Kiss-Sveriges ”Partners In Crime”
Tack vare en annons i tidningen "Okej" och kärleken till bandet KISS fann Alex Bergdahl och Carl Linnaeus varandra för över 30 år sedan. Nu är de aktuella med boken ”Partners In Crime”, där de ger en personlig tillbakablick över hur det var att växa upp med KISS i Sverige under 1980-talet varvat med detaljerade avslöjanden kring några viktiga händelser i bandets digra historia. Metalcentrals Henrik Halvardsson fick en pratstund med Alex och Carl och testade deras kunskaper om varandra relaterat till bandet.
Att intervjua Carl Linnaeus och Alex Bergdahl om favoritämnet KISS är som att hamna i skolbänken igen. Fakta och information fullkomligen sprutar ur de två och de verkar ha en aldrig sinande källa att hiva ur. Det är också uppenbart att de känner varandra bra. De nickar igenkännande åt den andres analyser och fyller i varandras kommentarer emellanåt. Efter över 30 år av vänskap är detta föga förvånande. Deras vänskap har mynnat ut i boken ”Partners In Crime” som är en nostalgisk tillbakablick på uppväxten där personliga anekdoter kring KISS varvas med djupdykningar i bandets arkiv där de grävt fram detaljer som man inte ens visste existerade. Det här är två av Sveriges absolut kunnigaste personer inom ämnet Kiss. Hur de träffades är därför ingen högoddsare.
-Jag såg KISS i Köpenhamn i september 1988 och skickade in en annons till tidningen ”Okej” där jag ville köpa piratskivor och brevväxla med personer som sett bandet i Stockholm av någon anledning. Carl var en av dem som svarade och även om jag började skriva med fler personer så var det med Carl som jag kom bäst överens, berättar Alex.
Carl: Även om det var KISS som förenade oss till 99% så gillade vi även samma typ av humor, som ”Lorry”, inflikar Carl. Alex introducerade mig även för BLACK SABBATH.
Alex: Gjorde jag?
Carl: Ja, du var uppe i Göteborg och vi gick på skivbutiken ”Dolores” och du sa ”köp den här”. Det var deras debutskiva och den lät inte som det jag hade hört tidigare med bandet.
Alex: Ja, vi såg ju även DEEP PURPLE 1994 tillsammans. De hade Joe Satriani på gitarr då och vi träffade dem i samband med konserten. Där var det du som introducerade dem till mig. Du gillade ju ”Fireball” och vi lyssnade på den hemma hos dig innan vi åkte in till spelningen. Sen spelade de just den låten och det var ju ruggigt bra!
Er vänskap har bestått i över 30 år, men så länge tog det inte att skriva boken?
Carl: Det tog faktiskt mindre än ett år. Jag frågade Alex i slutet av oktober ifjol om han var intresserad av att skriva en bok tillsammans med mig om KISS och manuset var klart den första mars i år. Vi känner varandra så bra och det är därför det har gått så lätt. Vi har liknande åsikter och tänk om det mesta plus att vi kan ämnet KISS riktigt bra.
Alex: Jag bor i Malmö men arbetar i Helsingborg, så många av mina delar av boken skrevs på min mobiltelefon på pendeltåget.
Carl: Jag är otroligt imponerad att man kan skriva så mycket och så genomarbetade och välformulerade texter med tummarna på sin mobil! (skratt!).
Hur gick tankarna innan arbetet med boken började? Jag tänker exempelvis på hur boken skulle skrivas samt vilken ton och stil som skulle användas?
Alex: Det kom rätt naturligt. Vi skrev ett kapitel var för att se hur det skulle se ut och resultatet blev ungefär som vi trott. Sedan diskuterade vi givetvis nyanser och detaljer, men det föll sig väldigt naturligt. Det som återfinns i boken är ju sådant som skrivit till varandra på Messenger under tio års tid, eller en förlängning av det.
Carl: Vi har ett liknande språk faktiskt och uttrycker oss på samma sätt ungefär när vi skriver. Det har underlättat vårt arbete enormt.
Ni känner varandra så väl verkar det som, men fanns det något under arbetets gång som ni upptäckte hos den andre? Någon egenskap eller liknande som ni inte visste att han hade?
Carl: Det som var tydligt under bokens gång är hur olika vi tycker om KISS musik. Vi älskar KISS av samma anledningar, men deras låtar och olika musikaliska utflykter genom åren tycker vi olika om. Men det var bara uppfriskande.
Alex: Jag har följt Carl och hans skrivande under många år. Jag fick även äran att vara med och korrekturläsa boken ”Den osminkade sanningen” för några år sedan. Nu var det ett kapitel som jag skickade till honom som jag kände att ”Det här är det bästa jag skrivit någonsin! Helvete vad bra det här är!”. Det tog någon dag så skickade Carl tillbaka kapitlet och hade bytt plats på några stycken, förtydligat vissa saker och bett mig utveckla några punkter. Små detaljer som fick mig att inse hur jäkla bra han är egentligen. Jag ser inte sådana detaljer själv. Jag är typen som spottar ur mig mina saker. Ta min podd exempelvis: där snackar jag bara på, men lyssnar aldrig på dem igen och har ingen aning om jag vad jag sagt efteråt. Tack vare Carl blev mina texter så jäkla mycket bättre och det var en ögonöppnare.
Carl: Det var kapitlet om WICKED LESTER som jag bearbetade lite. En annan sak som slog mig under den här processen var att tyvärr så sparade vi aldrig de säckvis med brev som vi skrev till varandra genom åren. Det kan jag känna nu var riktigt synd. Alex har ju ett mycket bättre minne än vad jag har. Jag minns ofta fel medan Alex kan minnas att ”du skrev ju så här 1989”. Lite av det kom med i boken också och det var roligt att återupptäcka.
Men hur ofta skrev ni till varandra på den tiden?
Alex: Vi skrev nog till varandra var tredje vecka, kanske varannan vecka.
Carl: Det minns du bättre än mig!
Alex: Sen började vi ringa till varandra också. Vi upptäckte bootlegs och skickade även kassettband och videoband till varandra. Sen runt 1990 så träffades vi på verkligt och det tog brevskrivandet till en annan nivå.
Men hur väl känner ni varandra egentligen när det kommer till olika aspekter av KISS? Jag skickade ut ett flertal frågor till er på förhand där ni har fått uppge vad ni tror att den andre ska svara och nu ska vi se om ni har rätt.
Fråga nummer 1: Peter Criss gör en sista soloturné som tar honom till Stockholm. Vem av er två är det mest troligt hänger utanför Grand Hôtel kl. 05:00 för en autograf?
Carl: Det är Alex. Det finns något fint över Alex fortfarande. Du vill gärna berätta för artister vad de betytt för dig och det är jättebra. Jag kände när jag började arbeta som journalist att jag ville vara på deras nivå. Därför tog jag inga ”selfies” med dem eller bad om autografer för jag ville vara professionell. Det är först på senare år som jag släppt på det och börjat tacka artister för deras musik exempelvis. Jag skulle dock inte stå och vänta på någon i KISS bara för en autograf. Jag skulle bara vänta på någon för en intervju.
Alex: Ja, det är jag. Jag är fortfarande en stor fan-boy, utan tvekan. Jag gör sådant med andra artister också.
Är det styrkan i det du gör Alex? Att du fortfarande är en fan-boy?
-Jag hoppas det känns så för de som lyssnar. Jag brukar skämta om att jag är 12 år fortfarande och jag kan inte ändra på mig. Men det känns som igenkänningsfaktorn är det som folk uppskattar.
Rätt! Här fick ni båda en poäng.
Fråga nummer 2: Vem är den andres favoritspökmusiker på en KISS-platta och varför?
Alex: Alltså, jag kan inte sådant här. Det är ju Carls grej. Jag kan Anton Fig, Bob Kulick och Dick Wagner typ. Jag tror att Carls favorit är Dick Wagner som spelar på ”Destroyer”, men också eftersom han spelat en stor roll med ALICE COOPER. Carl är ju ett jättefan av allt som har att göra med ALICE COOPER också.
Carl: Det är fel. Min favoritspökmusiker när det gäller KISS är Anton Fig utan tvekan. Han är en av min favorittrummisar genom alla tider. Det han gör på ”Unmasked” är ju helt otroligt. Eric Carr var helt rätt för KISS när Peter slutade, och även han är fantastisk som musiker. Men det hade varit spännande att fått se och höra vad Fig hade kunnat göra i bandet och hur de hade kunnat utvecklas med honom istället. För Alex´ del så gissar jag på Dick Wagner, eftersom han också älskar ALICE COOPER. Jag vet att det inte kan vara Bob Kulick, eftersom Alex tycker att han spelar surt på Paul Stanleys soloalbum (skratt!).
Alex: Nej, jag hade också sagt Anton Fig då han spelar trummor på både ”Dynasty” och ”Unmasked” samt även med Ace efter att denne lämnat Kiss, så han känns ju som en ”nästan-medlem”.
Ok, båda hade fel här så inga poäng.
Vem är den andres favorit som skrivit låtar till bandet men som inte är, eller har varit medlem i KISS?
Alex: Jag kan knappt några namn alls på externa låtskrivare men gissar på att Carl skulle säga Desmond Child. Jag har ingen koll alls egentligen på den aspekten av bandet. Jag har lusläst konvoluten i alla år och sett namn som Adam Mitchell men jag har ingen koll alls. Jag söker ju annat som jag tycker är mer spännande och har aldrig engagerat mig i låtskrivare. Jag skulle lätt kunna intervjua Adam Mitchell men det skulle blir en ganska kort intervju och lite torftig också om jag inte läste på innan.
Carl: Det är ju verkligen intressant! Du tycker det är spännande med vem som exempelvis spelat keyboard med Peter Criss 1986, men bryr dig inte om vem som skrev ”Down On Your Knees”. Jag är ju tvärtom. Jag har aktivt sökt upp de här låtskrivarna genom åren för att få veta mer om låtar och inspelningar. Det tycker ju jag är intressant så där skiljer vi oss åt. Jag tippade att du skulle säga Bob Ezrin eller Desmond Child, men förmodligen Desmond, eftersom du är svag för 80-tals KISS.
Alex: Det stämmer ju. När det gäller de låtar som betydde mest för mig i början när jag upptäckte bandet så var det ju Desmond Child som var otroligt viktig. Hade jag fått fundera på det lite längre så hade nog Adam Mitchells namn dykt upp. Det blev ju klart under Genes ”The Vault” att Mitchell var rätt nära bandet under den period som jag tycker är mest intressant, nämligen 1981–1982. En kort period förvisso men ändå. Ta låten ”Something Seems To Happen At Night”, exempelvis. Det är en av de bästa låtar som Gene har gjort och var det första samarbetet mellan de två. Det är ju jäkligt spännande och något som man skulle vilja veta mer om.
Carl: Det som är intressant med Mitchell är ju att han återvände efter 1982 till KISS-lägret för ”Crazy Nights” 1987. Eric Carr och Bruce Kulick gjorde även låtar med Mitchell vilket också är spännande.
Alex: Exakt! Gjorde de fler låtar ändå? Kanske under perioden 1982 och 1987? Det vet vi inte. Det måste jag nog fråga Bruce Kulick någon gång.
Carl: Jag hade sagt Bob Ezrin för mig själv. Här snackar vi helt fantastiska låtar som han har skrivit. Han var så viktig för ”Destroyer” samt även ”The Elder” och ”Revenge”. Han är ju en av mina husgudar alla kategorier och där har vi en ALICE COOPER-koppling igen.
Här får Alex 0 poäng och Carl 1 poäng.
Här är en väldigt aktuell frågeställning: Vad tycker den andre egentligen om Vinnie Vincent av idag? Ett missförstått geni eller en opålitlig knäppgök?
Alex: Carl tycker att Vinnie idag är en sinnessvag pajas utan verklighetsförankring men utan att för den sakens skull förringa hans roll i KISS för 35 år sedan. Det var väl diplomatiskt? Det svaret speglar även mig själv rätt så bra.
Carl: Ja, vi tycker nog samma om Vinnie misstänker jag. Det var kul att han återkom till rampljuset, men det visade sig att han är en tragisk människa som inte mår bra. Det blir smärtsamt uppenbart. Helt klart en opålitlig knäppgök. Tveklöst.
Rätt! En poäng var.
Den femte frågan: Vilken är den andres favoritcoverlåt som KISS släppt på ett officiellt album?
Alex: Här skulle nog Carl säga antingen ”2,000 Man” eller ”God Gave Rock & Roll To You II”.
Carl: Jag trodde att Alex skulle svara “Is That You”? Om den räknas som en cover? Själv är jag tveksam till att se den som en cover. Räknas soloalbumen? I så fall tror jag att Alex säger ”When You Wish Upon A Star”. Om den inte räknas säger jag ”Kissin’ Time”.
Alex: Det var många gissningar! (skratt!). Men jag hade nog inte valt någon av dem!
Carl: Du skrev i boken att du blev tårögd av ”When You Wish Upon A Star” för dess Disney-koppling?
Alex: Jo, det stämmer väl, men för egen del så hade jag sagt ”God Gave Rock & Roll To You II”. Det var en sådan chock och nystart för bandet när den kom. Hela mitt liv förändrades helt när jag hörde den för första gången. Jag minns inte riktigt hur vi diskuterade den då, 1991, men den betyder väl en hel del för dig också Carl?
Carl: Jo, absolut. Det gör den, men räknas den som en cover eller en ”semi-cover”? Hur som helst, den slog mig med häpnad. Jag skrev faktiskt en krönika i senaste ”Destroyer Magazine” (Kiss Army Sveriges tidning: min anmärkning), där jag lyfte Genes basspel på den låten. Originalet (som spelades in av bandet Argent: min anmärkning), hade en simpel basgång, medan Gene gör något helt eget och ligger nästan och spelar solo i verserna. Gången går upp och ner och han spelar inte rytmiskt efter sången exempelvis. Det är så mycket med den låten som är så fantastisk. Jag säger också den.
En poäng till Alex.
Fråga nummer 6: Om den andre hade en tidsmaskin och kunde återvända i tiden för att vara närvarande på en KISS-konsert, vilken skulle han då välja?
Alex: Jag tror att Carl skulle åka tillbaka i tiden till en av ”Alive”-inspelningarna. Antagligen Cobo Hall i maj 1975.
Carl: Det stämmer inte alls faktiskt. Jag hade tagit bandets första officiella gig på klubben ”Coventry” januari 1973. Lätt!
Alex: Jaha, inte när garagebandet KISS blir superbandet KISS då?
Carl: Det hade också varit magiskt att bevittna, men det är inte det som jag hade valt.
Alex: Jag förstår, men utan ”Alive” och plattans stora framgångar hade det kanske inte blivit något mer. KISS kanske bara hade blivit en liten parentes i rockhistorien? Det finns ett foto från just den spelningen när de bygger scenen. Den är pytteliten och väldigt hemgjord, men ändå så blir resultatet en av världens bästa liveskivor. Det hade man aldrig kunnat tro när man ser det fotot. Men något hände när de släckte ljuset i den lokalen den kvällen
Carl: Jag älskar ju KISS under den perioden och anser att de var som bäst då. De var så hungriga fortfarande. Men som sagt, inget hade slagit att få vara med på ”Coventry”- spelningen. Jag tror även att du hade valt den spelningen, eller hur?
Alex: Ja, definitivt!
Carl: Det hade varit vi plus sex personer till plus en bartender och en hund! (skratt!).
Här får Carl en poäng och Alex noll.
Ok, det här är den nästsista frågan! Vilken KISS-låt som INTE har släppts på singel tycker den andre skulle bli en hit om den släpptes idag?
Alex: Carl skulle nog vilja se ”Mr Make Believe” i singelformat?
Carl: Den är en favorit helt klart. ”Easy As It Seems” gillar jag också men den låter för daterad tycker jag. ”Mr Make Believe” är en låt som förtjänar en bättre öde. Jag älskar det sentimentala i låten och att Gene älskar Disney och hur man i texten kan tolka att KISS blev hans fantasivärld. Det hände något coolt på ”The Vault”-träffen i Stockholm ifjol. Gene signerade och skrev en låttitel till alla som köpte hans box. Till mig signerade han ett Sweden Rock Magazine-omslag och jag bad honom skriva ”Mr Make Believe” och förklarade att den betytt så mycket för mig. Han skrev ”To Carl”, men börjar prata om låten och kom av sig. Vilket fick till följd att han slutligen skrev: ”Mr Simmons” efter att han redan signerat ”To Carl, Gene Simmons”. Så jag fick ett ”Mr Simmons” istället för ett Mr Make Believe”! (skratt!).
Alex: Jag har ju en stor KISS-favorit som ingen annan i hela världen gillar och det är ”You Love Me To Hate You”. Det är lätt en av Pauls fem bästa låtar som han någonsin skrivit. Den är väldigt sentimental, och jag älskar när melodierna ”vandrar” genom låten. Den är lite som ”Freebird” med Lynyrd Skynyrd. Jag ryser över armarna varje gång jag hör den.
Carl: Den gissade jag på faktiskt! Jag älskar också ”You Love Me To Hate You”. Personligen vill jag även lyfta ”Say Yeah” från ”Sonic Boom”-plattan. Jag älskar dess uppbyggnad. Den byggs upp hela tiden, från versen till bryggan och sen i refrängen. Den släpptes förvisso som singel i samband med att albumet kom, men hade den släppts på 80-talet så hade den blivit en hit. Det är jag övertygad om.
Rätt! Båda får en poäng var.
Sista frågan nu då! Vilket tycker den andre av er är den största missuppfattningen kring bandet KISS?
Alex: Den här frågan är svår. Vi diskuterar den väldigt mycket oss emellan. KISS-fans är väldigt speciella jämfört med andra fans. Det kanske speglar mig själv men folk i allmänhet tycker man är speciell som gillar bandet fast man är vuxen. Dessutom är många KISS-fans helt okritiska och älskar allt med bandet. Varken Carl eller jag har detta förhållningssätt. Det här har vi diskuterat mest genom åren utan tvekan.
Carl: Det är konstigt att gemene man anser att man inte är bildad om man lyssnar på KISS. I mångas ögon är det ett band bara för barn och vuxna som inte vuxit upp intellektuellt. Jag har fortfarande bekanta som inte förstår att jag lyssnar på dem utan får höra ”du som är så smart”? Det är en missuppfattning som brett ut sig rejält och något som vi hoppas att kunna påvisa med boken att man kan analysera kring KISS på ett intellektuellt och vuxet sätt också.
Alex: Man kan vara en utbildad journalist eller arbetar på bibliotek och samtidigt vara intresserad av att veta vem som spelar keyboards med KISS 1982. Det är inte oförenligt alls. Jag blir trött på vissa dokumentärer med bandet där de intervjuar riktiga puckon som ska representera alla oss fans. Samma sak med SVT: Ska de göra ett inslag om hårdrock på Sweden Rock så filmar de alltid någon som sminkat sig och får dem att skrika in i kameran. Visst, det ”säljer ”och ger klick men det finns många av oss som är annorlunda. Jag är glad att ha fått vara med i både ”Antikmagasinet” och ”K-Special” och prata om KISS och kunnat visa att mitt intresse är mer intellektuellt och handlar mer om att få veta mer om bandet bakom bandet.
Carl: Det är nog därför som boken funkar så bra också. Den är analyserande och fyller ett tomrum bland hårdrocksfans i allmänhet.
Alex: Ja, baserat på den feedback vi fått från de som läst boken så är igenkänningsfaktorn väldigt hög, det är uppenbart.
Carl: Hur som helst, jag tror att Alex har svarat att deras publik är idioter som aldrig läst en bok.
Alex: Exakt! Och jag tror att Carl har svarat att alla fansen okritiskt älskar allt och alltid tycker allt KISS gör är bäst.
Carl: Stämmer!
Rätt! Båda får en poäng var.
Vinnare blev Carl som fick sex av åtta möjliga poäng och Alex fick fem!
Carl: Kul! Det här var lite lättsamt, precis som vi tänkte kring boken också. Det viktigaste är att det är roligt att läsa. Även folk som inte är insatta i KISS ska kunna känna att det är underhållande att någon kan grotta ner sig så mycket i ett specialintresse.
Alex: Folk som inte är KISS-fans älskar boken ändå för de tycker att det är spännande att läsa om hur andra människor kan vara så nördiga. Det är nog de bästa betygen vi har fått hittills.
/Henrik Halvardsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
