Volbeat - Fan har officiellt rotts i hamn
”Guitar Gangsters & Cadillac Blood” var ingen isolerad lyckträff. Aktuella ”Beyond Hell/Above Heaven” firar jättetriumfer på de internationella listorna och gitarristen Thomas Bredahl har all anledning att betrakta Volbeats framtid som ljusare än någonsin. Om bara han själv kan hålla sig upprätt i skidbacken, och avhålla sig från att tala alltför uppriktigt om eventuella barstolar han knycker.
Dundersuccé. Albumlistans förstaplats har erövrats inte bara i hemlandet Danmark utan även i Sverige och Finland, och topp 10-placeringarna har stått som spön i backen över hela den europeiska kontinenten. I december släpps plattan även i USA, en marknad där den danska kvartetten börjat låta tala om sig mer än någon av deras landsmän sedan... ja, i praktiken torde man ha gått om såväl MERCYFUL FATE och KING DIAMOND som D-A-D vid det här laget.
Summa summarum: VOLBEATs fjärde album ”Beyond Hell/Above Heaven” har tagit musikköparna med storm. Kände bandet någonsin av pressen att prestera ett nytt släpp med samma kommersiella potential som storsäljaren ”Guitar Gangsters & Cadillac Blood”, måste nämnda press höra det förflutna till. Och handen på hjärtat, fastän nästan alla artister brukar förfäkta att de skriver för sig själva och inte för att sälja skivor, så är det väl mycket trevligare när uppföljaren till ett succéalbum blir ännu ett succéalbum snarare än ett kommersiellt bakslag?
– Jag skulle ljuga om jag sa att den saken inte var viktig, instämmer VOLBEAT-gitarristen Thomas Bredahl villigt. Men vi skulle inte börja gråta om den nya plattan inte säljer lika bra, samtidigt som vi inte blir överexalterade och hoppar upp och ner som småbarn om den gör det. Vi skulle bara se det som ett tecken på att vi gjort bra ifrån oss. Vår framgång är resultatet av att vi turnerat arslet av oss, fortsatt komma åter, och släppt ett nytt album vartannat år. Arbetar man hårt och levererar bra musik så kommer publiken att återvända. Det är fansens sätt att säga ”vi uppskattar det ni gjort för oss”.
The Boxer
Den uppskattningen är VOLBEAT väl värda. Att ”Beyond Hell/Above Heaven” fått en så flygande start i försäljningshänseende är ingalunda oförtjänt. Plattan är en i alla avseenden värdig uppföljare till ”Guitar Gangsters & Cadillac Blood”. För de äldre VOLBEAT-fans som fann förra plattan aningen enkelspårig finns extra anledning att glädjas. På nya skivan sitter variation och uppfinningsrikedom i högsätet. Vildsint aggression håller hov sida vid sida med lågmälda och rentav svärmiska melodislingor, i separata låtar såväl som olika beståndsdelar av ett och samma nummer. Helheten är utmärkt fängslande utan att någonsin slå kullerbytta på sig själv, och kompletteras städse av det karakteristiska sväng som är VOLBEAT-soundets röda tråd. Det är bara att konstatera – detta är bandets mest mångsidiga album hittills.
– Definitivt, instämmer Thomas entusiastiskt. Det är precis samma sak som vi själva har sagt. Detta är det bredaste spektrum vi någonsin täckt. Här finns både våra tyngsta prylar någonsin och... jag vet inte om man kan kalla det våra mjukaste, men snackar man i termer av radiovänlighet så stämmer det. Samtidigt har vi fortfarande kvar grejerna med rockabillystuk. Mycket är annorlunda, men den dramatiska känslan finns kvar.
Två spår som fansen hann göra bekantskap med redan före albumreleasen är första singeln ”Fallen” och ”A warrior's call”. Inbitna kalenderbitare känner förstås till att den sistnämnda tillägnats den danske boxaren Mikkel Kessler. Den trefaldige världsmästaren i tung mellanvikt, som VOLBEAT för övrigt är personligen bekanta med, namnges även i texten som ”the Viking warrior Mikkel Kessler.
– Det var han själv som först skojade och sa ”åh, ni grabbar borde skriva en låt om mig”. Han dök till och med upp i studion när vi spelade in den och sjunger lite grann på låten om sig själv.
Uppenbarelseögonblicket
VOLBEATs frontman Michael Poulsen har i vanlig ordning spelat den absolut dominerande rollen för tillkomsten av materialet på albumet.
– ”16 Dollars” är en låt han kom på när han var på hemväg från replokalen och fick problem med cykeln, skrattar Thomas. Sedan hörde han av sig och sa ”jag kanske har fått en idé”. Vissa av de andra låtarna innehåller även uppslag som jag kommit på, till exempel ”A New Day” och ”Fallen”. När man kommer på något som får Michael att lystra säger han ”det där var ganska coolt”, och på en dag har han gjort låten till hälften klar.
I detta skede är det som Thomas, basisten Anders Kjølholm och trummisen Jon Larsen sällar sig till den kreativa processen på allvar, och tillför de beståndsdelar som får ett verk i vardande att ta slutgiltig gestalt som en VOLBEAT-komposition. Och varje gång infinner sig en extra kick vid insikten av att något extra bra just sett dagens ljus, konstaterar gitarristen.
– Det kommer när man skriver och det bara infinner sig en känsla av att ”detta är suveränt”. Man vet inte varifrån insikten kommer, man bara vet att det är så. Återigen är ”Fallen” ett bra exempel. När vi var färdiga med den var allas vår spontana tanke ”fan, detta är ju helt kanon”. Vi vaknade nästa morgon med låten ringande i öronen.
Vad är då allra bäst på nya plattan? Som så många andra har gitarristen lite svårt att svara på den frågan.
– Jag gillar verkligen de tunga grejerna, det är så väldigt kul för oss att spela. Å andra sidan finns här ”16 Dollars” som antagligen är den mest renodlade rockabillylåt vi gjort, och det är kul för att vi inte gjort något liknande förut. ”Fallen” är ett väldigt starkt stycke musik, liksom ”Heaven Nor Hell”. Vi har heller aldrig haft med någon sådan låt som ”7 Shots”, där det händer så många olika saker.
Gästabud
Av albumets talrika gästframträdanden inkluderar just ”7 Shots” två av de mer illustra. En av den danska hårdrockens ”grand old men”, MERCYFUL FATEs klassiske gitarrist Michael Denner, levererar ett briljant solo, medan KREATORs huvudman Mille Petrozza bidrar med sin karakteristiskt thrashgläfsande röst i en mer godmodig tappning.
Albumgästlistans verkliga utropstecken är emellertid NAPALM DEATH-vokalisten Barney Greenway, som kryddat ”Evelyn” ytterst generöst med sitt välkända monstergrowl. Och det på ett sådant sätt att alla utom de mest rabiata bland growlmotståndare måste falla till föga. Ytterligare ett par gästframträdanden förekommer, men då av mindre kända danska musiker utanför metalsfären. Det krävs ingen större slutledningsförmåga för att lista ut att det åtminstone inte var den punkälskande Thomas Bredahls påfund att bjuda in de mer celebra och metalliska av dessa gäster till studion.
– Idén var inte min, bekräftar gitarristen, men jag gillade den verkligen. Min skivsamling innehåller betydligt mer punk än metal, men att ha Barney Greenway med oss i studion och se honom i aktion var en upplevelse. Han är så energisk och så intelligent, så cool att snacka med. Det var helt enkelt så att idén om gästartister kom på tal och vi började prata om att kanske det skulle vara kul att ha med den och den. Den förste vi frågade var Michael Denner, som det var väldigt häftigt att ha med. Vi hoppas rentav att vi kan få med oss alla dessa gäster på scen vid något tillfälle.
En mänsklig hundvissla
Thomas är överhuvudtaget en person som uppskattar själva processen med att spela in en platta.
– Man börjar med att arbeta väldigt hårt under ett par veckor. Efter det börjar man lägga till saker i låtarna, och det är i det skedet man får gåshud. Det är då man hör hur låtarna börjar låta till och med bättre än de gjorde i replokalen. Man tittar omkring sig på de andra, och alla nickar utan att någon säger ett ord. Den känslan av gemenskap inom bandet är otrolig.
Emellertid kan man inte påstå att det direkt hände något anmärkningsvärt under tillblivelsen av ”Beyond Hell/Above Heaven”, konstaterar Thomas vidare.
– Det var i stort sett bara hårt arbete nonstop under tre veckor. När vi hade Barney med oss i studion var det kanon. Han är en old school-kille som ville sjunga i det riktiga inspelningsrummet och med en riktig livemikrofon. Det var väldigt coolt att spela in. Han growlar på plattan, men han har också en annan sångröst i högt tonläge som han brukar överdubba med för att få det att låta mer vansinnigt. Det kom inte med på inspelningen, men vi testade det – och då vaknade Michaels hund och började skälla! Hunden brydde sig inte om att vi spelade in, eller att Barney growlade, men den där tunna skriande rösten gjorde att han fick spel.
Aha-upplevarens tillträde
Thomas Bredahl gick med i VOLBEAT 2007 och är därmed den ende relative färskingen i en line-up som i övrigt utgörs av originalmedlemmar. Han är därför också den ende i VOLBEAT som sett bandet från en utomståendes perspektiv innan han blev en del av det.
– Jag var tidigt ute, för jag läste om dem i ett gammalt zine. Det var en recension av vad jag tror var en av deras första demos. Recensenten beskrev dem som en blandning av Elvis och METALLICA – det lät som den dummaste idén i världshistorien! En tid senare såg jag dem live och tänkte: ”Okey – nu begriper jag”. På papperet lät upplägget bara konstigt, eller gjorde det åtminstone i mina öron för tio år sedan, men när jag väl lyssnade var det en annan sak. Och när jag sedan såg bandet framträda på en stor festival insåg jag att fan, detta är suveränt. Jag är annars inte så mycket av en metalsnubbe, utöver klassiker som METALLICA och IRON MAIDEN, jag ligger mer åt punk och hardcore. Sedan åkte jag och mitt punkband GOB SQUAD ut på turné med VOLBEAT två månader innan jag gick med. Jag fick se hur de förde sig på turné, deras sätt att behandla fansen, att de fick spela på coola ställen, och grabbarna själva. Jag kunde se att de var suveräna och att de skulle komma att bli något stort.
Det var alltså en tid efter detta som VOLBEAT erbjöd Thomas posten som gitarrist efter att ha gett Franz ”Hellboss” Gottschalk avsked på grått papper. Den sistnämnde, som därpå gick vidare till ILLDISPOSED, hade enligt bandledaren Michael Poulsen utvecklat divalater och ett beteende som var alltför allmänt oproffsigt för att få behålla jobbet. Thomas säger sig dock inte ha märkt av några interna konflikter i VOLBEAT som medlem av GOB SQUAD.
– När man turnerar tillsammans får man inte nödvändigtvis chansen att se på när huvudbandet bråkar. Inte ens när jag ser tillbaka kan jag plocka ut något i minnet och säga ”det var detta det berodde på”. Men efter den turnén gjorde VOLBEAT ”Danish Dynamite”-turnén med HATESPHERE och KOLDBORN, och då var inte jag med. Jag har ingen aning om vad som kan ha inträffat då.
Punkiga sportsmän
Sedan Thomas inträde i VOLBEAT har bandets karriär formligen exploderat. ”Guitar Gangsters & Cadillac Blood” släpptes 2008 och blev som bekant en jätteframgång. Hur det hittills gått för ”Beyond Hell/Above Heaven” torde vara i princip lika bekant, i synnerhet för den som just läst så här långt i denna artikel. Hur har då detta påverkat gitarristens eget GOB SQUAD, som officiellt existerar fortfarande – vilken är bandets nuvarande status?
– Det har egentligen ingen status, det är kort och gott inte aktivt för ögonblicket. Inte desto mindre hoppas jag att vi ska kunna skriva, kanske till och med spela in och göra spelningar med GOB SQUAD framöver. Men så länge som VOLBEAT kräver så mycket tid är det inte möjligt. VOLBEAT genomför 100 spelningar om året, det är mycket arbete att göra hela tiden. Jag kan inte vara med i två band på heltid. Men GOB SQUAD är mina gamla vänner. Det skulle vara härligt att träffas och lira lite låtar ihop. Det behöver kanske inte absolut vara inför publik heller.
Emellertid förmärks ingen bitterhet i GOB SQUAD-lägret över den påtvingade inaktiviteten, enligt Thomas.
– Nu har det gått tre och ett halvt år, så jag tror att de här grabbarna finner sig i det ganska väl. Vi tillbringade de tio viktigaste åren av våra liv tillsammans, jag och trummisen Sogge drog igång när vi var 15. Vi har utvecklats och åstadkommit så mycket tillsammans. Man skulle kunna tro att de andra är bittra, men de tycker detta är en suverän möjlighet för mig. Jag frågade dem vad de tyckte innan jag ens jammade med VOLBEAT och vad de sa var. ”Du måste göra det”. Givetvis skulle de bli förtjusta om jag hade mer tid till att träffa mina vänner, och de älskar att spela musik med mig. En liten känsla av att ha blivit övergivna finns förmodligen där, men de lever fortfarande upp varenda gång jag ringer.
Vi gräver guld från USA
Ryktet om VOLBEATs säregna genreblandningar och förkrossande sväng har alltså spritt sig ända till USA. Thomas är inte helt säker på om den eventuella exotismen hos bandets danska härkomst påverkar deras ställning hos den amerikanska publiken, och i så fall på vilket sätt.
– Det händer att vi talar om för amerikaner att ”we are from Denmark” och de svarar ”oh, Denver”? Många andra säger till oss ”vad coolt att ni skandinaver visar oss amerikaner hur vi borde spela vår egen musik”. Jag tror inte folk tycker att vi kopierar, vi tillför. 50-talsrock, METALLICA – allt vi älskar är amerikansk musik från det senaste halvseklet, men vi har aldrig stött på någon som blandat stilar på samma sätt som vi. Och vi gör ingen sitcom av amerikanernas egen historia. Vi driver inte med musiken, vi är inte som THE DARKNESS och en massa andra band som gör sig roliga över hårdrocken från 80- och 90-talen.
En absolut avgörande orsak till att en såpass stor del av den amerikanska populasen fått upp ögonen för VOLBEAT överhuvudtaget, är självfallet att bandet turnerade där som förband till METALLICA hösten 2009. Vilket heller inte var vare sig första eller sista gången den danska kvartetten delat scen med hårdrockskolosserna från Kalifornien. En bieffekt av detta är förstås att frågor om METALLICA ofta kan bli överrepresenterade i (andra) intervjuer med VOLBEAT-medlemmar. Det är emellertid ingenting som stör Thomas Bredahl.
– Jag blir inte irriterad över att få frågor om METALLICA. Jag blir glad över att få chansen att skryta!
En ”pallad” stol
Själv tvingades Thomas utebli från de första spelningarna under denna amerikanska METALLICA-turné som en följd av att han en gång – snott en barstol.
– Saken är den, förklarar han, att om man är från Skandinavien behöver man ett arbetstillstånd för att spela i USA, och för att få ett sådant tillstånd måste man lämna in en ansökan. Det är en väldig massa pappersarbete. En av frågorna på ansökan var ”har du någonsin gjort något olagligt”. Dum som jag var svarade jag att för åtta år sedan klev jag ut från en bar med en barstol runt halsen, stötte ihop med polisen och fick betala böter. Jag ville vara uppriktig, eftersom amerikaner ser allting i svart och vitt. Kommer de på en med att ljuga kommer deras nästa fråga att bli om man är terrorist.
Som torde ha framgått blev Thomas långt ifrån belönad för denna berömvärda uppriktighet mot de amerikanska immigrationsmyndigheterna. Konsekvenserna blev, åtminstone för en tid, ungefär desamma som om gitarristen förklarat att hans hobby var att hålla jumbojets som gisslan med stöd från Allah och en flaska nitroglycerin i handen.
– När man besvarar den frågan på det sättet, återtar Thomas med en suck, innebär det ytterligare ett par veckors pappersarbete. Myndigheterna i Danmark blev tvungna att skicka papperen över till USA för att någon idiot skulle få läsa om allting som någon i bandet någonsin gjort. Detta blev väldigt omskrivet i media, speciellt i Danmark. Det stod att jag ”nekats tillträde” till USA, vilket inte var fallet. Det var bara så att jag inte kunde resa i USA så länge jag inte hade visa och pass. De andra killarna fick turnera utan mig någon vecka.
Smärre olägenheter
Alla turnérelaterade incidenter som drabbat Thomas Bredahl kan förstås inte skyllas på internationell byråkratsparanoia. Ibland har gitarristen lyckats ställa till det för sig helt på egen hand.
– I april inträffade det en ganska korkad grej i Italien. Jag älskar att åka skidor, och i Danmark finns inga berg och det kommer inte mycket snö. Så skulle vi spela på en verkligt underbar semesterort, och jag tänkte ”all right, jag ger mig ut på en tidig skidtur”. Och jag trillade och bröt foten, efter vad jag trodde, så jag måste röntgas. Det visade sig att det bara var en sträckning, men turnén fick jag genomföra stående på ett ben.
Men på det hela taget är det inte mycket som Thomas upplever som negativt med att vara med i ett internationellt framgångsrikt rockband på VOLBEATs nivå. På sin höjd en del rena petitesser.
– Ibland känner Michael för att spela en låt vi inte kört på ett halvår. Det hatar jag. Jag blir inte tillfrågad, utan tvingad.
Inget annat?
– Eftersom VOLBEAT är ett stort företag i verksamhet, med många involverade, tvingas man ibland sparka vissa medlemmar av crewet. Och att sparka folk du turnerat med, inte för att vederbörande är en idiot utan för att bandet växt sig för stort eller personen klantat sig, är svårt att göra. Det är ett jobbigt beslut att fatta, men det måste göras. Man måste se till sina egna intressen. Ibland växer man helt enkelt ifrån varandra.
Rönnbär är sura
Sedan har vi förstås den börda som alla framgångsrika band får bära. Personangreppen från de missunnsamma som bevisar att avundsjuka verkligen inte är någon unikt svensk företeelse, och som frodas så ymnigt inte minst i dessa Internet-tider. Thomas Bredahl säger sig dock hysa viss förståelse för denna avundsjuka, åtminstone då den återfinns hos mindre lyckligt lottade musiker.
– Självklart skulle jag själv vara avundsjuk i deras ställe. Man vill ju kunna leva på musiken, turnera, skaffa sig mat på bordet, betala räkningarna... Givetvis vill man klara av sådana nödvändiga saker. Det kanske inte är frågan om direkt avundsjuka, utan snarare att de tänker ”det där vill jag också ha”. Jag tror inte dessa människor är seriöst avundsjuka, alltså tycker att VOLBEAT inte borde vara så populära som vi är. Vi har arbetat för det här hårt och länge, det här är ett band som utgörs av jämförelsevis gamla snubbar.
– Men jag vet inte säkert, fortsätter Thomas, med ens eftertänksam och med toleransen på tillbakagång. Folk kritiserar en vanligtvis inte ansikte mot ansikte. På nätforum utgörs alltid två tredjedelar av inläggen av hatmail, men så är det inom alla genrer. Det finns alltid indieband som är avundsjuka och som inte förstår varför de själva inte är lika populära. Jag försöker att inte bry mig, men det är ingen rolig läsning. Vi talar om folk som hatar bandet nästan som om de hatade oss som personer. Tycker ni att ni kan göra bättre musik än vi? Sätt igång att skriva och spela in den då. Jag tror som sagt att många av de här banden är arga och små, och de förstår inte varför de är små.
Ungefär här försvinner den sista tillstymmelsen av Thomas tålamod med dessa föregivet komplexbehäftade korplagskolleger.
– Ta er samman, grabbar! Det är precis som med fotboll, det är hur lätt som helst att sitta i soffan och kommentera när andra skjuter. Om du nu själv begriper dig på spelet så bra, bli då coach eller spela själv. Det finns band som jag själv inte gillar, men jag går inte in på deras website och trackar dem. Jag låter bara bli att köpa deras skivor.
Varpå gitarristen delar ut den slutgiltiga dödsstöten, en ohöljd anspelning på att VOLBEAT-fansens antal och hängivenhet talar för sig själva.
– Folk röstar med sina pengar. När de köper något talar de samtidigt om att de gillar det.
Och att döma av det fantastiska mottagande som ”Beyond Hell/Above Heaven” fått fortsätter de att gilla det. Någon mer som inte är förvånad?
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
