"Den giftiga atmosfären tog död på bandet"
De senaste dagarna har ett ordkrig på sociala media brutit ut mellan gitarristen Mick Sweda och sångaren Andrew Freeman. Deras band LIES, DECEIT & TREACHERY hade gjort två bejublade spelningar på Monsters of Rock kryssningen i USA och arbetade på sin debutplatta. Nu verkar uppbrottet vara ett faktum, samtidigt som det "surras" om en återförening av ett klassiskt 80-talsband. Den karismatiske sångaren Freeman berättar sin version för Metalcentrals Henrik Halvardsson.
Konfrontationen blossade upp och uppmärksammades under veckan då Mick Sweda spelade en låt tillsammans med Marq Torien på klassiska Whiskey A Go Go i Hollywood De båda har legat i luven på varandra under flera års tid och har ett förflutet som delar av den klassiska lineupen av BULLETBOYS. Enligt Sweda var det detta som fick Andrew Freeman att säga upp sig från LIES, DECEIT & TREACHERY. Freeman i sin tur kontrade på sin Facebook-sida och lovade att berätta sin version av det hela. Känns det rörigt? Häng med!
Berätta för oss hur det hela började. Hur fick du förfrågan att börja sjunga med LIES, DECEIT & TREACHERY (LDT)?
-Vad jag förstod hade deras sångare då (Shane Tassart: min anmärkning) precis haft en halsoperation eller liknande och de var bokade på Monsters of Rock Cruise i februari 2018, vilket är en enorm möjlighet. Det här var ungefär en månad innan giget vad jag minns så i januari 2018. Mick, Jimmy och Lonnie behövde en ersättare och snabbt så jag sa ja. Faktiskt så kontaktade de mig redan för tio år sen tror jag det var. Då ville de åka ut och turnera som BULLETBOYS, men det gick i stöpet då de inte ägde rättigheterna till namnet. Marq äger ju det och har använt det sedan de splittrades. Jag visste redan då att de hade ett horn i sidan när det gällde honom, men jag brydde mig inte. Vill du att jag ska komma och sjunga ett par låtar? Jag gör det, inga problem. Så vi gjorde giggen på kryssningen och de gick otroligt bra och responsen var fenomenal. Tydligen så blev deras originalsångare riktigt upprörd, och det får man väl förstå. De förklarade för mig att ”vi tre (Jimmy, Mick, Lonnie) är BULLETBOYS originalet. Det spelar ingen roll vem som sjunger. Det handlar om att ge oss tre exponering”. Jag förstod och hade inga problem med det. Ni betalar mig för att sjunga? Då gör jag det, är min attityd. Därefter gjorde vi några shower den sommaren.
Var stämningen på topp då? Eller fanns det moln redan då vid horisonten?
-Precis innan en av dessa shower jag precis nämnde så försvann vår basist Lonnie Vencent . Han gick helt upp i rök. Vi fick inte tag på honom och han missade två shower. Vi fick jaga en ersättare till honom med kort varsel. Lyckligtvis fick vi tag på Jeff Duncan från ARMORED SAINT som räddade oss.
Vart tog Lonnie vägen?
-Det förklarade han aldrig. Lonnie är en underbar kille och en vän så jag vill inte prata illa om honom. Han var aldrig så involverad i bandet egentligen. Men han satte oss verkligen i klistret när han uteblev från de gigen. Vi stod utan en basist under en tid. Då blev vi tillfrågade att göra Monsters of Rock Cruise för 2019. Det är en stor grej! Men arrangören bokade även BULLETBOYS och vi i bandet kände att det var ganska korkat gjort. Vi tvekade faktiskt. Skulle vi göra det? Men vi fokuserade på att det var en utomordentlig möjlighet för bandet. Efteråt har jag tänkt att arrangören för kryssningen bokade bägge banden troligtvis för att han ville se en återförening. Egentligen hade jag inte den tiden som krävdes för bandet just då, men skapade tid trots allt. Därefter fick jag sparken från Las Vegas showen ”Rock Vault” som jag ingick i och helt plötsligt hade jag massor av tid över. Jag var laddad och ville att vi skulle satsa ordentligt. Första steget var att göra en platta tyckte jag. En egen platta med eget material. Tyvärr skapade det friktion i bandet.
På vilket sätt?
-Några i bandet, speciellt Mick, fick då en särskild press på sig att skapa nya låtar. Tanken var att låta Mick, Lonnie och Jimmy arbeta fram nytt material. De tre har en otrolig kemi emellan sig. Jag menar det verkligen: en otrolig kemi. Men bara på scenen. När de slutat spela och måste ha med varandra att göra utanför scenen så skapas det istället en giftig atmosfär. Det är en riktigt katastrof. De kan inte samexistera.
Vad är det som gör atmosfären dem emellan så förgiftad anser du?
-Det finns helt enkelt för mycket fientlighet dem emellan tror jag. Mick är en väldigt passiv aggressiv person. Jag skulle inte kalla honom ryggradslös. Han gillar bara inte konfrontation. Men han gillar att kommentera online och prata om dig i intervjuer. När man träffar honom ansikte mot ansikte så är det dock alltid ”Hej kompis, hur är läget”? Det är väldigt falskt.
Jag var på den första kryssningen och ni var magiska. Men även den andra kryssningen blev en stor succé vad jag förstår?
-Ja absolut! Det gick jäkla bra. Samma där; vi fick ett otroligt bra gensvar från publiken och hade ett momentum.
Vad blev nästa steg för bandet efter det?
-Jag pratade med min kompis Tracii Guns från LA GUNS som föreslog att vi skulle försöka anlita deras manager, Scott Ludwick. Det var han som fick Tracii och Phil Lewis att spela tillsammans igen. Scott och jag är vänner sedan många år och han är bra på det han gör. LIES, DECEIT & TREACHERY som bandnamn har inget egentligt värde. Så är det bara. Det är en strof i en BULLETBOYS sång som någon föreslog som namn. Vi skulle troligtvis ha tjänat mer genom att bara spela covers på vilken sylta som helst. Scott är en sådan som kan få fart på saker och få dem att hända. Ärligt talat, vi hade spelat två Monsters of Rock kryssningar, egentligen som ett tributeband. Vi var tvungna att få saker att hända för oss. Det var alla i bandet överens om. Jag insisterade som sagt på en platta med egna låtar. Jag tyckte att vi skulle sätta ihop demos, dela låtarna via filer, sätta vår individuella fägring på dem och få ut dem på en platta.
Så vad hände?
-Mick accepterade det inte. Han ville inte arbeta så. Han menade att vi var tvungna att arbeta med ett ”syfte”. Så jag sa ok: ”Du, Jimmy och Lonnie, kan väl börja skriva låtar från scratch”. Lonnie var nu vid den här tidpunkten förlåten och tillbaka i bandet förresten. Men de tre träffades aldrig för att arbeta fram nytt material. Det fanns alltid en ursäkt. Exempelvis så ville Jimmy producera plattan, men det gick inte Mick med på. I slutändan fick de plocka fram låtar som skrivits för typ 20 år sedan.
Det låter som en komplicerad process?
-Mick är duktig på att sätta käppar i hjulen. Även för sig själv. Helt plötsligt ville han inte använda en av låtarna för den skrev han tillsammans med Marq Torien för många år sedan när de skrev material för BULLETBOYS. Han ville inte bli stämd. Mitt svar var: varför ger vi helt enkelt inte Marq cred som en av låtskrivarna? Låt honom vara delaktig. Jag hade också varit med och skrivit på den låten, men jag brydde mig inte. Ge mig bara den del som jag är berättigad till, inget mer. Faktum är, ge Marq hela kredden för låten. Jag bryr mig inte. Jag vill bara få ut en platta. För mig är det enkelt: jag har ingen karriär. Min karriär är baserad på pengar. Jag försöker synas och få min röst och mina låtar att bli lyssnade på. Vill du ha en andel av något som inte ens ger några pengar längre? Det är inte samma bransch som det var på 80-talet. Idag får du en liten, liten andel pengar för att spela in en platta. Men de verkliga pengarna får du av att turnera och spela live. Vi hade spelat två år på raken på Monsters of Rock Cruise. Och det utan en egen platta i ryggen. Man måste bygga sitt varumärke och ha en affärsidé. Jag försökte få Mick att förstå det men det gick inte. Sen slutade han helt tvärt i juni.
Bara så där? Vad angav han för skäl till er?
-Jag minns inte. Jag tror det var för att han var trött på all skit. Det är helt förståeligt också. Vi hade ju problem med medlemmar som inte dök upp inför gig, som inte kunde få inresa till Kanada med mera. Det fanns hinder, absolut. Och dessa skulle ta ett tag att få rätsida på plus att bygga bandets varumärke. Det skulle krävas hårt arbete och det var uppförsbacke hela tiden. Han blev frustrerad och skyllde allt på mig och Jimmy för att vi samtidigt spelade med LYNCH MOB. Sanningen är ju den att vi fanns tillgängliga för vad han än ville göra. Men det var svårt för LTD att få gig. Du vet, Bulletboys är ute och turnerar och tjänar väldigt lite pengar so tänk dig då hur tuftt det var för en ”spin-off” på originalet som vi var. Återigen, vi var tvungna att bygga varumärke och släppa en platta. Man kan inte vila på sina lagrar. Om man vill få fans, folk och radio intresserade av det man gör så måste man ha ny musik att bjuda på. Även om man inte säljer tonvis med album längre så finns det ändå några tusen individer som köper den.
Du säger att du ”tror” att det var så han kände. Du vet inte?
-Nej, för han ringde aldrig någon i bandet för att meddela sitt beslut. Han e-mailade oss inte ens. Han berättade det för vår manager och det är väl ok om man vill göra det på det viset. Men vi är ju inte AEROSMITH, vi är egentligen ingenting. Så varför kunde han bara inte ha ringt alla i bandet och sagt att ”jag vill inte göra det här längre”. Det är fegt gjort. Jag har varit trevlig hela tiden. Trevlig och tillmötesgående. Jag har försökt att medla fred mellan de andra tre. Det var jag som tog in vår manager i bandet och som drog det tunga lasset för att få till ett album. Jag drogs med i den här giftiga atmosfären och jag tog det bara. Jag gillar att fullfölja saker. Om jag går med på någonting så gör jag det och fullföljer jag det hela till slutet.
Du nämnde något om en incident i Kanada precis?
-Ja. Vi hade ett gig inplanerat i Kanada. Men vi visste inte om Lonnie kunde komma in i landet på grund av saker som hänt förr i tiden. Om man har gamla företeelser som är registrerade hos polisen så är Kanada ett svårt land att komma in i, så är det bara. Det hade kostat oss mycket pengar på flygbiljetter och att ta oss till flygplatsen bara för att få reda på att en av oss inte skulle släppas in i landet. De pengarna hade vi inte helt enkelt. Så det bestämdes att vi skulle skaffa en ersättare på bas. Jimmy och Mick kunde inte enas vem som skulle ersätta Lonnie så vi fick ställa in den spelningen. Det var därefter som Mick slutade i bandet. Sedan dess har jag inte kommunicerat alls med honom. Han vägrade att låta oss fortsätta med namnet LIES, DECEIT & TREACHERY. Det var helt enkelt slut. Vi var inbokade på en sista show i Denver. Bandet ville att det skulle bli vår ”farväl-show”. Jag gillade aldrig idén. Vad sa vi farväl till egentligen? Vi hade ju aldrig börjat egentligen. Vi skulle åka dit och spela ett gäng BULLETBOYS coverlåtar! Under tiden samarbetade vår manager med Mick och någon från BULLETBOYS-lägret kring en återförening av den klassiska sättningen av bandet.
Hur menar du? En återförening av BULLETBOYS?
-Japp! En riktig återförening av den klassiska lineupen av BULLETBOYS sker just nu.
Skojar du?
-Nej. Det är bara sak som står i vägen just nu. Jag säger inte mer än så.
Ok, kan jag då fråga om det enda hindret är en originalmedlem som inte vill göra det?
-Ja.
Wow! Det var intressanta nyheter. När och hur fick du reda på det här?
-Vi var ute med LYNCH MOB på turné tidigt i augusti och Jimmy fick samtal på samtal om att bli en del av återföreningen. Så Mick slutar i vårt band för att bli medlem i ett annat band som han lovat att aldrig återvända till…
Ok, så er gitarrist lämnar in sin avskedsansökan i juni och i augusti är, enligt dig, en BULETBOYS återförening så gott som klappad och klar. Det är snabbt jobbat. Tror du att detta planerats under en längre tid än så?
-Kanske. Jag vet inte säkert. Tanken har slagit mig. Vår manager, som jag fixade till LDT, är vän med BULLETBOYS bokare vad jag förstår.
Många band idag är ute och spelar live och spelar in skivor och de har inte alla originalmedlemmar med. I vissa fall knappt någon. Tror du att de skulle köra igång återföreningen utan den specifika medlemmen?
-Det är möjligt att de kör på ändå. Bandet återförenades ju 2010 och då stod faktiskt jag i publiken på The Key Club i Hollywood. Det var riktigt bra men känslan var att det här kommer inte att hålla. Strax därefter hade det hela fallit samman igen.
Men det är inte det faktum att BULLETBOYS ska återförenas som har gjort dig upprörd?
-Nej, absolut inte. Om de kan åka ut och tjäna lite pengar så borde de göra det. Om de vill upp en nivå med större scener, mer pengar etcetera så är det en bra tidpunkt just nu. En massa band gör det. Fansen skulle älska det också.
Så hur kändes det egentligen att läsa om eller se Mick på en scen tillsammans med Marq så snart efter att han slutat i bandet?
-En vecka innan vår sista show i Denver får jag ett textmeddelande att Mick och Marq spelat tillsammans. Min känsla var: det är toppen! De tar tag i sin dåliga relation. Jag är verkligen glad att de funnit varandra igen efter all skit som sagts i media genom åren. Men jag vägrar bli det ”femte hjulet” och svara på frågor kring BULLETBOYS återföreningen. För de hade ställts. Den är på gång och jag är inte delaktig i den.
Mick sa nyligen i en intervju att en av anledningarna till att bandet splittrades var att du och Jimmy var med i tre olika band samtidigt.
-I somras fick jag ett samtal av George Lynch och som undrade om jag kunde hjälpa till och göra ett par gig för LYNCH MOB. Min ursprungliga plan för sommaren var att stanna hemma och lägga all min tid på LDT-plattan. LYNCH MOB turnerar inte vecka ut och vecka in, utan spelar bara på helger. Jag kunde på det viset tjäna några kronor genom att sjunga med LYNCH MOB under helger och arbeta med plattan på veckorna. Jag var redo att ge LDT mitt allt! Men Mick blev förbannad ändå.
Hade du Jimmy och Lonnie en tanke på att fortsätta som LDT utan Mick?
-Ja, vi diskuterade det, men Mick tillät oss som sagt inte att använda bandnamnet. Men för mig handlar det framförallt om kemi och de tre har det tillsammans. Utan den, vad gör vi då?
Det låter som relationen mellan dig och Mick Sweda är riktigt infekterad?
-George Lynch har bett mig att sjunga på nästa LYNCH MOB skiva, och det gör jag gärna. Särskilt nu när LDT är slut. Samtidigt förstår jag hur den här branschen fungerar. Jag vet att Oni Logan kan komma tillbaka eller Robert Mason. Så fungerar det. Det är Georges band, inte mitt. Jag har inte alltid haft världens bästa förhållande till honom. Men om något inte fungerar mellan oss så skulle han åtminstone kontakta mig och försöka lösa problemet. Det har hänt. Samma sak med LAST IN LINE. Vi har aldrig bråkat. Alla där är väldigt rationella. Är vi inte överens så löser vi det. Vi har ett otroligt bra arbetsklimat tillsammans. Kanske det har gjort att jag har blivit lite bortskämd? Men jag skulle hellre arbeta med lite sämre musiker om det innebar att jag slapp allt skitsnack.
Med LDT har det varit för mycket barnsligt tjafs och idag fick jag nog av att läsa hur folk säger åt mig att dra åt helvete för att jag enligt dem sagt åt Mick att han inte kan spela med vem han vill. Mick kan göra vad han vill. Han är, enligt mig, en av världens bästa gitarrister, men kan inte försörja sig på att spela gitarr. Vad säger det om honom? Han borde spela med exempelvis THE BLACK CROWS eller ett av världens största ban. Så duktig är han. Men han sätter hinder i vägen för sig själv. Nu försöker han starta någon fejd med mig och, ok! Jag tar betet! Jag kommer att hjälpa honom att få uppmärksamhet från media. Något han inte lyckats med på 30 år. Men märk väl att när det här har blåst över om en månad eller två och ingen längre bryr sig, då är han tillbaka där han började. Han kommer att tröttna på Marq, hoppa av bandet, och säga samma saker om honom igen som han gjort de senaste 30 åren.
För att vara heltidsmusiker så måste jag personligen arbeta, arbeta, arbeta. Visst, det kanske vore lättare att ta ett 9 till 5 jobb. Men jag älskar det jag gör. Det faktum att folk tycker att jag är duktig nog att betala mig för att göra det jag gör är otroligt. Men jag börjar förstå varför vissa av killarna som var framgångsrika på 80-talet inte är framgångsrika med sin musik längre eller har varit det under 30 års tid. Trots att de hade stora hits. De har inte samma driv som jag har. De verkar inte få något gjort. Inte ens med hjälp. Jag la ner mig i det här bandet och det föll ihop bara. Att han har mage att säga att jag slutade för att jag blev upprörd? Bandet var redan slut!
När jag gick med i bandet hörde jag hela tiden: ”Marq är en skitstövel, Marq är en skitstövel”. Men om man tänker efter lite så är det Marq som har drivit sitt band nu i över 30 år. De andra tre originalkillarna från BULLETBOYS har försökt att få till det här bandet under den tiden men utan att lyckats. Den enda person som arbetat med musik utanför LDT är ju Jimmy. Han driver en egen studio, han spelar in skivor, han skriver låtar. Det säger en hel del om de andra.
Har du några erfarenheter av Marq Torien förresten?
-Jag vet att många i branschen säger tråkiga saker om Marq. Jag har bara träffat honom en gång och då var han väldigt trevlig mot mig. Jag har aldrig sagt något negativt om honom och kommer aldrig att göra det. Han är en otroligt duktig gitarrist och sångare. Jag var ett stort fan av bandet, särskilt de tidiga albumen. Marq är en stor influens och en av anledningarna till varför jag sjunger som jag gör idag.
Jag har läst många kommentarer på social media. En del tycks tro att du är arg?
-Nej, jag är inte alls arg. Mer upprörd faktiskt. Jag läste Micks kommentar i morse och bara skakade på huvudet. När jag skickade ut mejlet till bandet där jag berättade att jag inte tänkte göra giget i Denver så gjorde jag det på ett väldigt artigt sätt. Vår manager ville veta varför och ha en förklaring så jag skickade en lista på saker som hänt genom åren.
Jag antar att de förlorade pengar när giget i Denver ställdes in: transport och förskott och att det svider i plånböckerna?
-Bandet fick ett förskott för giget i Denver och flyg var bokade. Jag ersätter dem för min avbokade flight men jag antar att de andra förlorar sina pengar. De behöver pengarna så jag sa ja initialt. Jag ville vara en duktig lagspelare. Men fyllesamtal, alla små pikar, återföreningen… Jag accepterar inte det här längre, helt enkelt. Jag har kommunicerat med alla men inte fått svar. Jag är bara en vanlig kille. Har du något att säga till mig så hör av dig. Telefon, e-mail, öga mot öga, vad du vill. Men de gillar att gömma sig. Jag är inte sådan.
Jag har försökt att stå utanför allt tjafs i bandet. Men jag tror uppriktig sagt att det är bara en tidsfråga innan det mynnar ut i fysiskt våld. Lyssna på det här: Detta var efter att Mick sagt upp sig. En av killarna i bandet söp sig full och ringde till frun till den i bandet som inte vill göra spelningen. Han försökte övertyga henne att övertyga sin man att göra spelningen! Vilken brist på respekt! Jag är förvånad att killen som ringde inte fick sin käke avslagen faktiskt.
Du skojar?
Det är sant. Normalt brukar jag inte gå ut så här i media. Om jag har ett problem så håller jag normalt tyst för jag gillar att arbeta. Men ärligt talat: ingen av dem kommer någonsin att ge mig arbete framöver. Om de här killarna som sålt platinum-album inte kan generera pengar eller någonting som folk vill betala för att se, då är något på tok och jag är trött på att bli utpekad som den skyldige.
”Andrew gillade inte att jag stod på scen tillsammans med Marq”? Han kan spela med vem han vill, jag bryr mig helt enkelt inte. Jag har annat arbete att sköta. Mick har inte kommunicerat med mig på hur länge som helst så hur kan han veta vad jag tycker om att han spelar med Marq? Jag är trött på den giftiga atmosfären och att hålla tyst. Jag har försökt vara professionell hela tiden, men det har ingen annan så varför ska jag vara det då? Jag hoppas verkligen att de får sin återförening och att de tack vare mig kan få mycket medial uppmärksamhet för de hundra personer som bryr sig….
Som ett stort fan så måste jag bara avslutningsvis fråga: Hur lät de låtarna som ni arbetade med för en potentiell platta?
-Låtarna var riktigt bra! Alla som hörde dem blev exalterade. De låter lite som ”Freakshow”-plattan, vilket jag gillar för den var alltid min favorit personligen. Det låter lite kommersiellt, lite experimentellt, lite som VAN HALEN. Lonnie skrev en låt som var fantastisk! Kanske lite väl kommersiell för min smak. Den låter inte alls vad jag förväntade mig av Lonnie, Mick och Jimmy. Låtarna har de där klassiska gitarr och trumsounden och stora Ted Tempelman produktionen. Jag la väldigt mycket tid på processen ochh på att göra dem klara. Jag sjöng på dem, skrev texter, melodislingor och arbetade lite med arrangemangen. Fyra låtar blev det. Det finns en femte också, men den hann jag aldrig göra klart för Mick slutade. Tyvärr kommer de troligtvis aldrig att släppas och bli hörda. Kanske blir de omskrivna och slutar som helt andra låtar. Jag har haft Jimmy DÁnda som vän under 15 års tid. Han är en bra kille så jag sa till honom att ta de låtarna och använd dem till ett nytt BULLETBOYS album. Halva plattan finns där och låtarna är riktigt bra. Det vore kanon! Se bara till att jag får kredd för min del av låtskrivandet. Resten bryr jag mig inte om. Livet är fullt av besvikelser och det här var en av dem. Men i slutändan så måste man ändå gå vidare.
Henrik Halvardsson
Bandfoto: Från LDTs Facebook-sida
Livefoton: Peter Fredin
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
