Manimal - Live at the Theater
  |
Band: Manimal Recensent: Dag Harrison |
Göteborgsbaserade Manimal är en evig källa till frustration. De är ett av Sveriges allra mest underskattade band inom melodisk metal, och det är deras eget fel minst lika mycket som publikens. En kvartssekellång karriär har hittills utmynnat i endast fyra studioalbum, och bandet har själva glatt medgett att även denna tunnsådda katalog kunde ha nått en bredare publik om de bara behagat anstränga sig lite mera. No shit, Sherlock. Debuten ”The darkest room” (2009) är utmärkt, uppföljarna ”Trapped in the shadows” (2015), ”Purgatorio” (2018) och ”Armageddon” (2021) rent j-la fantastiska.
Som något slags bisarr tur i oturen är nysläppta ”Live at the Theater”, inspelad på Kungsbacka Teater 2022, fortfarande aktuell i den bemärkelsen att inget färskare studiomaterial getts ut sedan dess. Och som dokumentation över katalogen så här långt är plattan rent storartad. Den kunde i princip vara en traditionell samlingsplatta, i den bästa bemärkelse. Nog för att liveskivor historien igenom förknippats med fix och tricks i efterhand, men då man i detta fall knappast har haft en ”Unleashed in the East”-budget att röra sig med vågar åtminstone jag anta att verkets sagolika klass beror i huvudsak på Manimals faktiska kaliber som liveband.
Det, samt kvaliteten på materialet, förstås. Till soundet är Manimal något av Sveriges svar på tyska Angel Dust (sorgligt underskattade även de). Mer allmängiltigt uttryckt kombinerar de Evergreys mörker med Bloodbounds pompa och Astral Doors’ classic metal-tryck. Sångaren Samuel Nyman (numera även medlem av Gloryhammer-spinoffen Angus McSix) är en av vår tids främsta och mest högenergiska Rob Halford-efterföljare. Övriga bandet utgörs av en gammaldags ”gitarr-bas-trummor”-trio, vars samtliga beståndsdelar gör en exemplarisk insats utan tillstymmelse till egotrippande utsvävningar. Okej för att tidstypiska keyboard-backingtracks ger hjälp på traven.
Av de sexton låtarna (oräknat ”Intermission”, som är vad den heter) är två hämtade från debuten, fem från den mörka ”Trapped in the shadows” och fyra respektive fem från de båda ”senaste”, pompösa (men aldrig power metal-skenande) albumen. En väl avvägd fördelning. Som alltid i live- och samlingssammanhang kan urvalet diskuteras, men sett till det representativa och kvalitativa levererar ”Live at the Theater” så klockrent som någon kan begära. Det är ”borde vara”-hits nonstop från inledande energiknippet ”Black plague” till avslutande, åtminstone nästan-klassikern ”Irresistible” där tankarna oundvikligen går till Halford: mannen såväl som bandet. Ödesmättade ”The inevitable end”, triolsmattrande ”Purgatorio” och tungrullande ”Psychopomp” är bara några av de knogmackor som delas ut däremellan.
För den som inte känner en brinnande lust att botanisera i Manimals övriga katalog efter att ha lyssnat igenom ”Live at the Theater”, vet jag inte vad ytterligare som skulle krävas.
