Ny guldklimp från Falu metallgruva
Nya albumet "The Art of War" är en artistisk och, efter vad det hittills verkar, försäljningsmässig triumf för Faluns heavy metalhjältar SABATON. Med ett sound som ljuder pampigare än någonsin, och benägen lyrisk assistans från bortom årtusendena av en kinesisk mästerstrateg, är bandet mer än redo att ta karriären till nästa nivå. Pär Sundström har talat med Metalcentral om nya segrar, gamla frustrationer, skillnaden mellan heavy och power metal samt varför SABATON inte fått något genombrott. Enligt honom själv.
" Det var kanske för ett år sedan som tanken kom upp för oss att nästa platta skulle följa en röd tråd, konstaterar SABATONs basist Pär Sundström. Och det var hela tiden självklart att det skulle ha något att göra med krig, eftersom det är vårt koncept. Då kom det förstås lite olika önskemål, och den här boken var en av de saker som kom upp. Det passade oss bra, och det är en cool titel, även om det redan fanns en VADER-EP med samma namn (från 2005). Fast det visste vi inte då, och de som vet om det kommer nog inte att hänga oss för det, ha ha!
Som väl de flesta SABATON-fans redan hunnit lära sig är den ursprungliga "The Art of War", med den svenska titeln "Krigskonsten", en legendarisk skrift om krigföring författad av kinesen Sun Tzu flera hundra år före Kristus. Samt att denna skrift fortfarande är välkänd och rentav vördad av militärtaktiker världen över, eftersom dess riktlinjer och principer är lika relevanta än idag oavsett hur stora rent tekniska "framsteg" som gjorts på området de senaste 2500 åren. Även den som till äventyrs inte vurmar för militärhistoria torde frapperas av den genialiskt summariska insiktsfullheten i de talrika intro- och outrocitaten från verket som dyker upp på detta SABATONs tredje "riktiga" studioalbum.
Du som i detta nu läser dessa rader har förmodligen redan hört verket ifråga, med dess talrika praktpärlor som exempelvis "40:1" (utläses "forty to one"), "Panzerkampf" och singeln "The Cliffs of Gallipoli". Kanske rentav just gottat dig åt att få höra dem framföras live på årets Sweden Rock Festival. I vanlig ordning är det de båda världskrigen som utgör grunden för själva innehållet i lyriken (undantaget titellåten som självfallet fokuserar direkt på farbror Suns snillrika skrift). I de ovannämnda tre spårens fall, exempelvis, rör det sig om respektive slaget vid Wizna 1939 (under Nazitysklands invasion av Polen); slaget vid Kursk 1943 (under samma Nazitysklands offensiv mot Sovjetunionen) samt slaget vid Gallipoli 1915-16.
Vilse i limpan?
Sistnämnda batalj, som utkämpades mellan turkiska och brittiska, franska, australiensiska och nyzeeländska styrkor, är kanske ett av första världskrigets allra mest ökända ögonblick och framhålls ofta som ett bistert exempel på grov taktisk inkompetens med ohygglig och onödig manspillan som följd. De allierades trupper landsteg på den turkiska halvön i syfte att erövra landets huvudstad Konstantinopel och därigenom försäkra sig om fri passage sjövägen till Ryssland. Detta misslyckades. Efter över åtta månaders stridigheter, under vidriga umbäranden för soldaterna i det karga klipplandskapets obarmhärtiga hetta, tvingades de allierade till reträtt. Vid det laget hade 100 000 man mist livet och nära två och en halv gång så många sårats.
Slaget vid Gallipoli är fortfarande väl ihågkommet inte minst i Australien. Den australiensiske regissören Peter Weir gjorde 1981 en storfilm om ämnet med Mel Gibson i huvudrollen (som visas dagligen på ett flertal turisthotell och vandrarhem kring krigsskådeplatsen!), och det australiensiska power metalbandet DUNGEON gjorde en "Gallipoli"-låt på sin sista (?) platta "The Final Chapter" så sent som 2006. Några andra som intresserar sig för slaget är UFO-entusiaster, eftersom det även sägs ha varit skådeplatsen för ett tidigt fall av "alien abduction". 22 nyzeeländska soldater ska ha sett ett helt brittiskt regemente marschera in i ett limpformat moln, som därefter flugit sin väg " mot vinden " och tagit regementet ifråga med sig för gott. Är basisten bekant även med denna tvivelaktiga anekdot?
" Nej, den var faktiskt ny för mig. Vi har ju gjort research om själva slaget, men jag har inte hört något om ett ufo, ha ha!
Kanske ett ämne för en framtida SABATON-låt? (I Sweden Rock Magazine #52 återfinns för övrigt ett utsökt underhållande reportage av Daniel Berg från SABATONs framträdande i turkisk tv: en direkt följd av låten "The Cliffs of Gallipoli".)
Två bröder bättre än en
För att övergå till ämnet musik framhöll redan förhandssnacket "The Art of War" som SABATONs mest mångsidiga och storslagna platta hittills. Inspelningsplatsen är än en gång bröderna Tägtgrens ärevördiga Abyss Studios, men tillvägagångssättet skiljer sig på en viktig punkt, förklarar Pär.
" Ja, i och med att Peter har hjälpt till har resultatet blivit lite annorlunda, tidigare har vi bara spelat in med Tommy. Så Peter har tillämpat sina "perversioner" som Tommy kanske inte känt till, eller saknat prylar till att förverkliga. Vi har fått ett fetare sound, keyboarden har lyfts fram och basen sänkts ner, så nu är det mer tryck än tidigare.
Det distinkta SABATON-stuket som sådant kvarstår emellertid lika fast som alltid, vilket naturligtvis lär glädja sextettens redan etablerade fanskara. Basisten är dock medveten om att man på sikt lär ställas inför samma problem som nästan alla andra etablerade band, och som vanligtvis blir mer svårknäckt ju mer lättigenkännlig den ursprungliga stilen varit.
" Det finns band som lyckats variera sig och fortsätta karriären på samma nivå, men inte många. Ändrar vi på för mycket, skulle gamla fans säga att "detta är inte det SABATON jag gillar". Då är det ju klart man blir lite arg när någon annan kommer och säger att "detta är jättebra, det är bara synd att ni låter likadant hela tiden". Hade vi däremot gjort något väldigt radikalt, typ låtit Orup skriva plattan eller något, skulle samma person garanterat inte ha varit nöjd med det heller.
" Vi har ju ett sound som är typ unikt. Allt från emo till gammal rock'n'roll finns representerat " som en journalist skrev: "SABATON låter som många band, men inget band låter som SABATON." Folk känner igen lite här och lite där, och de som gillar oss kan ha en så vid bredd sinsemellan. När vi spelade in "Metalized" 2002 trodde vi att snittfanet skulle vara 15-20 år, men idag är snittfanet som går på våra konserter typ 35!
Turbulent idébank
Även SABATONs lyrik är som sagt tematiskt väletablerad, och upplägget med krigslåtar kommer att hålla i sig åtminstone över ännu ett album.
" Ja, absolut, men vi vill inte gärna tänka som så att en platta måste passa ihop lyrikmässigt med vad vi tidigare gjort. Lyrik och koncept är ofta det vi kommer på sist, och vi tänker inte i sådana termer att vi frågar oss om det inte finns något naturligt slut på temat krigstexter.
Eftersom SABATON är ett såpass produktivt band, med ett plattsläpp per kalenderår alltsedan den officiella debuten med "Primo Victoria" 2005, kommer det kanske inte som någon överraskning att arbetet med nästa skiva redan pågår för fullt.
" Delar av musiken är redan skriven, det blev många överblivna bitar av sånt som inte blev färdigskrivet. Den här gången färdigställde vi det som inte hanns med förra gången, sånt som skrevs redan vid "Attero Dominatus" (2006). Det blir ofta så att vi säger "det där får vänta, det där får växa", och ett halvår senare kanske vi säger "det där är inte så bra, vi kan bättre". Så det är en ständig process med låtar som skrivs, kastas, tillkommer och skrivs om, och så som vi föreställt oss resultatet ett halvår tidigare blir det aldrig i slutänden.
Sammansvetsade
Återstående fem sjättedelar av SABATON utgörs av sångaren Jocke Brodén, gitarristerna Rickard Sundén och Oskar Montelius, trummisen Daniel Mullback och keyboardisten Daniel Mÿhr. Lejonparten av komponerandet utförs av den förstnämnde, med de övrigas fulla gillande och välsignelse, poängterar Pär.
" Jocke är mer musikalisk, och är bättre på att skriva låtar. Vi andra skriver också, men det ligger ingen prestige för någon i att få med så eller så mycket. Vi känner vad Jocke skriver, och hjälper till att sätta ihop och lägga till. Ibland kommer han även med färdiginspelade låtar, där det bara är typ trumfills och pålägg som fattas " och då tänker vi vanligtvis "det här är ju redan färdigt, varför ändra på något bara för ändrandets skull?" Vi har absolut inga egon inom bandet. Det är en väldigt bra relation mellan våra två gitarrister, de pratar öppet om att "där kör du solo, där kör jag solo" " eller om det kanske ska vara ett keyboardsolo. Allt funkar bra, vi ligger alla varann så pass nära.
Denna gemenskap är sannolikt också orsaken till att SABATON som band lyckades överleva de första långa åren av slit och eviga besvikelser utan att tappa en enda medlem på vägen. Originaluppställningen från 1999 är intakt än idag, låt vara utökad med relative nykomlingen Daniel Mÿhr som debuterade på "Attero Dominatus". Men visst fanns det stunder då bandets fortsatta existens hängde på en skör tråd, bekräftar basisten.
(Viss) lön för mödan
" Jodå, vi hade allt tankar som att "nu skiter vi i det här" innan vi gjorde "Primo Victoria". Vi hade gjort "Metalizer" och tyckte att den var riktigt bra, även om den inte var världsbäst. Två år senare var den fortfarande inte släppt (det blev "Metalizer" först i fjol, förf. anm.), och då hade vi dessutom börjat känna "fan, detta låter kanske inte så kul ändå". När man gör en skiva blir den precis så bra som man kan göra den just då, men ett år senare finns det en massa grejer man vill ändra på. Så före "Primo" kände vi att "detta suger, vad är det här för skit egentligen, vi vill ju komma ut och spela". Men vi beslöt ge det EN chans till. Vi hade tre jävligt bra låtar, som vi bestämde oss för att spela in och skicka runt och se vad som hände. Det gav inget kontrakt, men vi kom fram till att spela in en platta själva och kolla om bolagen var intresserade. Och NU var det ingen bluff " folk ville investera på riktigt, vi fick bra respons och insåg att vi ville fortsätta med detta.
"Envishet betalar sig" är en devis som Pär, med goda skäl, entusiastiskt ställer sig bakom.
" Det är inte förrän man själv blir musiker som man inser vad andra band gör för fel, och idag vet jag att det är de som kämpar som får utdelning. Ett tag såg man ju MOTÖRHEAD spela för typ 30 personer åt gången, men numera är de tillbaka på en helt annan nivå.
Trots den icke föraktliga berömmelse SABATON uppnått och bibehållit alltsedan "Primo Victoria" slog ner som en präktig heavy metal-bomb 2005, anser inte herr Sundström att bandet kan karakteriseras som "stora".
" Jag tror vi sitter såpass säkert att vi klarar oss bara vi inte släpper TVÅ dåliga plattor i en följd. Men det tror jag inte kommer att hända, ha ha! Fast vi tycker fortfarande inte att vi fått ett rejält break. Vi är uppmärksammade i Sverige, men det är fortfarande på undergroundnivå. Det var ett år efter "Primo" som vi första gången spelade i utlandet, och tre år senare BETALAR vi fortfarande för att spela på småklubbar där. Sverige är ett bra land för heavy metal, men det är ändå tio gånger mindre än Tyskland.
"Power" failure
"Heavy metal" är, eller borde vara, den uppenbara etiketten att applicera på SABATONs musik. Lik förbaskat envisas många, i synnerhet då här i Sverige, med att istället karakterisera bandet som" ja, just det. Power metal. Ytterst olyckligt, inte minst som denna term för många är ett skällsord lika mycket som en genrebeteckning.
" "Power metal" är enligt vissa inte bara musik, utan även en typ av lyrik med drakar och annat som hör till, filosoferar Pär. Det är ju värsta coola uttrycket egentligen, men tyvärr har det blivit beslagtaget av band med extremt vek sång och produktion, och bara dubbeltramp. Den som inte hör oss, utan bara namnet, kanske tror att vi låter som RHAÅSODY ("SABATON" betyder fotbeklädnaden i en riddarrustning " förf. anm.), men i min värld är power metal inte vad vi spelar. Vi har lite dubbeltramp, men JUDAS PRIEST kör med samma sak. Om någon frågar, så säger jag att vi spelar heavy metal typ ACCEPT och JUDAS PRIEST.
Den närmaste framtiden kommer för SABATONs del att till stor del utgöras av " naturligtvis " livespelningar. Och om också mitt intervjuoffer av fullgoda skäl ser fram emot att presentera materialet från "The Art of War" på scen för alla bandets nya och gamla fans, finner han det fortfarande väldigt speciellt att spela titelspåret till den i denna artikel så ofta omnämnda "egentliga" debutskivan. Låten som redan skrivit in sig i den svenska hårdrockshistorien och högst sannolikt kommer att vara SABATONs givna "crowd pleaser" även om tio och tjugo år.
" "Primo Victoria" slår aldrig fel, publikens reaktion blir alltid helt galen. Du vet, på någon nivå tror jag faktiskt att DEEP PURPLE tycker det är roligt att spela "Smoke on the Water" ändå...
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
