Tony Iommi - From the dark
  |
Band: Tony Iommi Recensent: Dag Harrison |
Tony Iommi ÄR Black Sabbath. Så är det bara, och vem som än påstår något annat har fel.
Med det sagt gör benämning naturligtvis skillnad. En platta utgiven under namnet ”Tony Iommi” är inte implicit förpliktigad att låta som Black Sabbath. Det inser jag, rent intellektuellt. Men känslomässigt kan jag inte låta bli att vara – en aning! – besviken på ”From the dark” för att den inte låter mera Black Sabbath än den gör. Fast det i sin tur kanske ändå har mest med själva kvaliteten att göra. Att älska det nominella Black Sabbaths alla inkarnationer har aldrig vållat mig minsta svårighet, så ännu ett stil- och sättningsbyte skulle inte ha upprört mig ändå.
Och nog är det ett dugligt och Black Sabbath-kompatibelt team som Iommi fått fram alltid. Jørn Lande (presentation överflödig) är med sin raspmullriga pondussång som klippt och skuren för materialet. Becky Baldwin (Mercyful Fate) fyller genuint och smakfullt idolen Geezer Butlers skor på basistposten. Trummisen Karl Brazil levererar, sina pojkbandsmeriter till trots, lika solitt som valfri fullblodsmetallare. Så långt allt väl.
Det är på mästaren själv man får skylla helhetens relativa tillkortakommande. Det omisskännliga, underbara gitarrsoundet är sig förstås likt och avsaknaden av uppvisningslir inget som skaver – Tony Iommi, liksom Steve Harris, har alltid varit mer intresserad av att skapa bra låtar än imponera med hur duktig han är. Och det är just där skon klämmer, beträffande de blott åtta låtarna (tio på deluxeversionen). Bra är de förstås allihop. Trodde någon något annat? Men för heavy metals skapare i egen hög person ligger ribban ansenligt mycket högre.
”Over the violent sun” inleder med ett gung erinrande om det rejält underskattade ”Forbidden”-albumet (likheten med obskyra Chastain-smockan ”Women are wicked” torde däremot vara en tillfällighet). Tunga ”Black times” kunde varit gjord av sentida Dio, inom eller utanför Black Sabbath. Drivande mellantemponumret ”World alone” hade inte skämts för sig på Judas Priests eminenta Rob Halford-comeback ”Angel of retribution”. På ”Beyond the dead” är vi åter tillbaka i Black Sabbaths Tony Martin-era, närmare bestämt mästerverket ”Cross purposes”. Tunggungande ”Stormwatcher” är en trolig blivande livefavorit medan sorgmodiga ”Death wake” något liknar en softare variant av ”Bible black” på Heaven And Hells enda album ”The Devil you know”. Och ungefär samma respektive stiltillhörighet kan tillskrivas finalduon ”Return of the arbalist” och ”Legacy”.
Ingen av dessa låtar är på något sätt misslyckad. Framför allt i samlad tropp är de tvärtom imponerande. Frågan är bara om någon enda blivande klassiker återfinns ibland dem. Helheten är dessutom ganska spretig, utan den starka sammanhållande identitet som gynnat andra udda fåglar i Iommi-katalogen typ den ”motvilliga” Black Sabbath-plattan ”Seventh star”. Ett intryck som förstärks av Iommis och Mike Exeters otippat kraftlösa produktion.
Inte desto mindre kommer åtminstone jag att köpa deluxeversionen i trygg förvissning om att även de ohörda bonusspåren kommer att visa sig värda att äga. För hårdrockens störste genom tiderna har ju aldrig skrivit annat än bra låtar. Så är det bara – återigen.