Hardcore Superstar på fortsatt rask frammarsch
Foto: Micke Johansson
2005 var året då HARDCORE SUPERSTAR gick från att ”enbart” vara ett klart populärt band till att uppnå den ärofulla statusen som stilbildare. Det självbetitlade, ”svarta”, albumet är idag i det närmaste att betraktas som en klassiker, vilken med sitt inkorporerande av thrashinfluenser till ett etablerat sleazekoncept kom att innebära en pånyttfödelse och den definitiva formationen för Göteborgsbandets egna identitet. Fast allt det visste du väl redan. Liksom att bandet sedan dess har släppt ytterligare tre plattor, vilka samtliga har byggt vidare på ovannämnda succé och gett upphov till en ständigt expanderande fanbas. Gällande ”Split Your Lip”, den senaste vagnen i framgångståget, finns det föga förvånande en hel del intressant att gräva fram kring. Vilket logiskt nog är anledningen till att Metalcentral ringer upp Vic Zino för ett samtal.
I mars 2009 släpptes ”Beg For It”, det sjätte (eller sjunde, beroende på hur man räknar) albumet från HARDCORE SUPERSTAR. Så lite som drygt ett och ett halvt år senare har uppföljaren ”Split Your Lip” landat i skivaffärerna. Tiden mellan verken ifråga har bandet till stor del spenderat ute på vägarna, följandes ett minst sagt hektiskt turnéschema, ett schema som för övrigt inte verkar bli det minsta lugnare inom den närmaste framtiden.
– Det här är ju ens jobb, inleder Vic Zino, sedan 2008 fast gitarrist i HARDCORE SUPERSTAR, när han ställs inför ovanstående fakta samt frågan om varifrån han och kollegorna egentligen får tid över till att skapa ny musik så pass snabbt.
Så fort man har tid över, antigen hemma eller på turné, så sitter man med en gitarr och spelar in idéer på mobilen och så. Sen går man igenom allt och ser om det är nåt att ha. Så det finns tid att skriva hela tiden. Vi har turnerat, visst, men det är inte så jättemycket att man inte skulle hinna med något annat.
Den logiska följdfrågan blir om ”Split Your Lip” kan tänkas innehålla något material eller i varje fall några idéer som inte kom med på ”Beg For It”, åter med tanke på det relativa fåtal månader som ligger mellan de två skivornas släppdatum.
– Ja, det finns några stycken, men även en del idéer som har varit aktuella sedan längre bak. Det här är ett band där man inte slänger något, utan sparar allt och tar vid rätt tillfälle upp en grej som kan passa på den aktuella skivan, förklarar Vic.
Om man då forsätter lite på jämförandets linje rörande det senaste albumet och dess föregångare så krävs det ingen större fantasi för att man ska kunna se att båda plattorna delar ett klart sexuellt anspelande tema i såväl titel- som omslagsvalet.
– Alltså, en titel som ”Split Your Lip” kan ju betyda väldigt mycket. Själva titellåten i sig är rätt aggressiv och handlar om hockeyslagsmål och liknande, vilket framgår av texten. Men titeln kan förstås tolkas på andra sätt med, speciellt i kombination med omslaget, he he.
Omslaget, ja. Den som är bekant med HARDCORE SUPERSTARs albumdiskografi sedan 2005-släppet känner med största trolighet även till att de bilder som pryder framsidorna till nämnda skiva samt ”Dreamin’ in a Casket” och ”Beg For It” har en gemensam nämnare. Närmare bestämt bandets namn som i bred utsträckning innesluter en central del av omslaget. Detta är ett mönster som emellertid har brutits på ”Split Your Lip”, då namnet tillika loggan med den karaktäristiska stjärnan denna gång befinner sig uppe i bildens vänstra hörn i ett betydligt mindre format och för därmed även tankarna till ett äldre album som ”No Regrets” (2003) . Vic intygar att detta var ett mycket medvetet konstnärligt grepp.
– Absolut. Vi tyckte att det var dags för något fräscht. Som du säger har vi nu gjort tre rätt lika omslag, så nu är den trilogin avklarad och det var dags att gå vidare mot nästa mål. Det känns skönt att inte köra på samma mönster hela tiden, det var dags för något nytt nu.
Framtiden i det förgångna
”Något nytt”, är vissa avseenden även en fras som utan problem kan appliceras på nykomlingen till HARDCORE SUPERSTARs katalog. För även om ”Split Your Lip” till stor del presenterar samma högkvalitativa musik insvept i samma hårdhudade sound som de senaste tre alstren, så finns det denna gång några ändringar i ett redan mycket lyckat recept som är värda att tala om. Undertecknad nämner för Vic att han upplever ljudbilden på ”Split Your Lip” som betydligt mer live och spontan men samtidigt även ”pang på” än på i synnerhet ”Beg For It”. Medhållet låter inte vänta på sig.
– Anledningen till att skivan låter live är helt enkelt för att vi har spelat in den live. Vi satt allihop i samma rum, tittade på varandra och spelade låtarna. Det tog fem dagar att spela in alla grunder, sedan var vi färdiga, säger Vic och får den smärre bedriften att låta som världens vanligaste sak i dagens musikbransch.
Det var som att gå in och leka in hela plattan. Väldigt kul och avslappnande och det var ingen press på någon. Vi är ett väldigt bra liveband och varför inte spela in live när vi väl kan göra det så bra? Det är klart att man ibland i efterhand märker någon liten detalj här och där som man skulle ha velat ändra på, men det är inte något som lyssnaren av den färdiga produkten tänker på och inget som betyder något i det stora hela. Man får låta bli att snöa in sig på småsaker, det är helheten som är viktigast.
Från allt detta du berättar går det onekligen lätt att dra tydliga referenser till 60- och 70-talens ofta kvicka och enkla skivinspelningar.
– Det känns väldigt kul att spela in på liknande sätt som då. Nuförtiden spelar ju folk inte in live och detta tillvägagångssätt är något som vi har funderat på väldigt länge. Jag tror att halva ”Svarta skivan” var inspelad så här och tanken var att köra på denna linje även på ”Beg For It”, men det blev inte av den gången, då vi ändrade oss i sista sekunden. Men nu satt vi sju veckor innan inspelningen och övade varje dag, från tio till fyra. Så vi var väl förberedda när vi klev in i studion för att börja inspelningen. Det värsta är ju att inte kunna sina grejer när man väl är på plats i studion, då slösar man ju allas tid.
Rörande en annan sak angående soundet så tycker jag personligen att mixen på "Split Your Lip" blev betydligt bättre än på "Beg For It", där trummorna enligt mig låg alldeles för högt upp. Är denna förändring måhända något ni i bandet har reflekterat över?
– Absolut, ”Beg For It” var ju mixad av bandet själva, medan den nya är producerad och mixad av Tobbe Lindell (vilken även har namn som MUSTASCH och SISTER SIN på sin meritlista), en i HARDCORE SUPERSTAR-sammanhang helt ny kille som har sitt eget sätt att jobba på. Jag är väldigt glad över den här förändringen, då jag tycker att allt låter mycket bättre den här gången. Bland annat då trummorna, vilka passar perfekt i mixen och inte sticker ut för mycket.
Denne skribent undrar här lite försiktigt om gruppens skivbolag möjligen kan ha haft ett finger eller två med i spelet rörande valet av en utomstående producent inför ”Split Your Lip”, möjligen med förhoppningen om en mer lättillgänglig produkt för den större massan. Såväl denna, samt följdfrågan om HARCORE SUPERSTAR i övrigt ibland är tvungna att kompromissa med Gain, sitt skivbolag, inför skapandet av ett nytt album, möts av ett bestämt nekande svar från Vic.
– Nej. I HARDCORE SUPERSTAR är vi mycket bestämda på vår sak och det är väldigt starka individer i bandet. Det är klart att skivbolaget säger vad de tycker, men i slutändan är det själva bandet och ingen annan som bestämmer. Vi tyckte att det här producentvalet var väldigt rätt för oss och det tyckte skivbolaget också. Så vi har ett väldigt bra samarbete, de tvingar oss aldrig att göra något som vi inte vill, i slutändan skulle det heller inte funka.
Helheten först - Alltid
Som en försmak på ”Split Your Lip” valde bandet att släppa den hårt svängande ”Moonshine” som singel, i såväl digital form som i fysisk. Den sistnämnda versionen kunde endast införskaffas som medföljande bonus till Sweden Rock Magazine och på denna återfinns även dängan ”Lovin’ the Dead”, en låt som enligt uppgift ska vara skriven av Vic. När jag frågar honom om han tycker det är synd att denna utmärkta komposition från hans penna inte hamnade på det ordinarie albumet, låter svaret vänta på sig lite, till förmån för ett klargörande.
– Grunderna och riffen i den låten kommer visserligen från mig men det är viktigt att påpeka att utan hela bandet hade ”Lovin’ the Dead” inte låtit som den gör. Så det här med att jag har skrivit den stämmer väl i någon mån, men utan resten av bandet hade den inte alls utvecklats till samma sak. Det här med att vi alla bidrar till en låts helhet och slutgiltiga form gäller även för skivan i övrigt.
Men för att svara på din fråga: Ja, jag tycker faktiskt att det är väldigt tråkigt att den inte kom med på plattan. Men som jag sa innan så får man inte fastna vid detaljerna, utan koncentrera sig på hela skivan. Den här låten fick inte plats där eftersom den inte gjorde det den skulle.
Adde (Magnus Andreasson, trummor) har i en intervju inför släppet av singeln förklarat att ”Lovin’ the Dead” fick stryka på foten då den inte fick plats eftersom ni ville ha med två ballader på skivan (”Here Comes that Sick Bitch" och ”Run to Your Mama”), är det samma sak du syftar på här?
– Jo visst är det så. Det är viktigt att kunna sälja hela plattan och inte bara en enskild låt. Det är det många glömmer nuförtiden och tror att om man bara har ”hitten” så kan man sälja plattan. Visst, men då varar den inte länge, det blir inte tal om någon klassiker, om man säger så. Hela plattan måste hålla från början till slut, den måste ha ett visst flyt i sig så att man vill lyssna på den om och om igen.
Fria tolkningar men även ett desto tydligare meddelande
En av de två nämnda balladerna är den i allra högsta grad nakna ”Here Comes that Sick Bitch", där Jocke Bergs känslosamma röst enbart backas av en akustisk gura, framstår på sin plats i mitten av albumet som en slags andningspaus. Ett skönt tillfälligt avbrott från de tunga käftsmällarna som omgärdar den, ett avbrott som bidrar till en välkommen variation i materialet. Dess nedskalade karaktär var dock ingen självklarhet från dag ett.
– Nej, verkligen inte, börjar Vic. Det har funnits tre, fyra olika varianter av den låten och vi började först skriva den medan vi var på turné i Tyskland med AVATAR. Vi tog med oss studion och så satt vi alla fyra och hittade på melodier hit och dit. Sedan kom en annan version när vi var hemma igen och en tredje när vi befann oss i replokalen och övade in plattan, där vi ändrade på vissa delar. Helt plötsligt en dag så kom det – Vi borde göra den akustiskt! Alla tyckte att det lät som en strålande idé, så vi satte oss ner, arrangerade om den och gjorde så att den passade in. Ett mycket bra val tycker jag och en väldigt bra låt med en jävla attityd i sig fast den är så naken. Det är inget direkt snällt med en låt som heter ”Here Comes that Sick Bitch”!
Om den är riktad mot någon specifik person? Nej, man är fri att tolka den lite hur man vill. Det kan vara allt från att vi i bandet är en ”sick bitch”, att vi inte ger upp, här kommer vi en gång till och så vidare, till att syfta på en gammal flickvän eller pojkvän som vägrar ge sig. Man får som sagt komma med sin egen tolkning.
"Last Call for Alcohol" är ju å andra sidan en rak musikalisk motsats, en riktig festdänga. Men är den enbart tänkt att glorifiera partajande och härliga tider, eller kan man även tolka den som en slags varning för att det inte ska bli för mycket av det goda?
– Äh, åter så får folk ta fram sin egen betydelse i låten om de så önskar. Vill du festa hårt, så festa hårt. Vill du ta hand om dig själv, så gör det. Låten handlar ju egentligen tydligt om att festa, för vi är ju ett festband.
En annan låt med ett desto tydligare budskap i texten är ”Guestlist”, vilken är riktad mot vissa oönskade personer som har roat sig med att objudna tränga sig på i bandets loge backstage efter avslutad konsert. Ett från början mindre irritationsmoment som med tiden har vuxit sig till ett riktigt problem. Gitarristen intygar:
– Somliga har ingen respekt för att vi vill ha en kvart eller halvtimme för oss själva efter ett gig. Man är helt slut då, efter att ha gett allt man har och vill ta det lite lugnt, dricka lite vatten, kanske en öl, duscha och sen träffa folk. Men vissa fattar ju inte det utan rusar in i omklädningsrummet direkt efteråt och tror att vi är bästa polare. Fine, vi är kompisar men respektera att det här är min jävla arbetsplats och kom tillbaks sen när jag är färdig. Detta har särskilt varit trist när man är ute i Europa på små klubbar där det knappt finns några väktare så det bara är för folk att gå rakt in backstage.
Var det möjligen någon specifik händelse som fick bägaren att rinna över?
– Nej, det kan jag inte påstå, men det har ju hänt rätt ofta faktiskt. Visst, de flesta som dyker upp är ju trevliga och coola, men ibland kan det bli för mycket när man inte ens kan få fem minuter ensam. Det är som i PANTERAs ”5 Minutes Alone”; fan, ge mig bara fem minuter!
Nytta och nöje
De flesta med åtminstone en gnutta HARDCORE SUPERSTAR-koll känner förstås till att Vic vid sitt inträde i bandet tog över den populäre och personlige Thomas Silvers sexsträngsposition. När man nu sitter och samtalar med den fortfarande relativa nykomlingen vore det synd att inte ta reda på hur han själv upplever sin roll i bandet idag. En mera närmare bestämd fråga är om han till följd av att ha vuxit in i bandet har fått tillfälle att bidra mer till skaparprocessen av ”Split Your Lip” än till ”Beg For It”, den första skivan Vic spelade in med gruppen.
– Det är mycket, mycket mer på den nya skivan. Det handlar inte om att bandet inte har låtit mig skriva mer tidigare utan om att jag har börjat lära mig om vad HARDCORE SUPERSTAR handlar om egentligen. HARDCORE SUPERSTAR har ett visst sound, man kan inte komma dragandes med något i still med (JOURNEY-klassikern) ”Don't Stop Believin’” med syntar och sånt, det måste vara på ett visst sätt, vilket man lär sig.
Du har ju förstås ett förflutet i CRAZY LIXX. Känner du att du sedan dess rent spelmässigt har utvecklats som gitarrist under din tid i HARDCORE SUPERSTAR?
– Det går nog inte att beskriva hur mycket jag egentligen har utvecklats under de här två åren i bandet. Det har gett mig så mycket, inte bara gitarrmässigt, utan jag har också blivit en mycket bättre musiker allmänt och även börjat förstå mig på den här branschen allt bättre. Även som låtskrivare har jag fått ett enormt lyft. Man jobbar ju med proffs, de andra killarna i bandet har ju varit med i den här svängen rätt länge nu, så man vore bra dum om man inte lyssnade och drog nytta av de samlade erfarenheterna.
Den musikaliska utvecklingen och alla lärdomar som kom med den innebar – och innebär – emellertid inte att Vic på något sätt har känt sig tvungen att ändra på sitt gitarrspel för att efterlikna sin föregångare och kunna passa in i gruppen bättre.
– Jag har aldrig tänkt att jag måste vara på ett visst sätt i HARDCORE SUPERSTAR, utan har enbart varit mig själv från dag ett. Det skulle inte finnas någon mening med att gå in och härma Silver på något sätt, det är inte min grej. Jag är vad jag är och folk får antingen acceptera det eller dra åt helvete; det är lite så man får ta det. Man kan inte anpassa sig efter vad folk tycker hur mycket som helst.
Under framförandet av de äldre låtarna, i synnerhet solona, från Silvers tid kör dock Vic med något av en kompromiss:
– I runt 70 procent av fallen brukar jag köra en egen grej, men vissa solon plankar jag rakt av och spelar som han gjorde. Nu låter jag ändå inte likadant eftersom vi är helt olika gitarrister, men man får göra sitt bästa för att göra samtliga låtar rättvisa.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
