I händelse av hädelse - behåll lugnet
To Hell with God!
En finurlig skivtitel av DEICIDE som kan uppfattas som stötande.
Är det dags för metalbanden att lära sig takt och ton?
En person stövlar fram till mig på gatan. Kroppsspråket är hotfullt, blicken fixerad. Allt är nerver och instinkter. Vad som än komma skall är det oundvikligt. Personen stannar framför mig, harklar sig och förrättar sitt ärende: en spottloska. Av det jag kan utläsa av situationen är returrätt inte att tänka på.
Det här scenariot tar många till för att beskriva Lars Vilks behandling av det islamska trossamfundet. Som en spottloska i ansiktet. Många frågar sig därför om yttrandefriheten har gått för långt. Om vi inte borde vakta den lite bättre. Den är ju trots allt så dyrbar för det demokratiska samhället att vi inte kan låta folk joxa runt med den hur som helst.
Först och främst, låt oss fastställa detta: att känna sig kränkt av en teckning är INTE detsamma som att bli spottad i ansiktet. Man kan nämligen avstå från att ta del av ett konstverk (varsågod för häftigt life hack, ni som inte kände till detta!). En oroväckande tendens i samtidsdebatten är uppvärderingen av känslor. Den som känner sig kränkt har alltid rätt, och att antyda något annat är i sig en kränkning. Med andra ord är vi inte bara ansvariga för vad vi säger, vi är också ansvariga för hur andra reagerar. Lars Vilks får därför skylla sig själv, resonerar vissa. Ansvaret för terrordådet i Köpenhamn vilar tungt på hans axlar.
Det resonemanget är så förnuftsvidrigt att det inte borde gå att kultivera i ett upplyst samhälle. Ändå är det många som har lyckats med det (och därmed misslyckats som människor). För det kräver blodiga fingrar - liksom mängder av samvetsbekämpande medel - att odla en tanke som ger näring åt föreställningen att Charlie Hebdo-redaktionen i Paris fick vad de förtjänade. Enligt dessa personer borde väl DEICIDE ha sjungit om kolibrier och lemonad om de ville undvika det bombattentat de blev föremål för på Fryshuset i Stockholm 1992.
Som hårdrockare är man van vid att ta hand om andras sura uppstötningar. Alla som läser den här texten har nog blivit trakasserad med frågan "vad ska det där vara bra för?". Siewert Öholm undrade det 1984 när W.A.S.P var på tapeten, den engelska åklagarkammaren tog frågan till domstol i fallet med DISMEMBER 1991 och så sent som 2010 stod Nergal i BEHEMOTH åtalad för blasfemi i EU-landet Polen för att ha rivit sönder en bibel på scen. Kanske är det däråt det lutar här i Sverige också, med tanke på den förskjutning vi har sett i Lars Vilks-debatten de senaste veckorna. Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, som det heter.
Därför tycker jag att vi allesammans tar i nu, ända från tårna, tack: To Hell with God! Och åt helvete med takt och ton! "Om det finns någon här som jag inte har förolämpat, ber jag om ursäkt", som den tyske artonhundratalskompositören Johannes Brahms lär ha sagt vid något tillfälle. Alla känner vi oss lite kränkta ibland, men tro mig: det går över.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
