Mångfald och aggression för nytänt Helloween
”7 Sinners” är bitvis så brutal att det går ut över trummisen Dani Löbles knäskålar. Helloween har funnit en nygammal och fruktbar utvecklingslinje som de hoppas mycket på för framtiden. Däremot bör ingen hoppas på någon återförening med Michael Kiske, meddelas det Erik Thompson.
HELLOWEENs mest nytillkomne medlem Dani Löble låter pigg och nyter men samtidigt aningen omtöcknad på rösten.
– Jag och Andi (Deris, HELLOWEENs sångare) hade en vitvinsdrickartävling igår, garvar trummisen förklarande.
Jaså? Får man fråga vem som vann?
– Det gjorde jag. Frågar du Andi skulle han nog säga att det var han som vann, men så är det inte.
Nytt praktgarv. Dani är bevisligen mycket nöjd med tillvaron. ”7 Sinners”, HELLOWEENs femtonde studioalbum och det fjärde av bandets släpp som han själv medverkat på, är färdiginspelat, utgivet och har befunnits vara det bästa HELLOWEEN gett ifrån sig på mången god dag. Inte så få drar paralleller till det mörkaste albumet i bandets diskografi, ”The Dark Ride”, och överlag gör de personerna denna observation i uppskattande ordalag. Uppenbarligen är denna underskattade juvel i HELLOWEEN-katalogen på väg att vinna upprättelse så här tio år i efterhand. Det talas även, och inte utan skäl, om vilka höjder ifråga om brutalitet som bitvis uppnås på ”7 Sinners”, och i det sammanhanget har naturligtvis den oundvikliga klassikertiteln ”Walls of Jericho” namndroppats. Ovanpå detta frestar nya albumet dessutom med ett överdåd av såväl rejäla power metal-juveler som melodiösa hårdrocksdängor av samma snitt som på exempelvis ”Master of the Rings”, eller för den delen Andi Deris tidigare band PINK CREAM 69. Emellertid är det de brutala inslagen som blivit mest omtalade, och det är precis så bandet vill ha det, meddelar Dani Löble.
– Det var först och främst något riktigt tungt vi ville göra av den här plattan. Något verkligt starkt, som gick mer tillbaka till rötterna. Vi ville avlägsna oss från det där typiskt polerade soundet som utmärkt oss på sistone. I vanliga fall har vi spelat in efter clicktracks och försökt vara petnoga med precis allting. Men den här gången rusade vi rakt på, precis som i gamla tider. Vi spelade låtarna direkt från hjärtat, utan att bry oss om misstagen. Vi ville göra en platta som lät fräsch och som hade vassa kanter. Att döma av resultatet antar jag att vi gjorde vår läxa ordentligt.
Akustisk dröm
Standardfraser och nytändningsplattityder är förstås regel snarare än undantag i samband med nya releaser från etablerade band. Danis entusiasm förefaller inte desto mindre vara äkta. Enligt trummisen är det högst troligt att även nästa HELLOWEEN-platta tillkommer under liknande omständigheter som ”7 Sinners”.
– Vi diskuterade igenom just den saken igår. Andi vill att vi ska gå vidare längs det här spåret på nästa platta. Det är ett ganska coolt spår för oss att följa. Det som främst är annorlunda nu är att vi verkligen spelar från hjärtat.
Nya plattans aggressiva sound kunde knappast kontrastera skarpare mot bandets närmast föregående släpp ”Unarmed”. Den sistnämnda, innehållande akustisk-symfoniska nyinspelningar HELLOWEENs 25-årsjubileum till ära var uppenbarligen ett väldigt beskt piller att svälja för många av fansen. Trummisen dementerar emellertid bestämt att HELLOWEENs nuvarande sound är tänkt som något slags kompensation till dessa missnöjda.
– Tempot och tyngden på ”7 Sinners” är varken en ursäkt för eller ett rättfärdigande av ”Unarmed”. Jag anser för min del att nya albumet är ett av HELLOWEENs bästa någonsin, och det är på grund av dess mångsidighet. På ”Unarmed” tvingades var och en av oss bli ännu bättre på sitt instrument – ”Unarmed” var med andra ord vad som gjorde ”7 Sinners” möjlig. Vi hade hela tiden planerat att göra en normal platta efter ”Unarmed”, och jag för min del älskar ”Unarmed”. Jag uppskattar verkligen att vi fick chansen att göra en sådan skiva.
Ett bra lag
Tillkomsten av nya albumet beskriver trummisen som tämligen svettig och hektisk.
– Det var ansträngande, väldigt intensivt. På grund av att vad vi avsåg att göra var en verkligt intensiv platta tvingades vi lägga ner en hel del passion och hängivenhet för att genomföra det. ”7 Sinners” representerar en stor grej för oss. Den här sättningen har existerat i mer än ett halvt decennium och nu vet vi att vi verkligen har förmågan att spela in coola plattor tillsammans. Detta är en av de viktigaste händelserna i HELLOWEEN-historien sedan ”Keeper of the Seven Keys – The Legacy”.
Som personlig favorit på ”7 Sinners” väljer Dani, kanske inte oväntat, ett av de nummer där hans eget instrument spelar en mest framträdande roll.
– ”Long Live the King” var en av de första låtarna jag hörde. Det var min idé att lägga in de smattrande dubbelkaggarna. Andi skrev låten i hälften av det här tempot, men det var jag som sa ”hör ni, vi behöver göra en stark platta” och la in bastrummor i dubbla hastigheten. Därmed tog låten en ny riktning. Dock är den fortfarande suverän.
Svaret på frågan om något eventuellt svagaste ögonblick på plattan blir förutsägbart.
– Alla b-sidorna! I övrigt finns det inte någon svag punkt på det här albumet. Det är första gången jag säger detta, men det är inte vanligt att jag faller för precis varenda låt på en platta. De flesta kommer jag troligtvis att gilla, men inte riktigt alla. Det kanske låter töntigt, och sannolikt är det samma sak som alla andra säger om sin senaste platta. Å andra sidan skulle det vara väldigt synd om någon inte gillade sitt nya släpp. Det är ju som att ha förlöst en baby, man är lycklig samtidigt som man väntar nervöst på vad familjen ska säga.
En myt utan koncept
I fråga om image har HELLOWEEN följt en ganska homogen linje, undantaget den fortfarande omdiskuterade perioden i början av 90-talet. Vissa individuella avvikelser har de emellertid alltid tillåtit sig att följa. Denna gång är exempelvis omslaget lite annorlunda jämfört med de närmast föregående albumens – enklare, råare och långt ifrån samma likhet med något ur en animerad Dreamworks-film.
– Omslaget är lite skumt eftersom vi har en delvis ny design på vår logo. Avsikten är att helheten ska göra ett tyngre och mer brutalt intryck, vilket jag tycker är mycket lämpligt. Inspirationen kom från skräckfilmen ”Saw”. Det var Weiki (Michael Weikath, gitarr) som kom på den sjuuddiga symbolen på framsidan, jag förmodar att den ska föreställa något slags lyckobringare. För titeln hittade Andi på en liten myt om syndarna som bara kan bekämpas med hjälp av sju stjärnor. Bara två av låttexterna har samband med historien, ”Where the Sinners Go” och ”The Sage, the Fool, the Sinner”. Båda två är Weikis låtar. Det finns alltså inget koncept bakom plattan, men om man bara vill kan man säkert hitta ett ändå. Fast båda de där låtarna var redan skrivna för länge sedan när vi kom på albumtiteln.
Kort och gott: Dani Löble är redigt nöjd med allting på, kring och på tal om HELLOWEENs nya platta. Har han då inga som helst negativa minnen eller associationer?
– Det värsta jag kan komma på är den brännande värken jag fick i benen då vi spelade in ”Are You Metal?”. Jag kommer ihåg det just för att det gjorde så otroligt ont.
Detta maniskt explosiva dubbeltrampsmonster är som bekant också första singeln från ”7 Sinners”. Något hopp för trummisen att slippa påfrestningen att spela det live existerar alltså knappast.
– Självklart kommer vi att spela den. Och det kommer att göra ont igen. Det är precis som sport, roligt och smärtsamt – det är trumspel i min smak. Att spela blastbeats ger mig emellertid ofta smärta. Jag offrar mina knäleder för Helloween!
The Rookie
Vid det här laget någon undrar huruvida denna artikel någonsin ämnar förtydliga vilka HELLOWEEN egentligen är, och vilka som däri ingår. Och för den händelse någon fortfarande är okunnig om den saken, är HELLOWEEN alltså kort och gott power metal-genrens legendariska urfäder, fastän musikstilen inte blev allmänt känd under just denna benämning förrän mer än tio år efter att HELLOWEEN skivdebuterat 1985. Dessa Hamburgare (med stor bokstav, givetvis) utgjordes i sin klassiska sättning av gitarristerna Kai Hansen och Michael Weikath, basisten Markus Grosskopf, trummisen Ingo Schwichtenberg och sångaren Michael Kiske. Denna sättnings främsta, och faktiskt näst intill enda, arv till eftervärlden, är de hårdrockshistoriska stilbildarsläppen ”Keeper of the Seven Keys, part 1 & 2” (1987 respektive 1988).
Av dessa fem medlemmar är det endast Michael Weikath och Markus Grosskopf som fortfarande ingår i dagens HELLOWEEN. De övriga har sedan länge gått vidare till andra musikaliska projekt, undantaget den psykiskt instabile Ingo Schwichtenberg som tragiskt nog kastade sig framför ett t-banetåg 1995.
Resterande tre femtedelar av det aktuella HELLOWEEN är sångaren Andi Deris, som tillträdde posten 1994, plus gitarristen Sascha Gerstner samt Dani Löble, som båda kom med i bandet under 2000-talet. I Danis fall 2005, vilket som sagt gör honom till bandets färskaste medlem. Och efter fem år har han fortfarande rookiestämpeln kvar, försäkrar han själv med ett nytt skratt.
– Jag kommer att vara den nye killen för alltid. Titta bara på AC/DC, Brian Johnson betraktas fortfarande som deras nye sångare. Jag förmodar att jag också är den nye killen även om 20 år. Förutsatt förstås att jag nu får chansen att vara den nye killen i HELLOWEEN i 20 år, vilket jag hoppas på. Det är i alla fall helt okej för mig att vara den nye.
Fördömd av de bittra
När insåg då trummisen själv att det kunde bli aktuellt för honom att gå med i HELLOWEEN?
– I det ögonblick som Charlie (Bauerfeind, HELLOWEENs producent) ringde upp mig och frågade ”vad har du för dig för tillfället”. Jag svarade att jag inte hade en aning. Då talade han om att HELLOWEEN sökte trummis, och att det fanns en möjlighet för mig att spela in minst tre låtar på ”Keeper of the Seven Keys – The Legacy”. Jag grep tillfället att få åka till deras studio på Teneriffa och, som vi alla vet, spelade jag in hela albumet med dem. Sedan 2005 har jag alltså varit medlem av HELLOWEEN.
Dani, som bland annat turnerat med BLAZE, var tidigare medlem av ett annat, långt mindre framgångsrikt heavy metal-band.
– RAWHEAD REXX var ett band som jag var med om att bilda. Vi ansåg att vi var fantastiskt framgångsrika eftersom våra plattor sålde i 5-7000 exemplar vardera, vilket var i sammanhanget imponerande. Med det bandet fick vi in en extra fot på den tyska metalmarknaden, och fick turnera med NEVERMORE, ANNIHILATOR och i synnerhet SAXON. Charlie tog sig an mig och drog i många trådar för min skull, så detta var ett mycket betydelsefullt skede för mig och Charlie blev en väldigt värdefull kontakt. RAWHEAD REXX är inte aktiva längre, men jag är dem väldigt tacksamma för den fantastiska chans jag fått tack vare dem.
Denna känsla är tråkigt nog inte ömsesidig. Danis avhopp till HELLOWEEN föll verkligen inte i god jord hos övriga medlemmar av RAWHEAD REXX.
– De är fortfarande förbannade, bekräftar Dani, med ens betydligt mindre uppsluppen. Jag är inte riktigt säker på vad de håller på med just nu, men jag har hört en massa rykten om att de verkligen hatar mig och hoppas att det ska gå dåligt för mig. Jag hade alltid trott att dessa grabbar var mina vänner, och en riktig vän borde önska mig lycka till. Det är lite synd.
Ingen big deal
HELLOWEENs musik kom in i Danis liv vid ungefär samma tid den gjorde som för jämnåriga hårdrocksdyrkare i gemen.
– Vid samma tid som de blev berömda, framför allt ”Keeper of the Seven Keys”-perioden. För mig var det en väldigt intressant period, genom att betrakta dem kunde jag se hur långt ett band av det här slaget egentligen kunde gå. Deras musik påverkade mitt trumspel oerhört mycket, framför allt när Ingo Schwichtenberg var med. Det är en fantastisk känsla att få ta över efter Uli Kusch, och Ingo i synnerhet.
Däremot fanns inget som liknade pirr i magen, eller för den delen onda aningar, med i bilden då den då nye batteristen intog sin plats i Tysklands tillsammans med ACCEPT största och mest legendariska heavy metal-band.
– Jag hade inga förväntningar innan jag gick med. Jag har aldrig några förväntningar på övriga bandmedlemmars personligheter, jag är mer den typen som först och främst ser till att saker blir gjorda. Det var aldrig så att jag bävade och tänkte ”åh, där är Weiki, där är Andi” och så vidare, jag blev bara glad när de visade sig vara så vänliga och trevliga.
Det sista ämne som här behandlas är det som kommer först i många HELLOWEEN-fans hjärtan. Närmare bestämt de som aldrig kommit över det faktum att Michael Kiske som en följd av musikaliska meningsskiljaktigheter fick foten från bandet. Bland dessa florerar i huvudsak två invändningar mot Andi Deris som HELLOWEENs frontman. Ett, soundet blir bevisligen annorlunda med dennes mer aggressiva och raspiga röst vars styrka om man så uttrycker saken inte ligger i dess extremhöga register. Till skillnad då från Kiskes. Och två – ingen annan än Michael Kiske duger i HELLOWEEN, kort och gott.
Rätt man vid micken
HELLOWEEN-fans med denna inställning har naturligtvis aldrig gett upp hoppet om att få se sin sångarhjälte återta sin forna position i bandet. Tidigare har denna förhoppning grumlats av att Kiske själv dragit sig tillbaka från hårdrocken och under årens lopp blivit alltmer bitsk och aggressiv i sina uttalanden om den musik han tidigare ägnat sig åt och dess publik. Nu har mannen emellertid återvänt till hårdrocken igen, och Dani bekräftar att detta mycket riktigt blåst nytt liv i nostalgikernas förhoppningar.
– En massa människor har för sig att HELLOWEEN planerar en återförening med Michael Kiske, men sedan jag gick med i bandet har något sådant aldrig varit på tal. Ingen tar någonsin upp det ämnet och inte ens Kiske själv har yttrat ett ord om saken.
Dani, som själv alltså aldrig spelat med Kiske vare sig i eller utanför HELLOWEEN, är för sin del allt utom förtjust i tanken på en återförening av det slaget. Det finns också en invändning mot att denna återförening skulle få positiva effekter för HELLOWEEN som erkänns som giltig av i stort sett alla bandets fans, undantaget de som ändå bara är intresserade av klassikerna. Denna invändning är alltså, kort och gott, att Andi är det obestridliga kreativa navet i dagens HELLOWEEN. Han är huvud- eller medförfattare till en betryggande majoritet av materialet, och fastän ”7 Sinners” tydligt visar att även hans medarbetare spottat upp sig rejält ifråga om låtskrivartalang är det ytterst osannolikt att de ens tillsammans skulle kunna fylla det eventuella tomrummet efter Andi. Och vilken hjälp de skulle få av Kiske är osäkert, med tanke på hur länge denne varit borta från hårdrocken och vilka besynnerliga och undermåliga kompositioner han presterat under mellantiden.
– Jag håller med, konstaterar Dani med hetta. Andi har varit med i bandet sedan 1994 och är dess huvudsaklige låtskrivare. Det är han som skriver det mesta, och han gör det så oerhört bra. Han är otrolig, en hitmakare, en riktig liten Desmond Child. Efter mer än femton år med samma sångare är det inte tal om att byta. I mina ögon ÄR Andi HELLOWEEN. Många fans kommer att hata mig för att jag säger det, medan andra kommer att hålla med. Det är upp till vars och ens smak. För mig är Andi en av de viktigaste kuggarna i HELLOWEEN, och jag kan inte se hur bandet skulle kunna fortsätta med en annan sångare. Jag vill inte ens tänka på det.
Det borde i rättvisans namn inte behövas heller. Hade ”7 Sinners” varit en sämre platta, ett förebud om att HELLOWEENs karriär hotade att gå i putten och att drastiska åtgärder var av nöden, så kunde säkert tanken på en reunion med Kiske ha sin tjusning även för bandet. En sämre platta är emellertid just vad ”7 Sinners” inte är, så någon flopp blir den sannolikt inte alls. Och då behövs det alltså ingen Kiske-reunion för att få bandets karriär på fötter. Tråkigt för nostalgikerna, roligt för den som tycker det viktigaste är att HELLOWEEN fortsätter att göra bra musik och bedömer att Andi Deris är mannen som är bäst skickad att ordna den saken i framtiden också.
Vilken kategori tillhör du?
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
