Crashdïet har funnit stabiliteten
En sångare som visat sig kommen för att stanna. Växande intresse från ett USA som påstods vara helt kallsinnigt. Rutin och självförtroende på stadig uppgång. CRASHDÏET är rejält taggade, men samtidigt revanschsugna på nya ”The Savage Playground”, enligt gitarristen Martin Sweet.
Med sitt fjärde album ”The Savage Playground” bryter CRASHDÏET en tråkig tradition. De har nämligen inte tvingats byta sångare sedan den förra plattan. Utgivningen av den smått klassiska debuten ”Rest in Sleaze” (2005) följdes några månader senare av originalsångaren och grundaren Dave Lepards självmord. Ersättaren, finske H. Olliver Twisted (RECKLESS LOVE), medverkade på uppföljaren ”The Unattractive Revolution” (2007) men visade sig inte vara mannen att ta CRASHDÏET in i framtiden.
”Tredje gången gillt” må vara en klyscha, men denna gång träffar den mitt i prick. Simon Cruz, innehavare av den mest monstruösa mohawkfrippan sedan SIGUE SIGUE SPUTNIK härjade på 80-talet, begick plattdebut med CRASHDÏET på ”Generation Wild” (2010). I och med ”The Savage Playground” blir han historisk som den förste av bandets sångare att medverka på mer än ett album. Det är dock inte så att gitarristen Martin Sweet suckar av lättnad över att sångarbyteskarusellen äntligen slutat snurra.
– Det känns helt naturligt. Simon har varit med så länge nu att det känns som att han har funnits där hela tiden. Men visst, det är en stor grej när man tänker tillbaks på historien.
En fläkt från Fjärran Östern
H. Olliver Twisted blev aldrig speciellt populär bland CRASHDÏETs fans. Hans strävare sångstil avvek alltför kraftigt från föregångarens och bandets trovärdighet blev lidande av de ideliga interna stridigheterna.
Samma fans accepterade däremot omgående Simon som Dave Lepards sanne efterträdare i CRASHDÏET. Simon var vokalt och imagemässigt som klippt och skuren för bandet och ”Generation Wild” markerade en bejublad återgång till de melodistarka rötterna. Med ”The Savage Playground” har kvartetten växlat in på ett något annorlunda spår. Inte nödvändigtvis mindre melodiskt, men mer eklektiskt.
– Till viss del har vi breddat oss och till viss del har vi hållit oss till det vanliga konceptet, ekar Martin Sweet. Det var något som växte fram. Som vanligt skrev vi alldeles för många låtar för att alla skulle få plats och de som drog åt ett annat håll hamnade högst på priolistan. Sista låten, ”Garden of Babylon”, skulle jag kalla för orientalisk sleaze – nästan lite psykedelisk. Det började med att jag hade ett orientaliskt riff som jag spelade för Simon. Jag hade inga högre tankar om det men han fick till världens feeling på det och skrev sedan en text. Låten var djävulskt rolig att spela in och jag tror att många kan gilla den. Den är en favorit hos många av dem som redan har hört plattan.
The American dream
Gitarristen förklarar vidare att det finns flera anledningar till den nypåfunna mångsidigheten, både positiva och negativa.
– Vi har turnerat frekvent de senaste tre åren och samlat intryck. (Aktuella dvd:n ”Shattered Glass and Broken Bones” är just en rockumentär från nämnda period – förf. anm.)”California” handlar kort och gott om Kalifornien. Vissa låtar handlar om människor i branschen som vi har stött på och som skapat viss frustration som jag tror kan höras på skivan. Jag vill inte nämna några namn men ”Lickin' Dog” är nog en av dessa låtar. Vi var förbannade när vi spelade in och det har gjort plattan lite mörkare. Kombinerat med det har vi turnerat som svin och gått vår egen väg, som att vi beslöt turnera i USA kosta vad det kosta ville. Plus att vi har blivit så säkra på vår sak att vi vågar testa nya inriktningar som vi diggar.
Ni var alltså inte odelat nöjda med det sätt på vilket tidigare samarbetspartners hanterade er karriär?
– Man kan inte påstå att alla som man stöter på i den här branschen är likadana, men man kan säga att det finns vissa mellanhänder som sätter käppar i hjul. De avrådde oss till exempel från att åka till USA, ”för där finns det inget att hämta”. Sedan stötte vi ihop med rätt manager, och så var det inga problem alls. Nu har vi åkt till USA två gånger, med stor framgång. En dröm som vi har haft under hela vår karriär.
Var det nervöst första gången?
– Nej, vi har rätt bra koll på var vi har flest fans. Vi följer med på sociala medier, men branschfolk har inte riktigt samma koll på vad som händer. Det tog oss ett år längre än vad vi räknade med, men nu har vi faktiskt kommit långt i processen att få skivbolag och andra med på noterna.
In the raw
Sett till ljudbilden är ”The Savage Playground”, om än knappast någon garageprodukt, ändå klart råare än sin föregångare.
– Till en del tror jag att det beror på att vi har turnerat så mycket och blivit så mycket tightare. Det beror också mycket på vilken producent man väljer. Producenter vill göra på sitt eget sätt, vilket är kanon, men den här gången ville vi bestämma själva. Vissa föredrar ett sound som låter DEF LEPPARD, andra vill ha det råare. Vi har tidigare legat i gränslandet men just nu vill vi ha det råare. Vi var väldigt måna om att bevara känslan av folk som står och lirar.
För att åstadkomma detta har Martin, Simon, basisten Peter London och trummisen Eric Young fallit tillbaka på beprövade, i dessa tider ytterst retrodoftande arbetsmetoder.
– Regeln var att använda datorn så lite som möjligt. Tidigare har det varit en blandning, men på den här plattan bestämde vi oss för att få det lite analogt. Vi gick i princip in och satte varje låt som ett band, fyra killar i en ring på en eller två tagningar. Ja, inte allt förstås, man kan inte lira allting samtidigt. Börjar man med att spela in trummor, sedan bas och så vidare, så går en del av svänget förlorat. Den här gången ville vi fånga svänget som kommer av att spela live. Då blir det inte supertight. Å andra sidan, går man in i datorn och ändrar på allt blir det lite för perfekt för att sedan kunna liras live.
Koks är lasten?
Många av de som kritiserar CRASHDÏET menar att bandet gör ett påklistrat intryck som stygga sleazepojkar av 80-talsmodell. Vilket förstås är en smaksak om man talar om själva musiken. Det som bandet sjunger om är däremot så äkta det kan bli, försäkrar Martin Sweet.
– Följ med på turné så får du se själv. Nej, men visst finns det väldigt många band som sjunger om sådant som de inte har upplevt, men varenda rad på den här skivan är sann.
Exempelvis förstasingeln ”Cocaine Cowboys” har en titel som omedelbart får den skandalsugne att lystra.
– Ja visst, men det är inte vi som är ”Cocaine Cowboys”. Det är de där som dyker upp i vartenda hörn när man är på turné och har det jävligt slitigt. När man är mitt uppe i turnéköret är det ganska lätt att trilla dit på det som de har med sig.
Har ni gjort det då?
– Det har förekommit, men vi gör vårt bästa för att hålla det ifrån oss.
Inte alla de vedermödor som avhandlas i nya skivans texter är av färskt datum. Simon Cruz har även tagit strupgrepp på demoner från sin barndom.
– Stämmer. Hans uppväxt var lite annorlunda, det har med Livets ord att göra. ”Snakes in Paradise” handlar om det. Känsliga grejer, där har han grävt djupt.
Är jobbiga barndomsminnen något som även du kan relatera till?
– Det finns förstås olika nivåer av hårda uppväxter. Ska jag vara ärlig så tyckte jag väl inte att skoltiden var askul, men jag kan inte påstå att mina päron betedde sig som svin mot mig.
Men det gjorde Simons mot honom?
– Det är det nog bäst att han får berätta själv.
Om skivköp och konsertdatum
Releasedatum för ”The Savage Playground” är den 23 januari globalt och den 25 januari i Skandinavien. Den som valde att förhandsbeställa plattan från CRASHDÏETs hemsida hade under en period ett flertal prisalternativ att välja på utöver fullpriset 149 kronor. Dels lyxvarianten på 10 000 kronor, då inkluderat det egna namnet intatuerat på Peter Londons röv (!). Dels billighetsvarianten på 99 eller rentav 69 kronor.
– Vi tyckte att alla, även de som var fattiga, förtjänade att kunna köpa skivan. Jag tycker att en cd-skiva är ganska dyr. Tyvärr, den borde vara billigare, men det är så många mellanhänder. Det skiter vi i nu. Det här sköter vi själva och det är vi som inte går med vinst, det blir en plus minus noll-grej. Men vi har i princip aldrig sett några pengar ändå.
Är det merchandise som gör att ni går runt?
– Merchandise och turnerande. I perioder kan det vara kärvt, men det beror lite på vad man har för livsstil. Jag kan inte påstå att vi lever flådigt, men det går att leva fattigt på musiken. Därmed inte sagt att vi lever på musiken hela tiden, för det gör vi inte.
På turné torde CRASHDÏET åtminstone göra det. Leva på musiken alltså. Den 15 februari kommer första anhalten av deras nästa resa över världens konserttiljor, som artar sig till att bli väl så omfattande som någon av de föregående. Nämnda premiär äger för övrigt rum i Göteborg som den första av sex spelningar i ”Scandinavian Hell Tour 2013”, ledsagade av SISTER och TOXICROSE. De övriga fem äger rum i respektive Malmö den 16 februari, Oslo den 23 februari, Stockholm den 27 februari, Uppsala den 1 mars och Borlänge den 2 mars. Sådär upplysningsvis för den som är sugen på en helkväll i den svenska nutidssleazens tecken.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
