Europe - Karlstad (Löfbergs Lila Arena)
Ibland känner man sig gammal. Det är nu nitton år sedan den späde glytten Thompson begav sig till just denna plats, dåvarande Färjestads ishall, för att beskåda just Europe. Men anblicken av alla ursnygga 25-30-åriga tjejer i publiken; likt mig uppenbart entusiastiska över sina ungdomsidolers återkomst; gör genast att jag känner mig mindre ålderstigen. Man kan råka värre ut än att vara jämnårig med såna puddingar.
Förbandet Hellfueled kämpar delvis i motvind framför allt på grund av ett uruselt scenljud. Virveltrumman är helt ohörbar och allting annat överröstas av ett groteskt överdimensionerat sångeko, som snarast ger illusionen av att vi befinner oss i en katedral. Men låtar som radiohiten "Midnight Lady" framkallar ändå en entusiasm som förefaller uppriktig hos den i och för sig hittills tämligen fåhövdade publiken.
När huvudbandet slutligen äntrar scenen är naturligtvis uppslutningen en helt annan, och nu bryter tordönsvrålen av bifall ut redan från början. Detta trots att Europe väljer att inleda med nya singeln "Got to Have Faith", som inte med bästa vilja i världen kan räknas till höjdpunkterna på aktuella comeback-CD:n "Start from the Dark".
Men sagda platta innehåller fler och starkare kort, som exempelvis "America", "Hero" och "Flames", vilkas uppdykande råder bot på varje potentiellt tvivel över den återuppväckta gruppens styrka. I synnerhet då de interfolieras av ett antal av de tyngsta och/eller ösigaste numren i Europes historia: "Let the Good Times Rock", "Ready or Not", "Wings of Tomorrow" (med frasen "nations of 1984" logiskt ändrad till "2004"!), "Heart of Stone",
"Girl from Lebanon", "Sign of the Times" och "Scream of Anger". Och framförda i samma nedstämda tonart som repertoarens pinfärska inslag låter de naturligtvis ännu tyngre. Kanske det vore idé att spela in en liveplatta för att alla ska få chansen att njuta av låtarna i deras nya mörka kostym?
De mest klassiska spåren spelar denna gång en något mer underordnad roll jämfört med sommarens framträdande på Sweden Rock Festival, men de verkliga obligatorierna har naturligtvis inte glömts bort. "Superstitious" och "Seven Doors Hotel" dyker upp jämförelsevis tidigt i setet, och den ordinarie spellistan avrundas till publikens ohöljda entusiasm med "Cherokee" och "Rock the Night". "Carrie", framförd unplugged av en ensam Joey Tempest utgör däremot kvällens enda balladinslag - ännu ett tecken på att Europe framgent tycks gå in för en hårdare stil. Vilket passar dem alldeles utmärkt, även om det känns ovant att gå hem utan att ha fått höra "Open Your Heart".
Extranumren inleds kaxigt - lite för kaxigt för mångas smak, tycks det! - med obskyra kultspåret "Yesterday's News", följt av "Start from the Dark" och - hade någon trott något annat? - den oundvikliga "The Final Countdown". Svensk hårdrocks mesta klassiker genom tiderna, utan skuggan av konkurrens. Därefter drar sig ett till synes överväldigat och överlyckligt Europe tillbaka. Ljuset tänds och tonerna av Thin Lizzys "Black Rose" fyller lokalen.
Slutbetyget landar på suveränt på gränsen till det rent spektakulära. Av den stelhet och nervösa ovilja att pressa sin röst som vidhäftat Joey Tempest på Sweden Rock Festival finns inte längre minsta spår. Tvärtom far han över scenen som en spontan och sprudlande virvelvind, bekväm i sitt nya, lägre register och synbarligen lika uppåt som en månraket. Visuella utspel av det slaget ägnar sig inte hans fyra medmusiker åt, däremot åt ett stabilt och klanderfritt musicerande (även om keyboardisten Mic Michaeli faktiskt tabbar sig på ett ställe i självaste "Countdown"!). Och det räcker långt, eftersom bandets samtliga medlemmar besitter en naturlig coolhet som framstår i desto tydligare dager nu, när betraktarens ögon inte längre distraheras av storhetstidens pudelattribut.
För så var det ju. Pudelrocken handlade aldrig i första hand om visuella attribut, utan om att skapa gyllene låtar med bestående lyskraft. Den förmågan besatt - och besitter - Europe i ytterst svåröverträffad grad. Det är därför de fortfarande, efter ett tolvårigt uppehåll, kan återinta sin plats på den svenska hårdrockstron som i allt väsentligt stått tom hela denna långa tid.
Nu är dess rätta ägare tillbaka. And the world makes sense again.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
