Anthrax comebackalbum – andra tagningen
Dalande publikstöd, sångarkrångel över högt och lågt, en livsviktig ny platta vars release i elfte timmen sköts på en obestämd framtid. ANTHRAX från New York, en av thrash metals ”Big 4”, har haft sin beskärda del av bekymmer. Nu är äntligen ”Worship Music” här, och gitarristen Scott Ian visar såväl sin tillknäppta som språksamma sida för Metalcental.
Prolog: Release interruptus
Sommaren 2009 var ANTHRAX på promobesök i Stockholm och jag skulle intervjua gitarristen Scott Ian för Sweden Rock Magazines räkning. Det hela var en storslaget arrangerad tillställning. Självaste Dramaten hade valts ut som skådeplats för intervjuerna och den exklusiva förhandslyssningen av bandets tionde album ”Worship Music”. Säkerhetsåtgärderna kring det sistnämnda var rigorösa. De inbjudna skribenterna fick en i sänder ta på sig hörlurar och lyssna igenom råmixade versioner av sju eller åtta låtar – mitt minne är osäkert på den punkten. Därefter fick man ytterligare en stund på sig att smälta intrycken och sno ihop kompletterande intervjufrågor.
Förhandsintresset bland fansen var enormt, mot alla tänkbara odds med tanke på omständigheterna. Sex år hade gått sedan ANTHRAX föregående studioalbum ”We've Come for You All”. Under mellantiden hade bandet till allmänt jubel återförenat sin klassiska sättning med sångaren Joey Belladonna, för att senare lika abrupt upplösa den igen. Efter den kallduschen aviserade såväl publiken som ANTHRAX själva att de önskade se Joeys ursprunglige efterträdare John Bush återta sin plats i bandet. Johns stolthet förbjöd honom dock att gå med på detta. Kändisrösten Corey Taylor (SLIPKNOT, STONE SOUR) erbjöds också jobbet men tvingades i slutänden tacka nej på grund av tidsbrist.
Till slut förkunnades det att den okände Dan Nelson valts till ANTHRAX nye sångare. Något som publiken mycket väl kunde ha betraktat som en präktig antiklimax. Men istället för att fansens intresse sjönk till nya bottennivåer noterades en positiv förväntan på vad den nye, obestridligt karismatiske snubben kunde åstadkomma. Och Dan kom inte förväntningarna på skam. Från min flyktiga bekantskap med denna version av ”Worship Music” minns jag att såväl sånginsatserna som själva låtarna gjorde ett positivt intryck. Scott var på förväntat gott humör under intervjun och den närmaste framtiden tedde sig synnerligen lovande ur ANTHRAX-perspektiv.
Aldrig har jag varit med om att ett så grandiost arrangemang upplösts i något så snöpligt. Kort därpå utfärdades en officiell bulletin att Dan Nelson inte längre var medlem av ANTHRAX. Releasen av ”Worship Music” sköts på en obestämd framtid och mitt reportage blev aldrig skrivet. Och för ANTHRAX själva tedde sig framtiden med ens mörkare än någonsin.
Scott Ian förtydligar – inte
Två år senare är det bara att konstatera att ”det var då det”. Joey Belladonna är, återigen, på plats bakom sångmicken i ANTHRAX och albumet ”Worship Music” är färdigt att ges ut. I en dramatiskt annorlunda version, förstås.
Något som däremot förblir sig likt är Scotts motvilja mot att precisera omständigheterna kring ANTHRAX senaste sångarbyte. Vad han ger är intetsägande standardsvar exekverade med väl inövad precision.
– Dan slutade, och vi behövde alltså en sångare. Efter mycket diskuterande, snackande och planerande skickade vi ut en trevare till Joey. Tidpunkten var alltså precis innan hela Big 4-grejen drog igång 2010. Vi frågade ”är du intresserad” och sedan bestämde vi oss tillsammans över en kopp kaffe i New York att detta äntligen skulle bli av. Joey svarade att han tackade ja och skulle satsa till hundra procent på bandet. Spela in i studion, spela live, rubbet. För oss känns det som att vi hittat den pusselbit vi dittills saknat.
Är din relation till Dan Nelson bättre idag än för två år sedan?
– Jag har inget behov av att reparera den relationen. Det var inte jag som saboterade den.
Dan själv har hela tiden insisterat på att han ingalunda slutade frivilligt i ANTHRAX, utan fick sparken. Men förutom att i största allmänhet hålla fast vid sin egen version vill inte Scott säga mer om den saken. Ännu mer förbryllande är hans bestämda förnekande att det någonsin var aktuellt att slutföra ”Worship Music” med John Bush som sångare. Att detta var just vad ANTHRAX under en period önskade göra var inget de då försökte hemlighålla. När Scott nu konfronteras med detta faktum sätter han bara ett irriterat dövöra till.
– Jag har tillkännagett officiellt att Joey är den ende sångare som jag vill ha, och jag står fast vid det. Allt det där andra hör till förfluten tid och nu vill jag gå vidare utan pardon.
Däremot blir Scott vältalig över att ANTHRAX fans i brist på konkreta svar sätter ihop egna teorier om denna sångarbytessoppa.
– Jag måste bara säga att jag tycker att folk inte fattar. Det är lätt att kommentera för någon som inte själv ingår i bandet. Folk har ingen aning om hur svårt man har det. De tror att rockstjärnor bara har skoj och festar hela tiden. De vet inte hur jobbigt och stressigt det är på turné. Vi har inget liv, vi är borta från våra familjer. Allt vi önskar är att aldrig göra fansen besvikna. Men folk tror att vi gör sådana här saker bara på en nyck. De inser inte hur slitsamt det är att göra det vi gör under så här lång tid. Genom åren har vi haft vänner som velat hänga med oss på turné. Efter en dag pallrar de sig raka vägen hem. De kan inte fatta hur vi står ut med alltsammans år efter år.
Scott hejdar sig och slätar över utbrottet så gott det går.
– Det ska erkännas att jag inte vill göra något annat. Jag älskar det. Det är bara allt som följer med som är jobbigt. Jag har just blivit far till en ny son och får inte vara hemma med honom. Jag har redan nästa turné utstakad och frågar mig hur jag ska klara av att vara hemifrån. Men det är inte så att jag avskyr varje ny dag när jag turnerar. Det är bara en massa grejer som kommer på köpet och som vi fem måste uthärda tillsammans.
Andra gången gillt
De fem i dagens ANTHRAX utgörs förutom Scott och Joey av trummisen Charlie Benante, basisten och Charlies systerson (!) Frank Bello samt gitarristen Rob Caggiano, som återtog sin plats i bandet sedan klassiske gitarristen Dan Spitz än en gång lagt in om avsked. Tillsammans har de skapat en ny version av ”Worship Music” som ljuder klart mindre samtidsorienterad än den ursprungliga. Där Dans sångstil kombinerade element från traditionell och modernt aggressiv thrashsång, är Joey sitt vanliga, renodlat 80-talistiska jag som sångare. Fast om något mer melodisk än någonsin.
Arbetet med ”Worship Music” påbörjades efter att ANTHRAX föregående återförening med Joey Belladonna fick sitt snöpliga slut 2007. Oavsett hur albumet kom att te sig i slutänden inleddes skapelseprocessen på beprövat ANTHRAX-maner. Det vill säga genom att bandets huvudkompositörer, Scott och Charlie, bänkade sig tillsammans och började bolla idéer.
– Det började definitivt med oss två tillsammans, och det tog fart på allvar i och med att hela bandet tillsammans blev involverade i arbetet, konstaterar Scott. Detta är förmodligen den av våra skivor som i störst utsträckning är resultatet av gemensamma ansträngningar. Vi satte igång efter att vi fått med oss Joey tillbaka ut på vägarna 2010. Varje dag i omklädningsrummen ägnades åt att återigen lära känna varandra som personer. Så har vi aldrig tidigare gjort och därför känns allt detta nytt och relevant. Jag tror att det första riff vi kom på var till ”The Constant”. Det var inte nödvändigtvis den första låt vi avslutade men jag tror att det var den första vi kom på.
Kan man säga att den låten angav riktningen för plattan?
– Nej, eftersom plattan inte består av tio sådana låtar. Något sådant ögonblick har vi aldrig haft. Precis som på vartenda tidigare ANTHRAX-album körde vi på utan förutfattade meningar och utan att göra upp några planer. Skulle vi säga något till varandra i stil med ”okej, nu tar vi och skriver en snabb låt” skulle det bli krystat innan vi ens hade börjat. Vi sätter oss i ett rum och börjar spela och så får det bli vad det blir. Allting får flöda fram naturligt från det allra första riffet. Sedan fortsätter vi bara att skriva och skriva tills vi känner att vi är klara.
Har ni några planer på att ge ut den ursprungliga versionen av albumet i någon form, till exempel som bonusspår till någon exklusiv specialutgåva?
– Nej, varför skulle vi göra det när det vi har här låter så mycket bättre? Min dröm är att folk ska plugga in hörlurarna och bara förlora sig i musiken, hela plattan från början till slut, precis som jag själv gillar att göra. Förhoppningsvis tycker de att den är tung, känslostark och cool.
Yes – där satt den!
De förhoppningarna kan infrias. Det här är i mångt och mycket plattan som ANTHRAX-fans av gamla skolan väntat på åtminstone sedan 1993 års ”Sound of White Noise”; bandets första och bästa album med John Bush på sång. ”Worship Music” infriar de löften som gavs av sommarens aptitretare, zombiefilmshyllningen ”Fight'em 'Til You Cant”. Just den typen av patenterat ANTHRAX-stuk, tvåtaktsthrashande varvat med klangrika heavy metal-partier, återkommer även i ”Earth on Hell”. Ovannämnda ”The Constant” inleds med ett riff snarlikt ett melodiösare PANTERA som övergår i en stiltypisk ANTHRAX-refräng. Ett annat kontrastrikt stycke är ”I'm Alive”, vars ödesmättade klassiska heavy metal med triolfeeling toppas av en renodlad poprefräng. ”Judas Priest” skulle mycket riktigt ha känt sig hemma på ett album med de brittiska legenderna, fast då ”Jugulator” snarare än ”British Steel”. Avslutande ”Revolution Screams” är en taktbytesglad historia och albumets mest 2000-talsfärgade inslag. Den skiftesrika låtlistan innefattar även ett par stycken som hämtade från ANTHRAX 90-talsalternativa John Bush-era, ”The Giant” och ”Crawl”. Dessa två känns emellertid som relativa anonymiteter på ett i övrigt suveränt ANTHRAX-album. ”Worship Music” är självfallet ingen ny ”Among the Living” (1987). Däremot kan den faktiskt med sin mer melodistarka inriktning jämföras med nämnda mästerverks föregångare, ANTHRAX genombrottsalbum ”Spreading the Disease” (1985). Väl att märka med modernare men ytterst tilltalande extrakryddor.
”Worship Music” – ett axplock in på livet
Scott, hur mycket av själva musiken har ni egentligen ändrat på jämfört med den ursprungliga inspelningen med Dan på sång?
– Vissa prylar har ändrat struktur. ”Judas Priest” och en annan som jag inte kommer ihåg har skrivits om och omarrangerats helt. Alla de övriga har blivit helt återinspelade, av det enkla skälet att vi blivit bättre på att spela dem. Vissa grejer som vi inte spelat in förut bestämde vi oss för att helt enkelt skrota.
Finns det någon låt på plattan som betyder särskilt mycket för dig personligen?
– ”In the End” är en hyllning till Dimebag och Ronnie James Dio. Detta är det första album vi spelat in sedan vi miste dem och de var båda våra vänner och hjältar. Dime spelade på tre av våra plattor och var det närmaste en officiell ANTHRAX-medlem som någon utomstående någonsin varit. Ronnie var för oss som en mentor som alltid behandlade oss väl. Han tog med oss på turné flera gånger och var helt enkelt en jävla toppensnubbe. Jag ville göra något för att hylla dem båda. I början visste jag inte hur jag skulle få ihop en sådan text. Allt som poppade upp i min hjärna lät skitfjantigt. Texten blev inte så bra att den levde upp till mina känslor. Sedan blev vi klara med musiken till den här låten. Den hade en väldigt episk känsla, mycket melankolisk och mörk. Då kände jag genast att detta var låten som skulle bli hyllningen. Musiken gav mig förmågan att klä i ord hur jävla suveräna dessa killar var.
Du nämnde låten ”Judas Priest”, en sådan titel bara måste ju ha en historia...
– Det var ungefär samma sak där. Vi hade en låt som vi jobbade med musiken till. Då hade den ingen titel, vi kallade den bara ”#12”. Det var vid den här tiden som JUDAS PRIEST aviserade sin avskedsturné och Charlie och jag diskuterade hur deprimerande världen skulle bli utan dem. Vi har varit JUDAS PRIEST-fans ända sedan 70-talet, vi har turnerat med dem tre gånger och numera är de våra vänner. Det var så deppigt att det inte längre skulle finnas något JUDAS PRIEST. Så ”Judas Priest” fick bli arbetstitel på låten och någonstans på vägen blev det den officiella titeln. Det var en sådan renodlad heavy metal-låt, med en sådan renodlad heavy metal-text av ett slag som jag aldrig tidigare skrivit. Så vi tänkte att det vore en fin hyllning till JUDAS PRIEST att skriva en verkligt cool heavy metal-låt och tillägna den till dem.
På väg ikapp de andra tre stora?
Ingen lär ha undgått den välförtjänta uppståndelsen kring årets stora thrashhändelse: Big 4, turnépaketet med genrens klassiska ”fyra stora” METALLICA, SLAYER, MEGADETH och ANTHRAX. Den allmänna uppfattningen har länge varit att ANTHRAX hamnat hopplöst på efterkälken jämfört med övriga tre konstellationer. ”Worship Music” har alla förutsättningar att rehabilitera bandets anseende. Särskilt som återföreningen med Joey Belladonna i sig gett intresset för ANTHRAX en förnyad skjuts.
– Jajamen, det har bara växt och växt och växt, bekräftar Scott glatt. Efter alla dessa år är metal större än någonsin. Ibland får det även mig att häpna. Vi i bandet har pratat om hur förundrade vi är över att det efter alla år finns så många som bryr sig om den musik vi skapat. Metalfans över hela världen gör det möjligt för oss att åka överallt i världen och spela, och för det känner vi oss jävligt privilegierade.
Scott har av naturliga skäl inga minnen från Big 4-evenemanget på Ullevi den 3 juli, där han som pappaledig var ersatt av SEPULTURAs Andreas Kisser. Sverigeminnen överlag lider han dock ingen brist på. Det som står hans eget hjärta närmast är närmast ett stycke vemodig rockhistoria.
– Det kanske inte är vad man kallar ett lyckligt minne, men jag minns framför allt sista kvällen som Cliff Burton var i livet (den 26 september 1986). Vi hade spelat med METALLICA i Stockholm och vi fick oss många skratt med honom då. Vilket självklart är ett fint minne som sådant. Vi gjorde ingenting speciellt, bara umgicks och söp.
Med september månad når Big 4-turnén sitt slut, men för ANTHRAX del kommer turnébussen ändå att rulla vidare. Som väl är låter Scott inte längre så negativ för den sakens skull.
– Efter Big 4 turnerar vi i USA under oktober-november, med TESTAMENT och DEATH ANGEL som förband. Sedan bär det av till Asien och efter det sannolikt till Europa. Vi hoppas att allt det ska göra det möjligt för oss att fortsätta med allt som vi någonsin velat göra, nämligen att turnera och spela våra låtar. Klassikerna, och allt det andra. Jag frågar inte efter så mycket mer, detta är allt vi strävat efter ända sedan vi var grabbar.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
