Hardcore Superstar går framåt och uppåt - igen
Utmanarna är många, men HARDCORE SUPERSTAR behåller täten i den blomstrande svenska sleazerörelsen med nya fan- och kritikerrosade albumet "Dreamin' in a Casket". Sångaren Jocke Berg har talat med Metalcentrals utsände om åren som gått sedan succégenombrottet med "Hardcore Superstar" och om en del annat smått och gott.
Så, vad ska man egentligen tro om en titel som den på HARDCORE SUPERSTARs nya album och singel "Dreamin' in a Casket"? Har även de göteborgska sleazegiganterna bestämt sig för att hoppa på gothtåget, kanske? Nej, självfallet inte, försäkrar frontmannen Jocke Berg och förtydligar:
" Titeln syftar på en viss typ av människor som lever instängda i sina introverta små världar och bara pratar med sitt eget ego. De är inte så givmilda, kan man säga.
Samma människokategori som åsyftades i förra plattans öppningsspår "Kick on the Upper Class"?
" Det skulle man kunna säga.
Sångaren och jönsens från KENT namne är inte vad man skulle kalla en mångordig person. Han svarar villigt och glatt på alla frågor men gör det närmast i telegramstil, utan att brodera ut sig och utan att spinna vidare på sina egna utsagor annat än på en direkt uppmaning. Inte desto mindre belönas vissa av undertecknads frågor med mer utförliga svar än andra " en av dessa är, föga överraskande, hur bandet utvecklats på nya plattan sedan dess redan nu klassiska föregångare "Hardcore Superstar" (2005).
Proffsiga arbetarfyllon
" Det är bättre låtar, vi har blivit bättre som musiker, allt är proffsigare i största allmänhet. Thomas (Silver) har ändrat sitt gitarrspel, det är inte så mycket rocksolon längre utan mer hårdrockssolon från 80-talet. Annars är det väl inte så mycket som är annorlunda, det hörs ju att det är vi. Utvecklas gör man ju så klart, men det måste finnas en röd tråd genom helheten.
Rent generellt sett skulle man kunna säga att "Dreamin' in a Casket" har ett något mörkare och mer cyniskt sound än föregångaren, även om man i vanlig ordning snart övermannas av den omisskännliga allsångsfaktorn i höjdarspår som exempelvis "Sophisticated Ladies", "Medicate Me" och det alltså singelaktuella titelspåret. Själva framtoningen kan med fog kallas mustig eller rentav folklig utan att för den skull direkt vältra sig i misär. Inte ens i en låt som "Wake Up Dead in the Garbagecan", vars titel onekligen leder tankarna till Nikki Sixx' aktuella succémemoarer "Heroin Diaries"
" Nej då, den handlar bara om hur det känns när man är riktigt jävla bakfull. Alla våra låtar handlar om helt vardagliga saker som vi gör, människor vi träffar" Vi kan inte skriva om "Sagan om Ringen" eller något i den stilen, vi är bara ett vanligt band från arbetarklassen.
Befordrade
"Dreamin' in a Casket" har, som bekant, även förärats lysande recensioner (fem getingar i Expressen, fyra plus i Aftonbladet) och som grädde på moset tycks de flesta benägna att ge bandet extra stilpoäng för attityd snarare än skrapor för beslutet att inte inkludera guldsäljande singeln "Bastards" på albumet.
Det lär heller knappast ha undgått någon hur energiskt HARDCORE SUPERSTAR arbetat på att befästa sitt namn och sina framgångar sedan comebacken/det stora genombrottet med sommarhiten "Wild Boys" 2005. Jocke, Thomas, basisten Martin Sandvik och trummisen Magnus "Adde" Andreasson har varit synnerligen generösa med att visa upp sig för livepubliken, exempelvis på årets publikrekordsbräckande Sweden Rock Festival.
" Vi spelade på största scenen, som enda svenska band och precis före AEROSMITH. 25 000 pers i publiken, konstaterar Jocke lättsamt.
Uppenbarligen hade festivalledningen lärt sig sin läxa efter föregående års befängda påfund att förlägga kvartettens framträdande till Rockklassikertältet"
" Ja, där fanns det plats för 4000 personer, men det stod garanterat 4000 personer utanför tältet och lyssnade också.
Kände ni er då inte undanskuffade som fick spela i så uppenbart otillräckliga lokaler?
" Nä, det var bättre för oss att visa vad vi gick för och få chansen att komma tillbaks. Och det fick vi ju göra också"
Enbart goda minnen
Gruppens förehavanden i övrigt under de två åren fram till dato? Ja, det är kanske inte så svårt att lista ut.
" Vi har varit ute på turné, träffat en massa fans" Skrivit låtar sedan ungefär ett år, förproducerat demotaper, repat mycket, spelat in i studion" Så har vi förstås gjort mycket intervjuer.
Jocke Berg har som sagt en förmåga att sammanfatta ett stort rockbands tillvaro på ett ytterst summariskt och prosaiskt sätt. Inte ens hans beskrivning av HARDCORe SUPERSTARs hittills stoltaste spelning blir vad man skulle kalla målerisk.
" Det var som förband till AC/DC, inför 70 000 pers på Juventus hemmaarena i Turin. Det var udda"
Hur var det att träffa huvudbandet då? Partade ni rentav loss tillsammans lite grann?
" Jodå, de var jättetrevliga, särskilt Brian Johnson. Men de är inte så mycket för det där med att parta längre.
Den sparsmakade återblicken till trots kontrasterar evenemang av detta slag onekligen rejält mot exempelvis Eder utsändes första personliga konsertminne av HARDCORE SUPERSTAR, i november 1999 på Jäger i Karlstad. Redan efter cirka 20 minuter lämnade bandet uppgivet scenen efter att ha misslyckats med att få liv i en lika fåtalig som massivt ointresserad åhörarskara (undantaget undertecknad, givetvis). För Jockes del har denna spelning, och sannolikt en del andra i samma stil, försjunkit i barmhärtig glömska.
" Klart att det har funnits en del ökenspelningar, men nu efter 400 gig tänker man inte på dem längre. Det är det roliga man kommer ihåg.
Överbord med det förflutna
Denna tidiga period av bandets karriär är i mer än ett avseende historia för deras egen del. Under den nu pågående turnén (som når hemlandet i februari/mars) framförs enbart material från de båda senaste och hårdaste plattorna. De tidiga hitsen från framför allt "Bad Sneakers and a Pina Colada" (2000) har med andra ord fått stryka på foten.
" Ja, och det står vi för. Det blir roligare för oss att göra på det sättet.
Och i sanningens namn är det väl på sin höjd materialet från denna enda platta som lär saknas av fler än ett mycket modest antal konsertbesökare. Dess närmaste och rätt mjäkiga uppföljare, "Thank You (for Letting Us Be Ourselves)", gjorde knappt en människa glad då den släpptes 2001, "No Regrets" (2003) kan närmast kategoriseras som en planlös mellanplatta, och debuten "It's Only Rock'n'Roll" (1998) är det nog inte många nytillkomna fans som ens känner till. I varje fall inte i annat än nerladdningsbar form, fysiska exemplar av verket är idag inte helt lätta att få tag på. En återutgåva kanske skulle vara på sin plats?
" Ja, kanske det, den är nog något av en raritet numera. Jag stötte på ett ex av skivan senast jag var i London, och priset var 47 pund.
Så mycket mer har inte den ordknappe om än godlynte frontmannen att berätta denna gång. Men att kalla honom svårpratad vore som sagt ändå orättvist, och han försäkrar att även de dummaste intervjufrågor han fått genom historien vederbörligen besvarats. Till exempel denna:
" "Super ni mycket?" "Ibland" Man är ju väluppfostrad, så man svarar ändå.
Berömvärt. Man kan ju trots allt inte begära att alla som intervjuar ett rockband ska vara primärt intresserade av petitesser som, exempelvis, musik.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
