Efter black metal kommer solsken
En blandning av sött och salt.
Vad är det?
Jo, den bräckta musikstilen blackgaze.
Med ett rosa silkesband knutet runt den stjälkliknande halsen lyfter den vita svanen mot en aftonrodnande himmel. I flykten har en blomsterkrans lättat från hjässan och svävar nu likt en gloria i det eviggjorda ögonblicket. Det är en scen att övervintra i tills världen utanför tinat upp igen: en barnboksillustration som vaggar in en i trygghet och får en att segla över allt elände som inuti en såpbubbla. Mindre metal än så blir inte en bild. Ändå pryder den omslaget till ryska SKYFORESTs senaste album, "Unity", som släpps på Depressive Illusions Records. Vadan detta?
För att bli klok på vad det är som pågår här får man, åtminstone, gå tillbaka till augusti 2007, när den franska musikern Stéphane "Neige" Paut ger ut skivan "Souvenirs d'un autre monde" under namnet ALCEST, två veckor före hans tjugoettårsdag. Det är mer en uppenbarelse än ett verk: lockrop från en värld där svanen är mäktigare än svärdet. Hösten 2007 var låten "Les iris" i princip mitt hem. Att pausa låten krävde en viljeansträngning större än att klä på sig för att ge sig ut på en springtur i underkylt regn. Musiken var ett elfenbenstorn, byggt av lika delar black metal och shoegazepop. Någon språkbegåvning förkortade det sedermera till blackgaze, en term som fick spridning från hipstermekkat Williamsburg, Brooklyn, ända till Sweden Rock-campingen när DEAFHEAVENs babyrosa "Sunbather" (2013), till mångas förtret, bytte corpsepainten mot solkräm och satansverser mot låttitlar som "The pecan tree" och "Dream house".
Ryggmärgsreflexen säger att det är en fullständig pervertering av de grundsatser ovanpå vilka black metal vilar. Filosofiskt förhåller sig shoegaze och black metal till varandra som pro och anti, idealism och nihilism, rosor och törnen. På det musikaliska planet däremot framstår de i ögonblick som enäggstvillingar som skilts åt vid födseln. Bortsett från den rent tidsliga dimensionen, att båda har rötterna i sent åttiotal, förenas de – snudd på siamesiskt – i idén om att dist och decibel är all stämningskonsts fader och moder, och att ohörbara vokaler i regel är mer suggestiva än hörbara. Skillnaden ligger i att den ena stryker lyssnaren medhårs, den andra mothårs. Blackgaze gör både och. Därav dess charm. Och framgång.
Sajten rateyourmusic.com protokollför en bra bit över tvåhundra fullängdsalbum som kan legitimera sig som blackgaze (Metal Archives framhärdar med den vidlyftigare beteckningen "atmospheric black metal" i vilken det ryms ett tusental band). På sin höjd har jag hört en tiondel av dessa skivor från början till slut. Ofta kroknar jag halvvägs, eftersom mycket låter som om det skrivits av en effektpedal snarare än en människa. Det är som att upptäcka att det man trodde var grädde på moset enbart är grädde. Som om ett mäktigt sound kunde ersätta kreativitet.
För att blackgaze inte ska gå samma öde till mötes som shoegaze i början av nittiotalet krävs det fler band som ASTRONOID, som på nya skivan "Air" låter sig bäras av varma uppvindar, bort från den ankdamm som den vita svanen ses lämna bakom sig på SKYFOREST-skivan. Hur vackra och ståtliga blackgazebanden än är där de flyter runt i spegelblanka tidsrymder, måste de förr eller senare pröva sina vingar, om de ska komma någonvart.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Fem essentiella blackgazealbum:
ALCEST - Souvenirs d'un autre monde (2007)
AMESOEURS - Amesoeurs (2009)
LANTÔS - .neon (2010)
DEAFHEAVEN - Sunbather (2013)
ASTRONOID - Air (2016)
Fotnot: ALCEST är på gång med en ny skiva, "Kodama", som släpps den 30 september och enligt pressutskicket ska vara en återgång till "old trademarks".
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
