Bullet - Defenders of the Faith, om och om igen...
För den som håller sig uppdaterad inom hårdrocksvärlden är det knappast någon nyhet att många band, inte minst i Sverige, värnar om de grenar som växte fram för 20-30 år sedan. Thrash Metal, Power Metal och A.O.R. är tre goda exempel på aktörer inom den retrovåg som så många akter representerar. Om man då snackar riff- och refrängbunden hårdrock med härstamning från länderna AC/DC, ACCEPT och JUDAS PRIEST, så är Växjös BULLET ett av de namn som stoltast håller detta sounds låga vid liv. Debuten "Heading for the Top" (2006) gjorde allt för att ta lyssnaren tillbaka till 80-talets första hälft och den aktuella uppföljaren "Bite the Bullet" marscherar i samma fotspår som sin föregångare. Metalcentral tog ett snack med
Adam Hector angående det aktuella verket och även en hel del annat som kretsar kring kvintetten.
" Ja fan, det har ju varit en häftig resa, inleder basisten Adam Hector när han får frågan hur han har upplevt sitt medlemskap i BULLET hittills. Förra året tog Adam över fyrsträngspositionen från åldermannen Lenny Blade (tidigare även medlem i DEVIL LEE ROT, HYPNOSIA, med flera) men var redan sedan tidigare bekant med bandet.
¬" Jag var ju med som roadie i typ ett år eller så och kände ju alla väldigt bra, berättar han. Det var fantastiskt när jag fick ställa mig på scenen med dem också och uppleva det de upplevde.
Mitt intervjuobjekt var tidigare vokalist för Örebro-baserade hardcoregänget PATH OF NO RETURN, en tid som han inte verkar sakna något särskilt.
" Det som fick mig att sluta var att jag väl inte direkt var den kreativa drivkraften i det bandet, skrev inte musik och så. Det kändes mer som om jag hakade på bara för att få stå på scenen. Jag var inte lika driven som de andra, gick inte samma musikaliska utveckling som de gjorde. Så det kändes som ett naturligt val att hoppa av.
Desto bättre verkar då Adam trivas i sin nya omgivning, något som märks tydligt gång på gång under intervjun. Han berättar om hur han var tvungen att lära sig samtliga låtar till både debuten och den färska "Bite the Bullet" under en intensiv period och att gruppen det senaste året inte har hunnit med något längre turnerande just på grund av arbetet med det nya verket. Istället har det mestadels blivit lite strögig här och där och jag väljer att ställa en fråga relaterat till ett sådant. I BULLET-artikeln i Sweden Rock Magazine #54 kan man läsa att Adam efter spelningen på Norway Rock Festival i somras lånade ut sin bas och därefter råkade glömma kvar den i grannlandet. Jag kan inte låta bli att undra hur det har gått för instrumentet och får som svar att det numera är tillbaka hos sin ägare.
" Det var ju ett jävla liv, det kostade en del att få tillbaka den då det är dyrt att skicka grejer därifrån eftersom Norge inte är med i EU, konstaterar Adam. Jag tror den har legat utomhus, för alla nitarna på axelbandet var rostiga och även skruvarna på plektrumskyddet, så den har fått lite kärlek nu för att den ska må bättre, säger han med en ton som antyder att han tar hela händelsen med en klackspark.
Sätt tänderna i en ny kula
"Bite the Bullet" har vid det här laget nått skivdiskarna och dess upphovsmän verkar mer än nöjda med det de har åstadkommit efter allt jobb, vilket Adam bekräftar.
" Det har gått lite i etapper det där, att man har fått resultatet färdigställt i olika omgångar. Först så fick vi ju materialet omixat och man hade hört låtarna så jäkla många gånger. Sen lät vi det vila, när vi hade skickat låtarna till Nicke Andersson (HELLACOPTERS, ENTOMBED, med flera) för mixning så tog vi en stund och lät allting smälta bort och tänkte inte på skivan så mycket. Sen när vi fick mixen så var det lite som att höra en ny platta. Nicke hade gjort ett fantastiskt bra jobb med den så då fick man verkligen upp självförtroendet för slutprodukten. Det var jävligt fett att få höra den. Sen när man fick artworken och layouten så kände man verkligen att "det här kommer att bli en riktigt bra platta". Vi är hur nöjda som helst.
Vid en jämförelse av det första och andra albumet dömer Adam produktionsmässigt till det senares fördel.
" Alltså, jag älskar ju låtarna på "Heading for the Top" också, det är ju skitbra låtar på den precis som det är på "Bite the Bullet". Men den främsta skillnaden som gör "Bite the Bullet" bättre, tycker jag, är ju självklart produktionen, som känns mer taggad och vass, mer på hugget. Det har något speciellt med ljudet att göra, som bara träffar en extra hårt, som en knytnäve. Det är väl den främsta skillnaden mellan de två skivorna.
På den nyutkomna CD:n kan man läsa att alla låtar är skrivna av BULLET. Jag frågar Adam i anknytning till det hur mycket just han har bidragit till materialet. Svaret blir att han själv inte har skrivit särskilt mycket utan att de flesta grunderna kan tillskrivas gitarristduon Erik Almström och Hampus Klang samt trumslagaren Gustav Hjortsjö. Däremot får alla i bandet chansen att "färga av sig" på låtarna när man jobbar med dem och komma med egna infallsvinklar och därför har det känts mer rättvist att låta alla fem ta del av låtskrivarkakan. På frågan om hans personliga favoriter på "Bite the Bullet" ger Växjö-bon ett direkt svar.
" Jag har några solklara favoriter. "Roadking", den är jävligt drivig och rolig att spela live, pang på sådär, härligt solo med. Sen självklart singeln "Dusk 'Til Dawn", det är ju bästa solot på hela plattan. Erik gör ett solo som är så grymt att lyssna på och det känns så levande, man kan lyssna på det och uppfatta det på olika sätt varenda gång man sätter på det. Och sen självklart inledningsspåret, "Pay the Price", grymt bra. Det är nog de tre favoritlåtarna.
Upprätthållare av gamla goda tider
Att man i BULLETs musik hittar en god portion DNA från de tre välkända akter som nämns i inledningen av den här artikeln torde ju vara glasklart för de flesta. Efter att ha fått frågan om "Bite the Bullet" är den bästa skivan som JUDAS PRIEST, ACCEPT och AC/DC aldrig släppt säger Adam så här:
" Många gånger har man väl tänkt lite så att när AC/DC aldrig kommer med sin nya platta (som nu äntligen är på väg, förf. anm.) och JUDAS PRIEST släpper "Nostradamus" som kanske inte är så jävla häftig, så gör vi den musiken som vi vill lyssna på, resonerar han. Så visst, i en viss mån kan man väl säga att om det inte finns någon annan som gör sån musik så gör vi den själva.
Det borde därmed knappast råda något tvivel om att gänget från Kronobergs län ser sig själva som arvtagare till det gamla gardet och Adam poängterar även att man kan se dem som en slags hyllning till band som representerar hårdrock som den ska låta, enligt honom och de övriga medlemmarna.
Med handen på hjärtat och med den godaste av alla viljor så kan man inte påstå att BULLET har uppfunnit hjulet igen. Sångaren Dag "Hell" Hofer låter ömsom Brian Johnson, ömsom Udo Dirkschneider och oavsett vilken låt man hör med gruppen så förs tankarna automatiskt till någon av de välkända ledstjärnorna. Som många redan har förstått så ser killarna knappast negativt på detta faktum " tvärtom. Och nog verkar det finnas en publik där ute som uppskattar deras trogna upprätthållelse av ett väletablerat sound, vilket den som har bevittnat orkestern live kan intyga. Fast alla är förstås inte positiva, från vissa håll har det fällts en del kommentarer innehållandes anklagelser om plagiering och fantasilöshet. Adam har följande att säga dessa kritiker.
" Ja... haha, skit ner er! Fan, man kan inte bry sig så jävla mycket om vad folk skriver heller, det viktigaste är ju vad fansen tycker och såvitt jag vet gillar de oss, fortsätter han. Sen är det som pappa Hell sa, det är ingen som kommer att resa ett monument över en avliden recensent, en recensent gör inte så mycket intryck efter sin död. Men någonstans, hos någon galen hårdrockare så kanske vi gör det och då har vi det sista skrattet. Den vi spelar för är inte någon korthårig recensent i en för stor CRADLE OF FILTH-tröja, hehe.
Gruppen har hittills inte heller känt något behov av att förnya sig.
" Nej, faktiskt inte, hävdar basisten. Vi tar allt i den riktningen som vi själva vill och känner är rätt. I recensionerna för "Heading for the Top" stod det en del om att man kanske borde göra så till nästa platta, man kanske borde göra si till nästa platta. Mer variationer, mer snabba låtar eller vad de nu skrev. Men vad fan, BULLET är ju alltid BULLET, det som kommer ut ur våra gitarrer kommer att ta den riktningen det tar och det bara händer. Vi sätter oss inte ner och tänker att "åh, nu måste vi göra en sån här låt, de skrev i Sweden Rock att vi måste göra en sån låt", det är bullshit att lyssna på sånt. Så nästa platta kan bli vad som helst, det kan bli en STATUS QUO-boogierockplatta eller ja, vad fan som helst!
Road warriors
Kan man sin BULLET-historia vet man rimligen att kvintetten har som vana att liva upp det hårda turnélivet med alla möjliga medel för att göra det så vilt och underhållande som möjligt. För att få ett bra hum om detta räcker det att läsa artikeln från Sweden Rock Magazine som tidigare har berörts här eller för all del ta sig en titt på de filmklipp och bilder som kan ses via bandets hemsida. Undertecknad bestämmer sig för att tala lite med personen på andra änden av linjen om livet ute på vägarna och börjar med att fråga om han och hans kumpaner någon gång har haft en alkoholfri dag under resperioderna.
" Oj, ööööh, hehe, jag vet inte, en halv dag kanske, haha! Men det är ändå svårt att säga, det blir ju lätt brännvin efter spelningen, eller snaps. Men vi försöker ju hålla oss hyfsat nyktra innan spelningen i alla fall. Det blir mycket festande, vi gillar att dricka öl, det sticker jag inte under stolen med.
Adam tillägger att Majbrasor och öl går väldigt bra ihop (kolla in reklamvideon för "Bite the Bullet" så kommer ni att förstå) och det är ingen svårighet för honom att peka ut den störste rusdrycksälskaren bland de fem kompanjonerna.
" Det måste ju utan tvekan vara Hampus, han är nog alltid lite röd om näsan.
Något annat som i allra högsta grad är bundet till bandets turnerande är deras buss anno 1964, komplett med BULLET-logon på sidorna, som i vissa kretsar redan har uppnått en hög kult- och klassikerstatus. Man har dock fått höra och läsa ett och annat rörande dess säkerhet och att den inte precis ska vara det säkraste sättet att färdas mellan spelningarna. Klarar den av fordonsbesiktningen, tro?
" Absolut, den kan inte gå sönder, intygar Adam med ett litet skratt. Den har faktiskt gått igenom den (besiktningen) nu igen nyligen, det är helt otroligt. Men det är ju riktiga kvalitetsmaskiner, de gamla bussarna.
Han gör dock även gällande att man får räkna med vissa småskavanker ibland men att det inte är något som inte går att laga, har man med sig en rejäl verktygslåda brukar det mesta gå att fixa. Trots det är han ändå inte säker på att gänget skulle våga sig på några alltför långa resor med den även om den har klarat av en tripp till Tyskland och tillbaka utan problem. Men att åkdonet samtidigt utgör mycket värdefull reklam, det är ett som är stensäkert.
" Ja, folk blir ju helt galna när den kommer, vill ta kort och sånt, säger Adam. Vi låter ju allt folk komma in och dricka bärs och vara uppe på taket och sånt där. Den har blivit lite som en maskot, som Eddie för IRON MAIDEN. Det är jävligt bra promotion också, för den syns ju verkligen på vägarna. Folk ringer och säger "fan, jag såg precis BULLET-bussen på E4:an, vart är ni på väg nu?".
Ljusa och mörka minnen
Eftersom Adam redan har hunnit vara med i BULLET ett tag så kan man tänka sig att det är svårt för honom att välja ut en enskild favoritkonsert sedan han kom med, men det visar vara inget huvudbry alls.
" Det var den vi spelade på vårat releaseparty (för "Bite the Bullet" förf. anm.), säger han utan att tveka och fortsätter sedan lovorda tillställningen som tog plats den sjätte september detta år i bandets hemstad Växjö. " Nu har jag varit med i drygt ett år men detta är faktiskt den absoluta favoritspelningen. Det var ju 700 betalande där och vi hade köpt asmycket bomber som vi sprängde av, vi hade hyrt ett råfett PA och det var en så jävla bra stämning. Riktigt grym respons blev det. Vi hade bjudit in en massa kompisar som vi känner runtom i landet också, så det blev en stor mix av folk.
De som befann sig på festen kunde utöver den musikaliska underhållningen även njuta av den för kvällen exklusiva BULLET-ölen. Jag ber Adam berätta lite mer om drycken.
" Ja, det är en mycket god öl, förstås, hehe. Vi bytte bara ut etiketten på en Tuborg, så det är inte så att vi har stått hemma och bryggt den. Vi ville att festen skulle ha lite extra av allt, eller vad man ska säga, allt skulle vara lite extra fint, menar han och tillägger att den "egna" ölen var mycket uppskattad och sålde slut på endast två timmar.
Även om man inte kände till BULLET överhuvudtaget innan man satte sig ner för att läsa denna text så borde det så här långt vara övertydligt att dessa grabbar utan tvekan gör sitt främsta för att leva ett sant rock 'n' roll-liv med allt vad det innebär. Jag frågar Adam vad som är det absolut galnaste som bandet har varit med om ute på turné och förväntar mig att få höra en roande historia men istället drar sig basisten till minnes en mörk och rätt nyligen inträffad händelse.
" Om man får ta upp en tråkig sak så var det nog när vi åkte till Norway Rock Festival och fick reda på att det var folk som hade avlidit på festivalen, säger Adam syftandes till tragedin där ett par i 30-årsåldern miste livet till följd av en kolmonoxidförgiftning. Det var ju faktiskt rätt galet om man tänker på vad "galet" innebär. Då fylldes man av en sorgsen känsla. Det hela kändes overkligt på nåt sätt.
24-åringen följer dock upp denna bistra redogörelse med att försäkra att det annars brukar hända en massa roliga, galna grejer när han och kumpanerna är ute och reser. Med detta sagt delar han med sig av en betydligt mer positiv anekdot.
" Det var ju jävligt kul på Rock Hard Festival i fjol när vi träffade Ross the Boss från gamla MANOWAR. Han stod efter sin spelning uppe i sin loge som hade ett fönster ut mot backstageområdet från vilket han kikade ut för att se om det fanns några fans där ute som ropade på honom. Han gillar tydligen sånt, så vi ställde oss och började ropa "MANOWAR!", "Ross the Boss!", "Sign of the Hammer!" och så. Han blev skitglad, lyste upp som ett barn och sprang ner för att hälsa på oss!
Resan på The Heavy Metal Highway rullar vidare
BULLETS närmaste framtid utgörs föga förvånande av en hel del turnérande, i skrivande stund väntar bland annat en ny sväng ut till övriga Europa, denna gång tillsammans med BACKYARD BABIES. Adam menar att det är svårt att säga när man kan vänta sig nästa album från den muntra skaran, men meddelar att de redan nu har en del "goa" riff och idéer på lager så det är ingen omöjlighet att det finns en ny skiva i handeln om ungefär ett år. Han ser hursomhelst fram emot att få åka ut på en längre resa med gruppen och talar även om att publikmottagandet utanför hemlandets scener brukar vara kanon, det med. Som en avrundning på vårat telefonsamtal frågar jag basisten hur många gånger han har fått höra att han är lik Dave Mustaine (MEGADETH), en kul detalj som bör vara uppenbar för den som har sett Adam Hector på bild eller i det verkliga livet.
" Hahahaha, inte lika många gånger som jag har hört att jag är lik Markus Grosskopf i HELLOWEEN i alla fall, det får jag höra nästan varje kväll! Det beror väl också på att jag spelar på en vit P-bas och har tatueringar, men hellre det än Mustaine i alla fall!
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
