Slipknot + Slayer - Stockholm (Hovet)
Det här turnépaketet ser på pappret ut som en rätt spännande samling band. Ett nytt intressant namn som Mastodon, ett Slipknot som åstadkommit sitt hittills mest lättillgängliga platta och veteranerna Slayer med trogen publik. Det är bäddat för en höjdarkväll.
Tyvärr så missar jag större delen av Mastodons spelning tackvare Vägverkets otydliga skyltning vid den nya Årstatunneln och ett febrilt letande efter parkering. Men de tre sista låtarna som jag hinner se och höra visar på ett band som har framtiden för sig. Med frenesi och spelglädje kommer man långt även som förband. Jag vill gärna höra mer.
Exakt på utsatt tid släcks takbelysningen och pentagrammen börjar dansa runt på backdroppen till tonerna av "Prelude 3.0" från senaste skivan. Det kokar framför scenen. När de för dagen åtta stycken (den nionde var sjuk) maskprydda herrarna äntrar scenen är den publika urladdningen total. Slipknot är ett vältrimmat band som vet vad som funkar. Det springs omkring, hoppas runt och bankas på järnskrot med basebollträn. Tyvärr så förstör de mycket av tempot med alldeles för långa avbrott för intron på låtar i mitten av spelningen vilken också innehåller ett segt parti som utgörs av låten "Vermilion". Men säkra kort som "Wait and Bleed", "Spit It Out" och "Duality" funkar utmärkt som arenarock. Och publiken lyder Corey Taylors minsta vink. Men helhetsintrycket är tyvärr ojämnt.
När "The Darkness of Christ" dundrar ut i högtalarna exakt på utsatt tid så har ett mindre generationsskifte skett på ståplats. Borta är de yngre förmågorna med Slipknottröjor och Joey Jordison-masker och de har ersatts till stor del av folk med slitna t-shirts som härstammar från slutet av 1980-talet. När den återförenade originalsättningen av Slayer med Tom Araya, Kerry King, Jeff Hanneman och Dave Lombardo släpper lös "Disciple" från 2001 års utmärkta "God Hates Us All" så är det den enda låt som inte är hämtad från den här sättningen av bandets tid. Den resterande timmen är helt och hållet baserad på låtar fram till "Seassons In the Abyss". Det är bara klassiker med andra ord. "Fight til Death", "At Dawn They Sleep", "Mandatory Suicide" och flera andra mästerliga Slayerstycken framförs med en sån precision och tyngd att jag blir andlös. Scenshowen består endast av projicerade uppochnedvända kors och ilsket lysande röd text på bakgrundsbilden som är omslaget från "Reign in Blood". Ja, och så de fyra banderoller som rullas ned i inledningen av "War Ensemble" med, ja just det, fler uppochnedvända kors. Mer än så blir det inte. Men vem behöver det när Slayer levererar en timme och tio minuter fyllda med idel klassiker som klarar sig helt och hållet på egna ben. Jag är ett tag på vippen att ge Slayer toppbetyg! Samtidigt kan ju bandets något stela scennärvaro bli lite väl statisk. Visst är Kerry King planetens tuffaste gitarrist och Tom Araya har en djävulskt cool röst. Men känslan av att det är en allt för vanlig dag på jobbet för Slayer drar ner upplevelsen en aning.
Men en dag på jobbet med Slayer slår dock det mesta. Så när "Raining Blood" avslutar spelningen ett par minuter innan full tid och det står klart att det faktiskt inte blir några extranummer känns det förvånansvärt fulländat. Vi behöver inte mer. Slayer levererar absolut kvalitet och det är allt man kan begära!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
