Myrath - Wilderness of mirrors
  |
Band: Myrath Recensent: Andreas Stenfeldt |
”Wilderness of mirrors”, det senaste albumet i Myraths universum av progressiv folkmetal. Bandet från Tunisien har länge lyckats skapa något som låter unikt och grandiost. Jag upptäckte bandet efter att ha läst om deras dubbelspelning 2019 på Sweden Rock Festival, sedan dess har jag näst intill levt i deras tidigare album. När jag till slut fick se dem live 2023 på Sweden Stage vart det nästan ett emotionellt överslag - en spelning där man inte tänkte på hur man rörde sig eller såg ut. Närmast magiskt. Det kan ha kommit någon tår faktiskt.
Så mina förväntningar på detta album har varit rätt så stora.
Albumet öppnar starkt med låten "The Funeral". Introt känns transformativt och rituellt, nästan som en ceremoniell uppbyggnad innan versen bryts av i tunga gitarrer. Allt lyfter när refrängen kommer - här flyger örnen högt! Stora körer, lager i produktionen, oktavdubbar som breddar ljudbilden och mixen skärs igenom av orientaliska syntar på helt rätt sätt. Det är så här vi känner igen Myrath: Stor atmosfär och melodiskt. En av albumets höjdpunkter.
I låten "Until the end" gästas Myrath av sångerskan Elize Ryd. Här är det svårt att sitta still - en dans man inte riktigt har kontroll på själv. Samspelet mellan Zaher och Elize fungerar bra. Rösterna möts fint i melodierna. Det har gjorts plats i de avskalade verserna för att ge utrymme åt sången att bära låten. Enkelt strukturerat men en riktigt bra låt.
Nu möts vi av partiet på skivan som inte väcker särskilt mycket inom mig. En del låtar låter lite väl generiskt, tilrättalagt och till och med lite Eurovision.
Jag vet att Myrath kan bättre. Det är just när Myrath verkligen vilar mot sin egen identitet det händer.
I "Edge of the night" bevisas motsatsen. Här vaknar Myrath till liv igen. Tunga gitarrer och bas vävs sömlöst ihop med de orientaliska elementen som tillsammans bygger upp till en refräng som känns i själen. Detta är Myrath för mig.
Det är också här jag börjar känna att jag saknar lite desperation och skav. Även om låtarna oftast är bra, så är det ibland lite för polerat. Var är skavet, det lilla gnisslet, det som gör musiken levande? Man vill höra att det inte alltid är perfekt.
Och i albumets sista låt "Through the seasons" kommer just det jag har väntat på. Orientalisk percussion i introt som blandas smakfullt med tunga gitarrer är magiskt bra. Melankoliskt och samtidigt vackert. Mer aggression i sången som blir mer närvarande. Låten bryter av snyggt när trummorna hamnar i baktakt i refrängen. Allt glider sedan in i ett elakt mellanparti innan vi kommer tillbaka till kärnan i bandets musik: det orientaliska. Detta är albumets absoluta höjdpunkt.
Låten har precis det jag vill ha mer utav. Dynamik, tyngd, aggression och känslan av att det kan spricka när som helst.
Om jag ska sammanfatta så är ”Wilderness of mirrors” absolut en bra skiva men den tar inte tag i mig på samma sätt om deras tidigare album. Det känns nästan som att bandet ibland försöker få in för mycket på en gång. Då tappar låtarna lite riktning och blir för polerade.
Men när Myrath skiner så skiner de starkt.
Kommer jag lyssna sönder den här skivan som deras tidigare? Förmodligen inte. Men jag kommer plocka russinen och spela dem gång på gång.