Amon Amarth - The Allfather awakens
  |
Band: Amon Amarth Recensent: Dag Harrison |
De har hållit en hög lägstanivå, det ska inte förnekas. Med det sagt torde deras förra, och tolfte, album ”The great heathen army” (2022) vara det närmaste Amon Amarth kommit en egentlig dipp. Inte katastrofal, men avgjort mesigare och med mindre pondus än önskvärt. En uppryckning, och helst en rejäl sådan, är därmed nödvändig för att inte bandet ska tvingas vända sin hittills obrutna färd mot den absoluta toppen.
Redan öppningsspåret ”Gjallarhorn” låter ana att nya ”The Allfather awakens” skulle vara just en sådan uppryckning. Medryckande triolfeelingssväng med dubbeltramp och hitkrokar i parti och minut – en tuffing och blivande fanfavorit.
Men redan andraspåret ”Eight legs of thunder” utgör ett orosmoln. En vekare låt, stundtals rent Alestorm-mässig – vilket sällan passar andra än Alestorm själva. Därifrån är det ett tag spridda skurar, framför allt stilistiskt. ”Kvasir’s blood” är en eklektisk skapelse vars övervägande melodiska struktur kontrasterar mot Johan Heggs hypergutturala growl på ett sannolikt vattendelande sätt. ”We rule the waves” är klämkäck på en nivå närmande sig Wind Roses (ö)kända ”Diggy diggy hole”, och på ”Upphaf” experimenteras det med det Nordman-trolska. Dåligt blir det aldrig, intressant kan det sägas vara hela tiden – men borde verkligen Amon Amarth hänge sig åt detta slags leklusta i ett läge som skriker efter snytingar, snytingar och återigen snytingar?
Som på beställning visar sig albumets andra halva bestå helt och hållet av just sådana. ”Die with a warcry” chockar med ett rent Morbid Angel-intensivt riffande kring ett melodiskt och medryckande arrangemang. ”Raven god” och titelspåret ”The Allfather awakens” är båda predestinerade att bli live- och streamingfavoriter – medryckande snälldöds av arketypiskt Amon Amarth-snitt. Sistnämnda låt blir en ny ”The pursuit of Vikings”: var så säkra. ”Oden’s hunt” och ”Ascending like an eagle” avslutar i samma anda, med en lite snirkligare respektive mera episk knorr. Och med det har vad som ett tag tedde sig hotfullt likt ett feltänkt missgrepp rättfärdigat sig som en inte obetydlig uppryckning.
”The Allfather awakens” är ingen ny storsmocka som ”Versus the world” (2002), ”With Oden on our side” (2006) eller ”Twilight of the thunder god” (2008). Men den kan mycket väl nå liknande nivåer av popularitet. Fastän låtordningen är tveksamt balanserad har plattan som helhet, för att ta till en populär klyscha, något för alla. Historiskt sett har Tumbatitanerna alltid nått bäst resultat genom att gå ”all in” i en viss riktning på ett helt album i stöten. Men om helhetsintrycket denna gång är mera splittrat, återfinns trots allt ingenting på ”The Allfather awakens” som Amon Amarth borde ha direkt betackat sig för.
Instrumenthanteringen är sitt vanliga, hypereffektiva teamwork där ingen framhäver sig själv på helhetens bekostnad – ett exempel som många kollegor kunde ta lärdom av. Och Johan Hegg growlar numera ända nerifrån tolvfingertarmen så att självaste David Vincent skulle ta av sig hatten. Och coolare än så blir det ju knappast.