En diskofils bekännelser
Det måste vara en mental störning jag har. Det finns få saker jag uppskattar mer än att sengångaraktigt vandra runt i skivbutiker och bara bläddra mig fram genom alfabetet skiva för skiva. Inte direkt för att köpa någonting utan bara för det höga nöjets skull. Fast det är klart, ibland slår det totalt slint i skallen när man ser en skiva med The Doors och man plötsligt inser att skivsamlingen inte på något sätt är komplett utan just "Morrison Hotel". Följaktligen gör man en snabb ekonomisk kalkyl, inser att man egentligen inte har råd och inhandlar därefter denna skiva. Och ruset, det rus som fyller en när man kommer hem och för första gången lägger den blanka aluminiumcirkeln i CD-spelaren och hör de första tonerna strömma ut ur högtalarna, ingen drog i världen slår det ruset. Är det sedan den där skivan som gör Streberssamlingen helt komplett så skulle man kunna dö precis där utan att det spelade någon roll.En gång om året arrangeras det en stor skivmässa här på orten. Egentligen skulle man låsa in mig under de två dagar som den pågår. Att släppa in en diskofil i skivmässans lokaler är som att låsa in en spelmissbrukare på Ceasars Palace i Las Vegas. Resultatet kommer tveklöst att bli det samma, ekonomisk härdsmälta. Jag har gjort mina bästa fynd på denna skivmässa. Ett år kom jag över Metallicas "Whiplash"-maxisingel för 150 spänn, jag hade tidigare sett den gå för flera hundra kronor mer på andra ställen. Lätt febrig och med ett järngrepp kring de tolv tummen vinyl betalade jag den lätt överviktige mannen bakom bordet hans begärda pris utan att försöka pruta för att sedan gå där ifrån med ett fånigt leende på läpparna. Inga fler skivor köptes på det årets skivmässa. Jag var lycklig och tillfredställd.
Jag har samlat på skivor länge nu och samlingen växer med ett par tre stycken i månaden, i bland är det ännu mer. Varför då kan man fråga sig, vad fyller de för funktion? Musiken är en stor del av ens identitet. Man skrattar till musik, man gråter till den och blir kanske förälskad också. Alla minns någonting till någon sång, musiken fungerar som tidslinje. Titta bara på hur föräldrar reagerar när någonting med The Beatles spelas på radion.
Idag nästan 15 år senare köper jag fortfarande skivor på samma skivbörs. Det är samme butiksägare fast andra lokaler. Han är langaren och jag är den där totalt nedknarkade och desperate stackaren som bara vill ha mer. För i takt med att man blir äldre så breddas musiksmaken. Det utvecklas till ett musikintresse som spänner över ett antal genrer. Detta beror på att man hela tiden försöker trassla upp tråden bakåt i den musik man lyssnar på. I mitt fall betyder det ungefär följande: Metallica inspirerades av punkbandet The Misfits. Dessa i sin tur ledde mig in på punk i allmänhet och detta i sin tur fick mig att lyssna på svensk punk. Många av dessa pratade om proggen och då lyssnade man en del på det tills man upptäckte Cornelis...som själv hade lyssnat på blues och Bob Dylan. Och steget från Bob Dylan till Jimi Hendrix är ju inte långt och så vidare. Allting hänger ihop på de mest oväntade sätt har det visat sig på denna långa ljudsafari, allt till min plånboks förtvivlan och min skivhandlares glädje. Jag kan inte sluta, jag är en skivpundare av stora mått. Musikindustrin är farligare än all världens vapen- och tobaksindustrier tillsammans.
Tidigt stod det dock klart för mig att det inte räckte med medelmåttig volym och ren popmusik för att tillfredsställa mig. Twisted Sister var först, men inte ensamma om min uppmärksamhet. Åren mellan 11 och 14 bestod av Helix, Whitesnake, Ozzy, Iron Maiden, Judas Priest och annan hårdrock i pudelfrisyrskolan. Alltid elgitarrer, alltid hög volym och vi hatade synthare mer än något annat.
I 15-årsåldern så marscherade ett amerikanskt hårdrocksband in i min värld med ett brak. Det går inte att underskatta Metallicas betydelse för mina år på högstadiet och gymnasiet. James Hetfield med vänner riffade sig in i min hjärna och ljudvolymen höjdes ytterligare. Det är en ofta sliten fras men Metallica gjorde mig friare. De blev en del av min person, en oumbärlig komponent och energikälla under mina tonår och därefter. Och för första gången lärde jag mig faktiskt texterna utantill. Metallica var porten till andra band i samma genre; Slayer, Anthrax, Megadeth med fler kombinerade punken med hårdrocken och frälste mina unga öron.
Ungefär samtidigt så kom också extremare former av hårdrock. Det började i Tyskland med speedmetalbandet Helloween vidare till Kreator och Vendetta. Inget av dessa band är idag något märkvärdigt enligt mig. Men det gick att spela högt och det penetrerade min hjärna och fyllde mig med en euforisk känsla. Under en kort period köpte jag också rätt mycket death metal (jag slutade dock snabbt med dessa dumheter) och jag vidhåller att Napalm Death fortfarande har ett av de tuffaste namnen i musikhistorien. Debutskivan låter som ingenting annat. På sitt brutala sätt en briljant skiva.
Med åren har jag alltid kvalitetstestat all musik med hjälp av volymen på ljudet oavsett vilken sorts musik det rör sig om. Musik måste fungera på hög volym, ha rätt balans mellan bas och diskant, inte vara för långrandig med mera. Numer lyssnar jag på massor av olika sorters musik men det är faktiskt bara den hårdare rocken som fortfarande uppfyller alla krav. Jag vet inte vad det beror på. På senare tid har jag funderat på om det är någonting annat som kommer fram i denna musik än bara själva kraften i ljudet när den spelas högt. För även på lägre volym får den ungefär samma effekt på mig, eufori. Är det dolda budskap, Djävulen eller någonting annat som jag hör? Ingen annan musik verkar ta sig igenom mina trumhinnor på riktigt utom hårdrock och heavy metal. Allt annat framstår som en jämntjock smet i jämförelse. Metallica hör jag dock alltid kristallklart. Slayer likaså.
Rob Halford har i en intervju sagt att metal, oavsett form, handlar om kraft. Och den kraft jag har fått från Metallica och alla andra band har hjälpt mig att bli en bättre människa. I alla fall i mina egna ögon. Och det är ju det som räknas, eller hur?
Magnus Gustafsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
