Albumaktuelle Ronnie Atkins: ”Att göra ett soloalbum räddade mitt liv”.
Foto: Tallee Savage
Efter att ha varit en firad rockstjärna under nära 40 år tog livet en dramatisk vändning för PRETTY MAIDS sångaren Ronnie Atkins. Det som började med smärtor i ryggen resulterade i en cancerdiagnos utan förhoppning om ett tillfrisknande. Det var i mörkret som följde som han beslut sig för att skriva musik som en slags terapi. Resultatet blev soloalbumet ”One Shot” som nu släppts. Trots att Ronnie Atkins liv sedan hösten 2019 har varit en emotionell berg och dalbana, fylld av hopp och förtvivlan och lika många tester och cancerbehandlingar, så är han ändå på gott humör. Realistisk kring sin hälsa, men också glad och tacksam på samma gång.
-Världen är helt nedstängd. Förhoppningsvis kan vi återgå till det normala så snart som möjligt men det är helt oförutsägbart. Dock solen skiner och våren är bara runt knuten och det är något som inte ens Corona kan ändra på! Så allt är relativt bra. Min situation är ju lite för jävlig. Men jag mår bra just nu och har så gjort ett tag. Saker och ting är som de är.
Man skulle kunna tro att han är trött på att älta sjukdomen som sakta men säkert suger själva livet ur hans kropp. Att han inte skulle vilja prata om tiden som har gått och alla prövningar som han oh hans familj har utsattas för, men Ronnie verkar ta det med ro och berättar återigen vad som hände under sommaren 2019.
- Under sommaren 2019 så levde jag med kraftiga smärtor i ryggen. Jag minns inte ens exakt när det hela började, men jag har lidit av ryggont under många år och jag trodde att en nerv hade kommit i kläm eller liknande. Men med tiden tänkte jag: ”det här är annorlunda”. Smärtan spred sig ut till armbågen så jag förstod att något var fel. Jag hade varit en rökare under 35 års tid och min mamma dog av lungcancer när jag var 22 år. Hon var i den ålder jag är nu. Jag mindes hennes symptom och hennes problem med att lyfta på ena armen. Jag minns också hur chockad hon var när hon fick beskedet. Hon hade ingen aning. Det är ett problem med cancer och särskilt lungcancer. Symptomen är så varierande. Det är därför som många upptäcker det för sent. Det var mycket därför som jag gick på en hälsokontroll i mitten av augusti den sommaren.
Men läkaren som gjorde undersökningen trodde också att det bara handlade om en nerv som kommit i kläm. Ronnie fick stå på sig och bad om att få bli röntgad för att få klarhet. Samma eftermiddag ringde läkaren och berättade att man hittat något på hans lungor. Några dagar senare genomgick han en datortomografi som är en särskild form av röntgen som skapar mycket detaljerade bilder av kroppens organ. Men sångaren hade två spelningar med Tobias Sammets AVANTASIA inplanerade och flög till München med läkarnas goda minne. Redan dagen därpå fick han besked från sjukhuset att de ville ha in honom omgående för ytterligare ett test. Denna gång för att titta på hur kroppens vävnader och organ fungerade.
-Det var då jag förstod att det här är allvarligt. Jag sa till Tobias Sammet att jag måste åka hem. Sen gick jag igenom en massa prov innan jag fick min cancerdiagnos under den andra veckan av september. När jag fick beskedet så var jag ganska bered på det. Men det var inte min fru, utan hon fick en chock. Sen fick jag vänta fem veckor innan de satte mig på cellgiftsbehandling. Cancern fanns inte bara på den övre delen av min ena lunga utan det fanns en inväxt bakom revbenen så läkarna kunde inte operera bort det. I stället fick jag cellgiftsbehandling fyra gånger på tre månader plus 33 strålbehandlingar. I februari 2020 fick jag beskedet att cancern inte syntes till. Att alla tester såg bra ut. Jag visste att det här inte betydde att allt var bra för resten av mitt liv men det var ändå fint att få det beskedet.
Men i början av april konstaterade läkarna att cancern var tillbaka. Den här gången hade den spridit sig till ett av revbenen och man kunde nu konstatera att sångaren led av stadie 4 cancer och att det inte fanns något botemedel.
-Det beskedet drog helt undan mattan under fötterna på både mig och min familj. Vi trodde aldrig att cancern skulle komma tillbaka så snabbt och inte läkarna heller. Jag var verkligen nere under en längre tid. Det var en hemsk period i mitt liv men jag gick inte ut med det offentligt förrän hösten samma år.
En tid av mörker följde. Men Ronnie Atkins valde ändå att möta sjukdomen och livet på det enda sätt som han kände till: genom att skriva musik.
-Det var viktigt för mig att jag höll mig upptagen med något positivt. Att skriva låtar och sjunga har ju varit mitt liv. Jag gjorde det som en slags terapi för mig själv. Jag skrev musik under hela den här perioden och hade en massa idéer för ny musik. På det sättet försökte jag lägga allt det negativa åt sidan och parkera sjukdomen ett tag för allt i mitt liv handlade om cancern.
Skrev du för något speciellt syfte? Fanns tankarna på en soloskiva redan då?
-Nej, jag skrev bara och jag antar att jag skrev med sorg i hjärtat. Något händer inom en när man får veta att man har cancer. Jag skrev musik för att få saker som jag gick och bar på.
Ronnie Atkins på Skogsröjet-festivalen 2018. Foto: Henrik Halvardsson
Samtidigt hade Ronnie inte sjungit offentlig eller på ett album sedan februari 2019 när han avslutade sina sångpålägg för PRETTY MAIDS skivan ”Undress Your Madness”. All strålning och behandling hade skadat hans lungvävnader och han var helt oförmögen att sjunga under flera månaders tid under de första månaderna av 2020.
-Jag kunde sjunga, men när jag försökte nå höga toner så började jag hosta. Jag har alltid sjungit. Om jag varit på ett dåligt humör eller känt mig deprimerad så kunde jag alltid sjunga smärtan från min kropp. Och om jag var lycklig så kunde jag sjunga glatt. Men det fanns en tid då jag inte ens visste om jag skulle kunna sjunga igen.
Under våren 2020 arbetade vännen och bandkollegan Chris Laney med sitt projekt ”AT THE MOVIES” där han och hans musikervänner spelade in nya versioner av gamla låtar från klassiska 80-talsfilmer. De ville gärna ha med Atkins och föreslog att han skulle testa TINA TURNER ”We Don´t Need Another Hero”. Hostandet hade slutat och halsen kändes bättre och bättre. Han kände sig redo och sa ja.
-Jag gick in i studion i maj och jag hade testat att sjunga låten lite tidigare, men det var några av de höga tonerna som jag var rädd för att inte klara. Men det gjorde jag och det var då jag insåg att rösten fortfarande funkade och att jag fortfarande kunde klara av att sjunga bra. Inspelningen flöt på ganska bra faktiskt och det gjorde mig glad. Det var där och då som jag och Chris Laney bestämde oss för att göra soloplattan. Jag hade inget skivkontrakt eller något. Jag tänkte inte alls i några kommersiella termer. Det enda jag sa var: låt oss spela in de här låtarna och se vad som händer. Jag hade ingen riktning eller stil i åtanke med låtarna.
På grund av sjukdomen och pandemin var det otänkbart att spela in plattan på det traditiontella sättet där man träffas, skriver låtar och arbetar fram dem i replokalen. I stället fick Ronnie och Chris förlita sig på diverse tekniska hjälpmedel för att kommunicera och förmedla idéer.
-Jag skrev ner mina idéer och spelade in dem på min Iphone till ett klick och skickade det till Chris. Ibland spelade jag in en vers och en brygga, sen en refräng. Han satte ihop allt till en bra demo som han sen skickade vidare till mig. Det var till dessa demos som jag sen sjöng in min sång. Det var inte de färdiga låtarna som man hör på albumet, utan alla instrument spelade sin senare av Chris och hans vänner efter att jag lagt min sång. Det var ett udda sätt att spela in en skiva på men med tanke på min hälsa ville jag bara försäkra mig att jag gjorde min del så att alla låtarna skulle bli klara. Det var viktigt för mig.
Efter att det fanns tre-fyra låtar inspelade med sång var de båda väldigt nöjda med resultatet. Men problemet med skivbolag kvarstod. Ronnie skickade ner några smakprov till italienska Frontiers Records, som varit Pretty Maids skivbolag de senaste 15 åren. De var positiva direkt och erbjöd ett kontrakt. Han visste då att skivan verkligen skulle bli av. Musiker som Allan Sørensen och Morten Sandager (ex-PRETTY AMIDS), Pontus Egberg (KING DIAMOND), Pontus Norgren (HAMMERFALL), Kee Marcello (ex-EUROPE) och Linnea Vikström Egg (ex-THERION) bjöds in under perioden juni-september för att färdigställa de elva låtarna som utgör skivan.
Foto: Tallee Savage
Atkins är onekligen en lojal bandmedlem. ”One Shot” är hans första soloalbum under en 40 årig lång karriär. Han har gjort få musikaliska avstickare genom åren med andra band och artister. Hans prioritet har hela tiden varit PRETTY MAIDS. PRETTY MAIDS bildades redan 1981 i Danmark av Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer. De har turnerat i många delar av världen, sålt hundratusentals skivor och haft framgångsrika låtar på bland annat MTV under 1980-talet. Trots att den riktigt stora globala kommersiella framgången uteblev har bandet blivit ett välkänt och respekterat namn i branschen och älskat av sina fans. Men även att bandet fyller 40 år i 2021 var det aldrig aktuellt för Ronnie att släppa sina låtar under det namnet.
-Bandet ... Vi har inte träffats sedan september 2019. Delvis på grund av pandemin, men stämningen i bandet var inte helt fantastisk på slutet. Vi har inte splittrats eller så. Vi gjorde en ny platta, ”Undress Your Madness”, men vi har aldrig spelat en enda låt från skivan live. Men ett par saker hände när jag blev sjuk och folk tog en del dumma beslut. Men det är vad det är och jag vill inte gå in på detaljer kring det som hänt. Idag finns ingen dialog inom bandet. Vi befinner oss i en slags limbo, men jag är säker på att alla medlemmar har en önskan att komma tillbaka om det är möjligt. Tyvärr är inte tiden på vår sida med tanke på Corona och min situation.
Ronnie är noga med att inte peka finger och lägga skulden på någon eller några specifika bandmedlemmar kring varför dialogen mellan dem är icke-existerande. Samtidigt som han också tydligt ser fördelarna med att göra en soloplatta i jämförelse med det som görs inom ramen för PRETTY MAIDS.
-Tiden då jag offentliggjorde min sjukdom var en frustrerande tid för alla, inte bara för mig. Vi hade en hel turné bokad i samband med att den nya plattan släpptes. Den offentliggjordes aldrig men den var bokad. Det var därför som jag gick ut publikt och berättade om min situation för så många undrade ju varför vi inte turnerade. Att arbeta med den här plattan har varit väldigt mycket lättare för mig än hur det är med PRETTY MAIDS. Där var det normalt alltid Ken Hammer och jag som skrev låtarna. Där krävs det dock en hel del diplomati för vi var två alfahannar. Faktum är att bandet har existerat 40 år med två alfahannar vid rodret. Men jag ville inte ha den typen av samarbete och det hade inte varit möjligt heller om jag hade velat det för den delen heller. Ken bor i Sverige, jag bor i Danmark så vi hade inte ens kunnat träffas. Jag hade en massa idéer för låtar som var mer åt pophållet och jag ville inte börja diskutera saker som vilken tonart låtarna skulle vara i. Jag ville ha saker och ting på mitt sätt och Chris Laney var med på noterna.
Kan det också vara befriande att göra en skiva själv och under eget namn? Med PRETTY MAIDS har ni ändå ett väletablerat sound där fans och musikbransch förväntar sig att ni ska låta på ett speciellt sätt?
-En del av låtarna skulle inte passa för ett PRETTY MAIDS album helt enkelt. De är alldeles för personliga och om jag skrivit om min situation hade det inte varit ok mot bandet. Men jag hade aldrig någon intention att göra någon typ av musikalisk revolt eller så. Jag kan inte göra det! Jag är 56 år och en popsångare i ett metalband. Jag gör vad jag gjort hela mitt liv praktiskt! Om en melodi låter bra på en gitarr eller ett piano och man minns melodin så har man något bra på gång. Sen handlar det bara om hur man producerar och paketerar låten den beroende på hur man vill att den ska låta och vilken stil den ska ha. Musiken är ju mitt liv. Det är vad jag gör och vad jag älskar. det var en enorm lättnad. jag är så glad at jag beslutade mig för att gå vidare och göra soloplattan. Att göra ett soloalbum är ett av mitt livs bästa beslut. Det bokstavligen räddade mitt liv.
Apropå rädda liv, jag måste bara få återkomma till perioden då du genomgick bland annat ett otal cellgifts -och strålbehandlingar. Hur påverkade dessa dig fysiskt?
-Alla som drabbats av eller varit nära cancer vet att det drabbar alla olika. Jag var inte så otroligt fysiskt sjuk. Visst jag spydde och mådde illa under behandlingarna men jag tappade aldrig mina naglar eller hår. Jag gick snarare upp i vikt på grund av Corona medan andra kan tappa väldigt mycket vikt. Jag mådde faktiskt ganska bra fysiskt. Jag promenerade tio till tolv kilometer dagligen som jag alltid gjort och jag gick till gymmet som vanligt. Det enda är att jag inte kunde lyfta vikter som vanligt för jag har fått permanenta nervskador. Hur som helst, jag är 56 år och behöver inte se ut som en bodybuilder! (skratt!).
Att få cancer, och dessutom den typen som saknar bot, är ju en enorm förändring i en människas liv. Ändrade du på ditt sätt av att leva? Vanor, dygder eller så?
-Nej det gjorde jag inte. Jag slutade röka, men det hade jag gjort två år tidigare ändå. När jag är ute och turnerar så sätter jag på mig en särskild ”hatt”. Då lever jag en annan livsstil. så under 2019 när jag turnerade med AVANTASIA jag hade min beskärda del av sprit och allt annat kul. Det var ett enda stort party. Men när jag är hemma så lever jag ett ganska seriöst liv. Jag går till gymmet varje dag, jag dricker någon öl och lite vin på fredagar och lördagar för det är vad min fru vill göra, men inget mer. Så jag ändrade inte min livsstil egentligen. Tvärtom var det viktigt för mig att bibehålla så mycket som möjligt av mig själv. Att leva ett normalt liv. Att försöka hålla mig till mina dagliga rutiner så mycket som möjligt med tanke på att hela världen var nerstängd. Jag bor precis bredvid en skog så jag tar mina långa promenader där exempelvis. Jag har även kvar min mörka humor och ibland är det problematiskt för min fru. Hon kan säga: ”Åh, du borde köpa den där skjortan. Den skulle passa så fint på dig”. Och jag kan svara henne: ”Varför det? Jag ska ju ändå dö om ett halvår kanske”. Jag vet att det är väldigt mörk humor men sådan var jag innan och så vill jag förbli. Det kanske är själviskt av mig men för mig så är det så viktig att förbli den person som jag var tidigare. Jag är ju fortfarande samma person. Enda skillnaden är att jag har en kronisk sjukdom och framtiden är oförutsägbar. Sjukdomen är konstant i mina tankar. Även om jag skojar om den så finns den där hos mig 24 timmar på dygnet, sju dagar i veckan även omedvetet. För även om jag inte tänker på den hela tiden så finns den där. Jag kan inte bli av med den.
Har du omvärderat prioriteringar i livet? Vad som är viktigt och vad som inte är det?
-Precis som jag sjunger i titelspåret från plattan, ”One Shot”; det viktiga är att vara här nu. Att fånga dagen! Det finns ingen mening med att spara det bästa till sist utan du ska leva livet medan du kan. Jag tycker själv att jag gjorde det redan innan och det är kanske därför som jag befinner mig i den situation som jag gör? Jag har levt ett ganska tufft och coolt liv emellanåt. Jag är nog mer ödmjuk och jag är nog mer känslig nu. Jag tar inte saker för givet längre och är lyckligare för de små sakerna. Det är ju de som räknas. Sjukdomen har förändrat mitt sätt att se på livet, det har det. Jag behöver inte en massa skitsnack i mitt liv utan jag vill att saker ska gå så smidigt som möjligt. Jag vill inte ha dåliga människor omkring mig, det är ett som är säkert. Jag har haft min beskärda del av det i livet och nu vill jag försöka undvika dem och sådana som orsakar problem. Jag behöver inte det i mitt liv.
Ronnie Atkins med producenten och vännen Chris Laney. Foto: Chris Laney
En person vars namn återkommer flera gånger under samtalet är artisten och producenten Chris Laney. Det går inte att ta miste på Ronnies beundran och tacksamhet gentemot svensken som inte bara varit medlem i PRETTY MAIDS sedan hösten 2016, utan också blivit en riktig vän.
-Han var varit min själsfrände sedan den här skiten började hösten 2019. Han fanns där hela tiden. Han var troligtvis den person från bandet som jag pratade mest med. Även om låtarna kom från mig så han bidrog han med produktionen och musikalisk input och jag kunde inte ha gjort det här utan honom. Hade Chris inte funnits där så visst, jag hade kunnat hitta andra att samarbeta med men han är en vän och var med mig i hela processen kring min sjukdom och det var viktigt. Han har verkligen varit en otrolig kraft och jag kan bara säga bra saker om honom. Det säger jag inte bara för att han är min vän, men han är en sådan eldsjäl med en positiv inställning och det har varit väldigt fint. Han är en av de mest positiva människor jag någonsin träffat! Vi har aldrig haft ett gräl. Det har bara aldrig hänt. Ta låten ”Frequency of Love” tillexempel. Det var faktiskt tänkt att bli en PRETTY MAIDS låt som vi två skrev inför förra skivan. Hur som helst, han hade musiken och jag kom på melodin och texten och vi skrev den bokstavligen på fem-tio minuter. Så lätt borde det alltid vara.
Han var ett stort fan av dig och PRETTY MAIDS när han växte upp hemma i Helsingborg, visste du det?
-Ja, jag fick höra det! (skratt!). Han älskar verkligen musik generellt från 80-talet. Vi beslöt oss för att göra något som skulle tilltala alla de fans som hängt med i kanske 30–40 år. Men det är inte en heavy metal platta. Den är inte riffbaserad, utan det är en melodisk rockplatta eller melodisk hårdrocksplatta och det har jag sagt från början.
Enligt Ronnie är ungefär halva plattan direkt kopplade till cancersjukdomen. Han erkänner att texterna reflekterar hur han kände under den här perioden. De är väldigt ärliga och därför mer mörka och melankoliska än vad han skriver normalt. Men de genomsyras även av tacksamhet och ett nostalgiskt tillbakablickande.
-Det finns fyra-fem låtar på albumet som är textmässigt kopplade till det som hänt på olika sätt. En är ”Real” som är väldigt reflekterande. Den är en av de låtar där jag firar livet självt. Och ja, jag är tacksam. Jag är tacksam för det liv jag haft. Om jag skulle dö imorgon så vet jag att jag haft ett bra liv. Jag önskar att jag vore tio år äldre men jag har rest världen omkring. ”One Shot” är en av de bästa låtar jag någonsin gjort. ”Frequency of Love” också. ”Miles Away” som är en ren kärleksförklaring till min fru som har funnits där med mig under hela den här tiden och de senaste 35 åren. Även ”One By One”.
Med tanke på det fantastiska gensvar och recensioner som ”One Shot” fått och den enorma glädje och stolthet som Ronnie Atkins utstrålar är det lätt att tro och hoppas på en snar uppföljare. Att den karismatiske sångaren kittlas av idén är uppenbar men han är också alltför medveten om de begränsningar som existerar.
-Haha! Just nu går jag igenom idéer och tro mig; jag har en massa idéer! Låt oss se vad som händer. Vi har inte gjort några specifika planer ännu, men jag är säker på att det kommer mera musik. Jag hoppas det åtminstone! Allt beror ju på. Det är svårt för mig att förutse saker för jag lever verkligen från undersökning till undersökning vilket innebär tre månaders intervaller. Det säger jag inte för att låta överdramatisk utan det är bara så det är. Men jag är en positiv person och hoppas på det bästa! Jag skulle verkligen älska att återvända till scenen och göra mer musik. Det är ju vad jag gör och vem jag är.
Text: Henrik Halvardsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
