Electric Callboy - Tanzneid
 |
Band: Electric Callboy Recensent: Ola Larsson |
De tyska breakdown-stinna partykungarna är tillbaka! Elecric Callboy har släppt sitt nya studioalbum ”Tanzneid”.
Första gången jag trillade över bandet var via musikvideon till deras numera superhit "Hypa Hypa" för sex år sedan. Bandet bjöd på en unik blandning av eurotechno och metalcore, kryddad med humor och glimten i ögat. En kombination av genrer som man aldrig trodde skulle fungera. Men jävlar i havet vad de fick det att funka. Att jag sveptes med är en underdrift.
Albumet som följde, "Tekkno", var en hitkavalkad utan motstycke. Ett så kallat "no skip"-album i min bok.
Därför var jag lite orolig inför uppföljaren. Det är trots allt tämligen svårt att överträffa ett sådant pangalbum.
Och det tycker jag inte heller att de har gjort. Men missförstå mig inte, för det vi bjuds på med ”Tanzneid” är precis samma fina vara som på föregångaren. Bandets förkärlek för eurotechno lyser dock igenom ännu tydligare i ljudbilden den här gången.
Det hela drar igång med albumets titellåt, som hade passat lika bra på en ravefest som på en rockklubb. Med sitt nästintill infekterande beat och sin melankoliska men kraftfulla refräng sätter den ribban för resten av albumet.
Därefter följer ”RATATATA”, ett kul och något oväntat samarbete mellan bandet och de japanska k-pop/metal-sensationerna Babymetal. Låten är väldigt upbeat och kombinerar det sockersöta från k-pop med tung metalcore på ett närmast perfekt sätt. Jag skulle faktiskt vilja påstå att detta är albumets motsvarighet till ”Hypa Hypa”.
Vi bjuds sedan på ännu ett samarbete, när ingen mindre än The Offspring gästar på låten ”Let the Good Times Roll”. Sångbytet mellan Elecric Callboys Nico Sallach och Kevin Ratajczak samt The Offsprings frontman Dexter Holland fungerar riktigt bra. Hade det varit sommar hade jag haft den här låten på full volym i bilen på väg till stranden. En personlig favorit på plattan!
Albumet fortsätter sedan i samma anda, där technobeat och breakdowns avlöser varandra.
”The Way You Are” är en helt ohämmad flört med Backstreet Boys – i ungefär 60 sekunder. Sedan kör bandet över en med albumets tveklöst tyngsta partier. Det är andra gången de lurar oss på det här viset. På föregångaren fick de oss att tro att de gått full schlager med ”Hurrikan”, innan helvetet bröt loss. På det mest underbart komiska sätt man kan tänka sig.
Mot slutet bjuds vi på en cover av skatepunkikonerna SUM 41:s dänga ”Still Waiting”. Lite extra kul är det att Elecric Callboys nuvarande trummis Frank Zummo tidigare spelade just i SUM 41.
Albumet rundas sedan av med ”Revery”, som tar en lite mer allvarlig riktning med sitt lyriska tema kring mardrömmar.
Jag tycker bandet har gjort det igen och återuppspelningsvärdet är stort. ”Tanzneid” slog mig kanske inte ur stolen på samma sätt som ”Tekkno”, men det beror nog helt enkelt på att jag vid det här laget har vant mig vid bandets sound.
En sak som slår mig är att jag blir både peppad och glad varje gång jag lyssnar på deras musik. Det är nog mycket tack vare bandets avslappnade och obekymrade inställning till sitt musikskapande. Oavsett om jag befinner mig på gymmet, står i köket eller städar blir allt lite lättare med lite Elecric Callboy i lurarna.