Treat - The wild card
  |
Band: Treat Recensent: Dag Harrison |
”Gammal är äldst” är inte alltid en sanning i metalsammanhang. Men det är det i fallet Treat. Med ”The wild card” visar 80-talslegendarerna att deras återkomst till svunna höjder på ”The endgame” (2022) inte var någon engångsföreteelse: de tillhör fortfarande svensk pudelrocks absoluta toppskikt. Vilken av dessa båda skivor som är den bättre är en målfotofråga. Låt oss bara konstatera att ”The wild card” är en tveklöst fullvärdig uppföljare och gå vidare därifrån.
I själva verket är ”The wild card” en fullt logisk fortsättning på sin föregångare – i sig en angenäm överraskning efter de något trevande stilexperimenten på albumen närmast efter 2010 års vidunderliga comebackalbum ”Coup de grace”. Robert Ernlunds livsnjutande sång förblir lika karakteristisk och omärkt av ålder. Bandpappan Anders Wikströms riffande är lika köttigt som någonsin och hans solon om något ännu mera rödglödgade än vanligt. Nalle Påhlsson och Jamie Borger är fortfarande en rytmsektion att drömma om och Patrick Appelgren fortfarande Treats perfekta hemliga vapen och prick över i. En av svensk hårdrocks stora orättvisor är att denne keyboardkung ännu inte fått det erkännande han så länge förtjänat.
Fastän själva låtarna är hela 13 till antalet inger ”The wild card” aldrig en känsla av övermättnad. (Faktum är att det redan vattnas i munnen på mig efter en framtida deluxe-utgåva då det enligt Wikström ligger ännu mera godis kvar i arkivet). För att ge en av nödvändighet selektiv närmare presentation, är skivans fem första spår alla sannskyldiga, gamla skolans Treat-bangers. Främst bland dessa tronar ”Rodeo”, medan ”1985” inte oväntat har en del gemensamt med Nestors ”1989”. Därifrån varvas det förväntade med det smakfullt överraskande. ”Mad honey”, med sina Led Zeppelin-stråkar och sitt pophoppiga gung, är inget mindre än magnifik. ”Adam & Evil” doppar tån aldrig så lite, och på rätt sätt, i mer samtida radiorocksestetik. ”Heaven’s waiting” och ”Your majesty” skulle närmast kunna beskrivas som upptempoballader, envar med sin egen, förljuvande identitet. Och även de låtar som åtminstone i detta sällskap framstår som ringare uppvisar städse något piffigt kännetecken som gör dem minnesvärda. Som exempelvis det Def Leppard-ska plockintrot till ”Night brigade” och hela den allmänna ysterheten hos ”In the blink of an eye”.
Och ja, okej, ännu ett specialomnämnande: ”Endeavour” – det kanske mest originella och smygmoderna av de ovannämnda fem öppningsspåren – är rimligtvis också en fanfavorit i vardande.
Tio album in i karriären och – detta kan inte upprepas ofta nog – Treats briljans får fortfarande yngre och nog så kapabla konkurrenter att svettas. Inte kan de på fullt allvar överväga att ta ner skylten efter nästa turné? När de uppenbart har så mycket kvar att ge?
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
