Tyketto - Closer to the sun
  |
Band: Tyketto Recensent: Dag Harrison |
En ny Tyketto-platta är en sällsynt och speciell tilldragelse. ”Closer to the sun” är blott bandets sjätte album på 35 år, och deras första på 10. Inte desto mindre har Tykettos beundrarskara bara vuxit under alla dessa år, och de åtnjuter en grundmurad kultstatus bland beundrare av hårdslående, melodiös hårdrock med genuin 80-talskänsla. Bli inte förvånad om denna kultstatus nu kulminerar i ren explosion. Att ”Closer to the sun” lever upp till förväntningarna är nämligen bara förnamnet.
För det första är detta en anmärkningsvärt vital skiva. Bandpappan och numera ende originalmedlemmen Danny Vaughns sångröst har till höres inte tappat ett grand av sin undersköna, fylliga klang. Och medmusikernas entusiasm går inte heller av för hackor. Vad som kunde ha varit en generisk supergrupp – mångårige basisten Chris Childs (Thunder, Lonerider), gitarristen Harry Scott Elliott (Chez Kane), keyboardisten Ged Rylands (Heartland, ex-Ten) och trummisen Johnny Dee (Doro, ex-Britny Fox) – framstår istället som ett helgjutet drömlag, idel spetskompetens och inga distraherande egotripper.
För det andra, och viktigast av allt: låtmaterialet är strålande. Där föregångaren ”Reach” (2016) – suverän även den, tro inte annat – utmärktes av gränstänjande och eklekticism, markerar ”Closer to the sun” en återgång till tänket på den klassiska debuten ”Don’t come easy” (1991). Alltså låtsmocka på låtsmocka, envar en rak puck rätt upp i krysset. Soundet är kompakt, rockigt rätt igenom och fritt från den av mången pudelhatare så fruktade sockrigheten. Det är Extreme-gungigt, Sammy Hagar-maffigt och John Mellencamp-poetiskt. Ja, även fans av Vaughns och Dees klassiska Waysted-samarbete ”Save your prayers” (1986) kan lugnt köpa skivan ohörd.
”Higher than high”, ”We rise” och i synnerhet ”Starts with a feeling” är tidiga julklappar för varje fan av tidiga Tyketto-stänkare som ”Forever young”, ”Wings” och ”Burning down inside”. Lika bra, och med en gripande atmosfär därtill, är stunderna av singer/songwriter-minnande pompa, där Vaughn till fullo visar vilken känslostark rockskald han är. Titelspåret ”Closer to the sun” och avslutande ”The brave” (som dock vinylköparna går miste om) är förträffliga, powerballaden ”The picture” rent överdådig, och den lägereldsdrömska ”Far and away” liknar närmast ett kärleksmöte mellan Jethro Tull och Nelson. En överraskning i bästa tänkbara bemärkelse.
Renläriga radiorockfans kan möjligen dra öronen åt sig av albumets mest rotrockiga stunder. Främst då Thunder-hurtiga gubbshufflen ”Donnowhuddidis” (uttalas ”Don’t know what it is”) och Roxette-covern (!) ”Harleys & Indians (riders in the sky)”. Dessa kan förstås, beroende på tycke och smak, även ses som pikanta tillskott till en välkryddad helhet. Och jag betvivlar att de kommer att avhålla någon pudelrocksentusiast från att placera det amerikansk-brittiska stjärnkollektivets storverk på sin kommande årsbästalista.
