Hårdrockaren: en känslig varelse
Vem tror du att du är?
Den som alltid är missförstådd, antagligen.
Hårdrockare är lika kinkiga mot att bli avbildade som profeten Muhammed.
"Alla känner vi oss lite kränkta ibland, men tro mig: det går över." Så avslutade jag min förra krönika här på Metalcentral. En krönika som silade Lars Vilks-debatten genom ett hårdrocksfilter. Nu, efter allt ståhej kring H&M-kuppen, finns det anledning att vända på det förloppet och sila hårdrocksdebatten genom ett Lars Vilks-filter. En liten varning bara: går du på en strikt metaldiet kan den här kuren upplevas som magstark, fiberberikad som den är, men frukta ej, lite självrannsakan har ingen dött av.
Av allt som kan sägas, och redan sagts, om cirkusen kring H&M - den riktiga klädkollektionen och det pr-spratt som FINNTROLLs Henri Sorvali spelade oss - vill jag själv inte säga något alls. Multinationella företag kränger inte METALLICA-tischor för att vinna hårdrockares hjärtan, så enkelt är det. Ett sätt att hantera situationen är att e-handla TRIBULATION-merch och sedan gå vidare i livet, med kragen uppfälld mot kapitalismens kalla kårar och plånboken på ett ställe där Stefan Persson inte når den.
Nu är det så klart långt ifrån alla som väljer den vägen, bort från kommersens kärna. I stället krokar de arm med första bästa hårdrockare och traskar rätt in i lejonets kula med sina plakat och megafoner (läs: Facebook-statusrader). Beskyddarinstinkter i all ära, men en subkultur är inget som tillhör dig eller mig, den tillhör alla - eller ingen - och det på gott och ont. Det är ingen exklusiv klubb med rigorösa kontroller vid insläppet ("rangordna IRON MAIDENs skivor baklänges samtidigt som du headbangar till SLAYER - du har trettio sekunder på dig från och med nu!").
En subkultur har givetvis rätt att definiera sig själv och dra upp gränserna för den, men om den överträds - uppsåtligt eller ej - se det som ett ypperligt tillfälle att tänja toleransen i stället för att resa ragg och börja skälla som en bandhund (eller osäkra ordet "kulturell appropriering", om du vill framstå som salongsfähig). Som det är nu står en hel armé av lättmobiliserade grinollar redo att ge eld mot varje fientligt element. Att skildra en hårdrockare på film är närmast att betrakta som destabiliserande verksamhet (folk blev genuint upprörda av att Hera i den prisbelönta rullen "Metalhead" påstår att JUDAS PRIEST influerade BLACK SABBATH och DEEP PURPLE i stället för vice versa; som om alla metalheads har koll på musikhistorien).
Stereotyper är trist, absolut, men hur mycket nyansering krävs för att en skildring ska klassas som auktoriserad? Bryter man ned ett så månghövdat och olikformat kollektiv som hårdrocksscenen och minglar runt på individnivå inser man att den enda gemensamma nämnaren är intresset för minst ett av de etthundratusen band som är sökbara på Metal Archives. Bara för att man själv inte känner igen sig i en karaktärsteckning innebär det inte att den är ogiltig. Så solipsistiska kan vi inte vara att vi reagerar med bestörtning vid minsta lilla antydan att det existerar en värld utanför oss själva som - hujedamej! - gör anspråk på att vara lika verklig som den vi själva tronar i.
Så vilka tror vi egentligen att vi är? De ständigt missförstådda, så klart. Precis som alla andra på denna jord. Vem vet om inte hela mänskligheten är ett missförstånd i det kosmiska medvetandet.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
