till allt det här runtomkring så är det som är HAMMERFALL faktiskt ännu mer HAMMERFALL nu. För det har sina rötter i ”Glory to the Brave” (bandets historiskt stilbildande debut från 1997, om någon inte visste det). Halva låten ”Immortalized” satt från början ihop med låten ”Hammerfall”. När vi skrev första plattan tog vi bort vissa delar för att göra låten mer förståelig och det som lades åt sidan fick ligga där. Tills nu. Jag återupptäckte det, insåg att det var jättebra och frågade mig om det gick att sätta ihop till en helt ny låt. Det blev alltså ”Immortalized”.
– Den spanskklingande lilla visan ”Dia de los Muertos”, med riff, intro och refrängkomp, var något som Oscar hittade på ett gammalt kassettband och började spela. Han tyckte att det var skitbra och började jobba vidare på det, medan jag satte mig och började jobba på sångmelodier. Sedan spelade vi upp det för Fredrik, som stod där helt oförstående. Oscar frågade vad det var för fel, och Fredrik svarade: ”Det där har ju jag gjort.” ”Jaha”, sa Oscar, ”det var därför jag inte kunde spela det.” Det visade sig vara ett låtförslag som Fredrik lämnat in 1996 inför ”Glory to the Brave” och som nu dök upp igen. Så är det, många saker måste ligga och mogna innan de är färdiga att använda.
Brutal legends
Gammalt möter nytt, som sagt. Gammalt rentav BLIR nytt. För att inte tala om att nytt känns som gammalt, på ett bra sätt, fortsätter Jocke.
– Jag tycker att den här plattan och ”Glory to the Brave” har mycket gemensamt. Spelglädjen som infann sig på ”Glory to the Brave” återfinns även här. Till skillnad från på alla plattor vi gjort däremellan så har vi gjort mycket själva den här gången. Alla gitarrer och all bas är satta i vår egen studio. Pontus är en fantastisk ljudtekniker och producent. Varför skulle vi då hyra in oss någon anannstans och betala en dyr producent eller ljudtekniker bara för att spela in gitarrer?
Nu anlitade förstås HAMMERFALL verkligen en producent till att stöpa ”Infected” i dess slutgiltiga form. Och denne man är alltså inte Charlie Bauerfeind, som tidigare producerat samtliga bandets plattor sedan 2002 års ”Crimson Thunder”. Men mer om detta längre fram. Först kanske HAMMERFALLs sångare vill kommentera Oscar Dronjaks tidigare utlåtande i Sweden Rock Magazine om att en återuppväckt kärlek till brutal metal också influerat till soundet på ”Infected”?
– Jag tycker plattan har ett thrashigare sound, och det kanske har lite att göra med att vi gått ifrån Engl. Vi har kört på Engl-förstärkare från 1996 och fram tills nu när vi återupptäckt Marshall. Den nya Marshall-förstärkaren visade sig vara ultimat för vårt sound. Men ja, Oscar har rätt. Vi har heller aldrig genreindelat metal på det sättet. Oscar har lirat allt från dödsmetall till HAMMERFALL utan att skillnaderna spelat någon roll. Poängen var att spela den musik man älskade. Jag däremot hade exempelvis väldigt svårt för SLAYER när de kom. Jag var så otroligt inne på att det skulle vara melodiöst, även om det var hårt och snabbt. Band som SLAYER, DEATH och så vidare har jag upptäckt under 2000-talet, när det så att säga redan var över. Då började jag lyssna på det mer och mer och insåg att det var fantastisk musik. Nu är jag helt insnöad på DISSECTION, av alla band. Det är så kul att återupptäcka något som jag ändå var med när det började. Jag var med och arrangerade DISSECTIONs första spelningar i Göteborg. För att svara på frågan så är det väl till viss del tack vare det som vi vågar ta steget fullt ut, köra ett parti här eller där som kanske är lite oortodoxt för HAMMERFALL. Men vi har som sagt heller aldrig brytt oss om genreindelningar så mycket. Det blev lite för mycket av den varan ett tag i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, när alla skulle spela en egen genre. RHAPSODY var väl värst – Epic Hollywood metal!
Heroisk heroinproducent
Den som i slutänden kom att producera ”Infected” var James Michael, sångare i SIXX: AM och med namn som MÖTLEY CRÜE, MEAT LOAF och SCORPIONS på meritlistan som producent. Med andra ord en av samtidens stora elefanter, men på papperet inte det självklara valet för ett traditionellt heavy metal-band. Hur kom då samarbetet mellan denne man och HAMMERFALL till stånd. Det, förklarar Jocke, är han själv rätt person att svara på.
– Jag har den första SIXX: AM-plattan ”Heroin Diaries Soundtrack” (2007) på min personliga topp 10-lista just nu. Enligt mig är det en av de bästa plattor som gjorts, lyriskt och musikaliskt. Jag älskar James Michaels sång på skivan, den förmedlar en närhet av ett slag jag aldrig tidigare hört. Det var som om han satt inuti mitt huvud och sjöng och jag förstod inte hur han hade lyckats med det. Fredrik ansåg också att skivan var fenomenal. Efter ett tag insåg jag att James Michael även producerat den, och skrivit nästan all musik. Då började en liten tanke ta form i min hjärna. Vad skulle en sådan person kunna göra för att utveckla HAMMERFALLs sound?
Det var i just denna veva som bandet kom till den gemensamma insikten att samarbetet med Charlie Bauerfeind nått vägs ände, fortsätter Jocke. Därmed inte sagt att James Michael framstod som den självskrivne efterträdaren.
– Vi hade jobbat så länge med Charlie. Han skulle ha gett oss en ny platta som bara lät som HAMMERFALL, utan nyanser eftersom de inte ryms inom hans produktion. Jag la fram förslaget om James, och alla blev inte jättenöjda. De visste inte vem han var, och när de hade lyssnat så fattade de inte riktigt grejen. Men vi höll diskussionen igång och sökte mer information om James. Sedan insåg vi att han producerat MÖTLEY CRÜEs ”Saints of Los Angeles” (2008), och till på köpet skrivit titelspåret... Då började det låta som att det kanske inte var en så dum idé ändå.
Headbangande aha-upplevelse
Särskilt som, påpekar Jocke vidare som han gjorde då, att ”Infected” inte stod och föll med James Michaels eventuella produktionsinsats.
– Vi spelade ju in trummorna hos Tobias Lindell i Studio Bohus, och gitarren och basen själva. Det handlade bara om att flytta över produktionen till James Michael i Nashville, lägga på sången och låta honom göra mixen. Jag tänkte att om jag fick jobba med någon som jag ser upp till, och som sjunger fantastiskt bra, så kunde vi kanske bolla idéer när jag själv skulle sjunga. Det är väldigt svårt för en icke-sångare att coacha en sångare och tala om vad den vill att sångaren ska göra annorlunda. Jag hoppades och trodde att James och jag skulle komma så bra överens att han vågade gå in och leda mig, utan att mitt ego fick sig en törn. De flesta av oss sångare är tyvärr lite konstiga. Till slut beslöt vi att våga ta steget och kontakta James. Om vi ändå hade med oss en bra grundprodukt så var det fortfarande möjligt för oss att ta den vidare till någon annan om vi kände att det gick käpprätt åt helvete med James. Det skulle förstås kosta en jävla massa pengar, men vi skulle inte vara så illa tvungna att slutföra hela produktionen med honom och sedan släppa skivan hur den än lät.
James blev enligt Jocke ytterst entusiastisk över att få arbeta med HAMMERFALL. Något oväntat, får man faktiskt säga. Denne har trots allt inte gjort sig känd för hårdrock av just den här typen, och i de kretsar där han mestadels rör sig betyder namnet HAMMERFALL föga eller intet.
– Vi frågade honom om det när vi väl hade lärt känna honom och satt och drack en kväll. HAMMERFALL är ju såpass små i USA och James lever i en annan värld. Han bor i vad som i princip är ett inhägnat gotiskt palats i Nashville. Det gav mig en smärre chock när jag kom dit: ”Oj, den här killen har lyckats ganska bra i livet!” Därför undrade vi varför han ville göra vår platta, när vår budget ändå var begränsad – vad fick honom att tacka ja? James svarade att han hade gjort lite research, och insåg ganska snabbt vilket genomslag som vi har haft på den europeiska marknaden. Den ville han väldigt gärna vara en del av, det kändes rätt för honom. Han berättade att när han först såg ett klipp med oss på Wacken 2009 så fattade han ingenting. Hur fan kunde han ha missat allt det här?
Egoboost och namedropping
För Jockes del motsvarade samarbetet i hög grad förväntningarna.
– James och jag fick en väldigt skön jargong. Han boostade mitt självförtroende, fick mig att tro på vad jag gjorde och att våga ta ut svängarna. På vissa ställen på den här skivan sjunger jag ju högre än jag någonsin varit i närheten av tidigare. Vi har lämnat sången extremt naken, utan dubbar. Det var också en grej, att vi ville få HAMMERFALL att låta större. Råare, starkare. Hur skulle vi åstadkomma det? Alla andra gör det genom att lägga på instrument. Fyra gitarrer här, fyra gitarrer där, inte ett spår av nyansering. Bara en matta, en rullande ångvält. Vi tog bort saker istället. En gitarr här, sången där – ”in your face”, utan effekter. Det innebar att jag måste leverera en hundraprocentig sångtagning. Med ett reverb eller delay kan man alltid ta bort något som låter surt, men utan effekter finns det inget som jag kan gömma mig bakom. Men James var så bra, han coachade mig rätt. Alla idéer som jag hade med mig in i studion hamnade på skivan, ingenting togs bort. Om jag tyckte att det kändes tufft, sa han ”vet du vad? Vi skiter i det här nu och så sjunger du imorgon istället.” Perfekt. Det var en fantastisk upplevelse, måste jag säga, och inspirerande att jobba med någon med guldplattor på väggen som inte betyder 20 000 sålda exemplar i Sverige.
Apropå det ja. Tanken måste ha slagit er att ett samarbete med någon som James Michael kanske också kan underlätta för er att bli större i USA?
– Absolut. Givetvis fanns det även en baktanke med att välja en amerikansk producent. I synnerhet en som är het här och nu, inte var det för tio år sedan. Nu är det åtminstone ett litet frö som har såtts i James värld. En dag satt han på telefon med (MÖTLEY CRÜE-gitarristen) Mick Mars och Mick hälsade till oss. Herregud, han kom ihåg oss från när vi delade scen förra året! En annan gång hade James hälsat på Doc McGhee (manager med bland andra MÖTLEY CRÜE, BON JOVI, SKID ROW och KISS i sin cv) och talade sedan om att de snackat om oss. Och att (SKID ROW-gitarristen) Snake också varit där och blivit jätteentusiastisk. Sådana där saker gör så otroligt mycket för ens självförtroende.
Annat var det förr...
Efter åtta album på fjorton år är inte längre HAMMERFALL något nytt band för sin europeiska kärnpublik. Hur upplever Joacim Cans att bandet blir behandlade av publik och media i dagsläget, jämfört med vid tiden för det första, explosionsartade genombrottet?
– När man är etablerad har folk förväntningar att man ska låta på ett visst sätt. I intervjuer, exempelvis, framkommer oftast intervjuarens ärliga uppfattning om en platta först i samband med plattan därpå. ”Jag gillade inte alls den förra, men den här är bra.” Samtidigt tycker jag ändå att vi har fått mycket respekt av de som har intervjuat oss genom åren. Inom vår genre är vi alla fans, just vi har bara drivit fanskapet ett steg längre. Jag har blivit artist, du journalist. Jag tror att vi inom metalgenren har det bra mycket lättare än popartisterna. Eftersom vi alla är fans går det att ha en närmare relation utan att någon får en kniv i ryggen för ett scoops skull.
– I nuläget har HAMMERFALL inte längre så mycket att bevisa. Vi har ändå en position och det ska mycket till för att vi bara skulle försvinna, så som nya band har en tendens att göra. De kanske släpper en platta som är okej, men händer det sedan inget mer faller det bandet i glömska.
Vilket leder samtalet tillbaka till ett tidigare spörsmål: hur musik och i synnerhet hårdrock fästes på skiva förr och nu. Eller mer exakt om det intelligenta i att som musiker gå in för tidlösa snarare än tidsenliga metoder.
– Förr fanns det inga trumsamplingar eller något sådant där. Man hörde att det var en viss gitarrist som spelade, eller en viss producent som producerade. Allt hade sitt unika sound. Någon gång runt 2000 dök det upp ett helt gäng med finska band som lät precis som STRATOVARIUS. Alla hade spelat in i Finnvox-studion och musikstilen var densamma, det gick inte att avgöra om man lyssnade på STRATOVARIUS eller en kopia. Så var det egentligen i varenda studio. Frågade man ett band hur de lät, kanske de svarade ”som GAMMA RAY”. Sedan lyssnade man, och de lät mycket riktigt som en dålig kopia av GAMMA RAY. Inget unikt alls.
Undvik processor-processen!
– Ett stort problem för jävligt många kom med datorrevolutionen för tio-femton år sedan. Det märktes även inom video och film när alla plötsligt skulle ha med datoranimeringar. Kolla in den där ”Batman”-filmen med Arnold Schwarzenegger – det ser ju så sjukt dåligt ut idag för att de överanvände de där effekterna. Bygger man film och musik kring teknik så blir det förlegat direkt. Använder man uteslutande den senaste tekniken kommer musiken att låta som ett visst årtal, för om två år är det något annat som gäller. Folk börjar garva åt det. Filmerna känns äldre än stumfilmer, musiken äldre än stenkakor. ”Fan, vad 2007 det här låter!” Där vill inte jag hamna. HAMMERFALL har alltid använt den moderna tekniken som en krydda. Den finns där, men bara de element som vi anser funkar i vår musik. Speciellt på den senaste plattan är allt väldigt, väldigt sparsmakat. På den förra la vi kanske hundra körstämmor, de var överallt. Lyssnar du på den nya så är det inte mycket stämsång och på de småställen där den finns är det nästan bara jag som gör stämsång med mig själv. Allt ska användas med måttfullhet, tycker jag. Utom dist!
Jocke garvar till och fortsätter med att berätta att minst ett av hans gamla favoritband har tillämpat samma principer på sitt aktuella album. Oberoende av HAMMERFALL, givetvis.
– Jag åt middag med Biff Byford i SAXON i London för någon vecka sedan. De har också börjat skala av för att få tillbaka det där gamla goa soundet de hade som inte var överproducerat. Det ska vara rock'n'rollsättning – gitarr till vänster, gitarr till höger, sång i mitten och så ska det vara livekänsla. De har en låt på sin nya skiva som heter ”Back to '79”. Vi har en på vår som heter ”Bang Your Head” och som börjar ”In 1981”. Den texten handlar om känslan jag fick av den första metalplatta som jag köpte – och det var SAXON, ”Strong Arm of the Law”. 30 år senare sitter jag och diskuterar den saken med Biff – det var jävligt stort. Dessutom kul, i och med att SAXON är ett av de band som jag respekterar mest. Jag tycker bara de blir bättre och bättre.
Don't fear the winter
Avslutningsvis kan vi konstatera att det kanske inte är helt och hållet en slump att HAMMERFALL släpper sitt mörkaste, mest ödesmättade album direkt ovanpå en så vidrigt utdragen fimbulvinter som den vi just har genomlidit. I kreativt hänseende är mörker och tristess Jockes vän – även om ingen någonsin kommer att ertappa honom med att karva sig i armen, dränka sitt innanmäte i absint eller kasta längtansfyllda blickar på hängsnaror och bråddjup.
– Det viktigaste för mig när jag ska skriva är att hitta det här inre mörkret. Jag måste låsa in mig någonstans och må jävligt kasst – då börjar min hjärna jobba. Är jag på turné och har skittråkigt, då skapar jag saker. Att vara ensam på ett hotellrum är det värsta jag vet. Jag befann mig faktiskt i Stockholm på just det här hotellet när jag började skriva texterna till den här skivan. Jag var här i tre dagar i höstas i samband med releasen av boken om OKEJ. Där bara satt jag och tänkte ”vad fan ska jag göra”. Så satte jag mig vid datorn, började skriva lite, och sedan började det komma.
Sångaren slår an ett filosofiskt tonfall.
– Jag förstår många författare och andra kreativa människor, det är bra att må lite dåligt ibland! Jag menar, hur många stora hits skrivs på midsommarafton, när det är vackert väder och man är i goda vänners lag och mår jättebra? Det är ju då som man ska sitta och lyssna på det vi skrev när vi mådde så jävla dåligt på vintern! Jag tror väldigt mycket på att det är därför som det kommer så mycket bra just från Sverige och Finland – det är så jävla mörkt och kallt. Jag tror att halva Sveriges befolkning är deprimerad efter den här vintern. Jag har aldrig varit med om något liknande, och kanske var det bra att jag satt och skrev medan det var som värst. Så kom det ändå något bra ur det. Så mitt råd till alla är: ta vara på depressionerna och gör något bra av dem.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
