Ta fast tjuv... förlåt, musikern!
Så lurar du inbrottstjuvarna i sommar.
En klassisk kvällstidningsrubrik.
Men hur skyddar man sig mot skurkaktiga artister?
Nu när den värsta krutröken har lagt sig i fildelningskriget och storfinansen har rullat tillbaka det tyngsta artilleriet har nya fejder tagit vid i den juridiska terrängen: den mellan artister, som ger sig efter varandra, rustade till tänderna med paragrafer och prejudikat, brinnande av rättfärdig vrede för att melodier och riff från de egna ägorna har pallats och gjort andra feta. Är det inte publiken som plockar näringsgrenen ren är det kolleger som inte kan skilja på ditt och mitt.
Närhistorien är full av plagiatanklagelser, som legat till grund för stämningar och skadeståndsanspråk, och sysselsatt upphovsrättsadvokater och rättsväsende, i en dans med många ömma tår. Kendrick Lamar, Robin Thicke, Justin Bieber och, av störst intresse för Metalcentralläsare, LED ZEPPELIN, har alla varit i hetluften för sin tjuvaktighet. "Amatörer lånar, genier snor", är kanske inget bra svar på tal i rättssalen, men likväl metodiken för många band (kommande skivor med Kai Hansen och SABATON är skatbon av stulet hårdrockssilver). Kleptomanin försvaras inte sällan med att det bara finns ett visst antal noter, och det är lika sant som att det bara finns ett visst antal färger och ett visst antal bokstäver: en tveksam ursäkt för den som just målat en kopia av Mona Lisa eller knyckt versrader av Karin Boye.
Fenomenet blir hur som helst bara vanligare i och med att kulturen har - för att tala med Galenskaparna - fastnat i vinkelvolten. Likt ormen Ouroboros mumsar vi på vår egen svans, uppfyllda av oss själva. Historia och nutid blandas i magen och kommer ut som något vi har sett och hört förr. Kretsloppet fortsätter, obönhörligt, tills allt är komposterat och blir näring för kommande generationer.
I denna stinkande gödselhög händer det sedan att fröet till något underskönt slår rot och förljuvar omgivningen: en stor artist. Strävan efter originalitet, efter det självständiga uttrycket, som börjar och slutar i den egna varelsen - "min fantasi är ett kloster och jag dess munk", som poeten John Keats skrev - är själva sinnebilden av en konstnär. Konkreta bevis för det är de blåtiror som följer på att kalla ett band "identitetslöst" eller "anonymt". Det är också skälet till att coverband, hur infernaliskt bra de än kan tänkas vara, för alltid är förpassade till den musikhistoriska krypgrunden, där man slår i huvudet om man så bara försöker räta på ryggen.
Ingenting är ett större hot mot geniförklaringen än en välriktad plagiatanklagelse, som får den egocentriska världsbilden - där konstnären är fixstjärna i sitt eget universum - att skaka i sina grundvalar. Alla vill vara upphovet till sin miljö, inte en produkt av den. Det är så klart omöjligt. Så pass omöjligt att det måste gå. Annars har vi att se fram emot ruttna äpplen som faller alldeles för nära trädet. Och vem vill palla det?
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
