Goth metal, trender och kassaklirr
Sen slog Nirvana ned som en bomb medelst flitig vevning av "Smells like teen spirit"-videon på MTV. "Grunge", sa musikpressen, och den här gången hakade t.o.m. modemagasinen på. Hopplöst fula flanellskjortor sålde som aldrig förr, och ett flertal band sorterades in i denna mediaskapade genre. Att Alice In Chains inte lät ett smack som Nirvana tänkte ingen på - båda akterna var "grungeband". Situationen blev absurd; stora majorbolag skickade tjogvis med representanter upp till regniga Seattle för att signa varje källarband de kunde hitta som kunde tänkas passa in i grungemallen.Att det de facto inte FANNS någon grungemall verkade gå dem spårlöst förbi.
Sen kom den s.k. nu-metal-genren. Här kunde man spåra ett mönster av trist E-strängstuggande (givetvis nedstämt och utfört på en 7-strängad Ibanezgitarr), men i mångt och mycket var det samma visa igen - ännu en trendriktig etikett; ännu en trend.
Sen började vi närma oss slutet av decenniet, och återigen var massorna sugna på ett nytt sound. Inget konstigt med det - människor är i bästa fall nyfikna av naturen och letar efter ny musik att lyssna på, och i värsta fall tvångsmatade av MTV tills MTV beslutar sig för att kasta ut det gamla och ta in det nya. Nine Inch Nails fick en del medial uppmärksamhet, och med all rätt - de (han) var och är en utmärkt akt. Men än var det lite svårt för just metalbranschen att kategorisera dem, så ingenting hände - förrän NINs visionär Trent Reznor startade en egen skivetikett (Nothing Records) och kontrakterade ett okänt Floridagäng som kallade sig Marilyn Manson. De släppte sin debut, men det var med andrasläppet "Smells like children" som allt egentligen tog sin början - videon till Eurythmics-covern "Sweet dreams (are made of this)" slog igenom ordentligt borta i Staterna, och imagen - smink, kläder och sexuell tvetydighet... ja, det var här media började svänga sig med gothtermen. När så väl "Antichrist Superstar" släpptes tog det fart på allvar - goth blev ett begrepp i metalscenen. Sak samma att Mansongänget aldrig kallat sig för ett gothband - de hade looken, och den sålde. "Antichrist Superstar" är förvisso en utmärkt skiva, men det stora genombrottet kom snarare på basis av kontroverser och image, trots att bandet var musikaliskt kompetent.
Framför allt - det sålde. Det var alltså dags för en gothtrend i metalsvängen.
Den gotiska subkulturen - elitistisk och ofta direkt musiksnobbig, då som nu - rynkade på näsan. Det här var inte goth. Goth var gamla akter som Bauhaus, Christian Death, Sisters of Mercy - band som hade väldigt lite med hårdrock att göra. Flertalet hårdrockare var obekanta med denna scen, så det var ingen match för skivbolagen att sälja idén - att alla metalband med keyboards, antydan till vemodigt sound och inslag av kvinnlig sång var goth. Goth hade börjat bli hippt, och som alltid vädrade skivbolagen pengar.
När Cradle of Filth sedan slog igenom var det inte längre tu tal om saken - goth metal hade blivit ett begrepp. Skivbolagen? De började signa allsköns akter för att marknadsföra dem som goth metal, på samma sätt som var fallet med funk metal och grunge. Sak samma om det var riktigt bra eller inte. Och jag vågar gissa att ett antal band formade sitt sound efter hiphetsfaktorn i kölvattnet av COFs framgångar.
Vari ligger mitt problem med allt detta? Är jag en snobbig, pompös urgothare som tycker att metalfansen och banden ska hålla sig på behörigt avstånd från gothscenen? Absolut inte. Herregud, jag gillar (GAOG undantagen) t.o.m. Marilyn Manson. Jag har otaliga gånger befunnit mig på gothklubbar iförd full gothmundering, men med en hip hop-tröja; bara för att utmana denna inställning. För att jävlas; om än utan elaka intentioner. Och jag är ett äkta metalfan sedan 1984. Jag är ett urgothfan också. Och ett punkfan. Och så vidare. Jag är enveten motståndare till genresegregering.
Nej, vad jag tycker är stötande med det hela är att skivbolagen - de som har makt att föra fram nya, intressanta combos i rampljuset - återigen lägger fokus på att hitta band som liknar "goth metal"-trendens "ursprungsband", Cradle of Filth (ursprungsband inom citationstecken då det verkar ha gått många spårlöst förbi att Paradise Lost blandade in gotiska influenser i metalscenen långt innan Cradle of Filths genombrott). Man jagar - och signar - återigen karbonkopior, och kopior av DESSA kopior, i syfte att göra snabba pengar. Om bolagen istället lade sin energi och sin budget på att hitta regelrätt ORIGINELLA akter i stället, skulle metalscenen - hela musikbranschen, för den delen - antagligen se mer spännande ut, på såväl kort som lång sikt. Tänk vad det skulle gynna musiken som konstform.
Man kan alltid drömma.
Claes Wiberg
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
