Treat - The endgame
 |
Band: Treat Recensent: Dag Harrison |
Jag ansåg för min del att Treat kastade bort en gyllene chans att ta över den svenska pudelrockstron från vilken Europe abdikerat. Alltså då de efter unisont hyllade reunionalbumet ”Coup de grace” (2010) valde att gå vidare inte med mer av samma, utan med den kylslagna ”Ghost of Graceland” (2016) och gubbmogna ”Tunguska” (2018). Artistisk integritet i all ära, men vadå – det och 30 spänn får du en kopp kaffe för. Och det var uppenbart fler än jag som fann att nämnda skivor, ehuru långt ifrån dåliga, saknade mer än vad nytänkandet tillförde.
”The endgame” är plattan som jag och dessa andra längtat efter att Treat skulle släppa. Inte för att Stockholmarnas nionde album skulle vara ett renodlat, guldåldersskuggande skandi-pudelsläpp på samma sätt som ”Coup de grace”. För det är det inte. Men det är skandi-pudel för hela slanten. Dock av ett slag som väl så ofta för tankarna till yngre arvtagare som Eclipse och Poodles, som till det traditionella Treat-soundet. Inte så att det förefaller kalkylerat, snarare då som slutandet av en cirkel. Eller helt enkelt som att ”great minds think alike”.
För att ta konkreta låtexempel så är inledande ”Freudian slip” en hypersnärtig bit av bästa Eclipse-märke, ”Sinbiosis” svulstig schlagerrock modell Poodles, medan ”Home of the brave” för tankarna till bägge banden - OCH till klassiska Treat. ”Carolina reaper” och i synnerhet ”Wake me when it's over” är så nära just det klassiska Treat-soundet som någon kan begära: i synnerhet den sistnämnda är en blivande fanfavorit som skulle ha passat in ypperligt på 1989 års progfärgade mästerverk ”Organized crime”. Alltsammans garanterat oemotståndligt för pudelvänner av det gamla gardet.
Återstoden av skivan är, något, mer eklektisk. ”Both ends burning”, ”Jesus from Hollywood”, ”Dark to light” och ”To the end of love” drar alla åt det något ”modernare” hållet, i de båda sistnämndas fall med markerade, om än halvmörka popanstrykningar. ”Magic” har en fot i vardera äldre och nyare skolans poprock, på ett udda men fullt fungerande sätt. ”Rabbit hole”, slutligen, kombinerar formligt heavy metal-riffande med pompösa melodier för vilka The Ark hade tagit av sig hatten. Behöver det nämnas att låten ifråga är ännu en av skivans höjdpunkter?
Robban Ernlund gör en uppseendeväckande bra sånginsats medan bandkollegerna Anders Wikström (gitarr), Nalle Påhlsson (bas) och Jamie Borger (trummor) alla levererar kompakt och ekonomiskt – just vad detta slags låtar behöver. Det gör förvisso även Patrick Appelgren (keyboards), fast denne tillhör den typ av musiker vars geni inte kan undgå att lysa igenom hur återhållsamt den än lirar. Peter Månsson, som nu med sin tredje Treat-skiva väl är att betrakta som bandets husproducent, förfuskar inte heller han sin uppgift. Tvärtom balanserar och förenar han ytterst förfaret det varumärkestrogna med det framåtblickande. Vilket just är hela ”The endgame” i ett nötskal.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
