Sabaton - The War to end all wars
 |
Band: Sabaton Recensent: Dag Harrison |
Första världskriget är ett vattendelande, fasansfullt och enormt intressant kapitel i historien. Att det inte uppmärksammas mer i vår tid beror mycket på att det är mer komplicerat än ”uppföljaren”, och saknar dennas groteska teaterbovar och svartvita dikotomi. Men berättelser rymmer det så det räcker och blir över, så att Sabaton just byggt upp ett andra konceptalbum kring det är knappast något tecken på idétorka. Tvärtom.
I själva verket är ”The War to end all wars” flera klasser starkare än föregångaren ”The great war” från 2019. Denna gång har bandet slutligen lyckats förena det ambitiösa, lätt metaloperaorienterade elementet från deras sentida släpp, med det krusidullfritt diggvänliga som utmärkte deras tidiga album. I teorin borde ”The War to end all wars” därmed kunna tilltala både oss som hängt med allt sedan ”Primo victoria” (2005), och de fans som tillkommit alltsedan släppet av – den sanslöst överskattade – ”Carolus rex” (2012). Av den hittillsvarande responsen att döma förhåller det sig så även i praktiken. Så den högljudda anti-Sabaton-falangen med sin blinda övertygelse om att band som blir alltför stora är skit som ska skit ha, kan lika gärna vänja sig. Sabaton KOMMER att gå till historien som ett av Sveriges verkligt betydande hårdrockband, och ”The War to end all wars” KOMMER att bidra till det förloppet.
För att vara gjort av ett band med power metal-stämpel är detta Sabatons tionde album påfallande mellantempodominerat. Vilket är helt i sin ordning. Blivande allsångsfavoriter som ”Dreadnought”, ”The unkillable soldier” och ”Race to the sea” är oemotståndliga, med eller utan vindsnabba dubbeltramp. ”Christmas truce” tronar främst bland ett flertal fina, vemodiga nummer – ämnet för texten har för all del tidigare tolkats av Magnum i ”On Christmas day”, men sämre fotspår kan man onekligen gå i. Och när finalen ”Versailles” musikaliskt dubblerar öppningen ”Sarajevo”, men låter atmosfären kombinera jublet över krigsslutet med en gnagande ångest inför eventuellt förnyade fasor … ja, då talar vi om geni. Rent musikalisk-dramaturgiskt geni.
Därtill är Sabaton av idag ett mer glimrande musikaliskt team än någon tidigare upplaga av bandet. Trummisen Hannes Van Dahl och gitarrteamet Chris Rörland och Tommy Johansson är alla posterboys för kombinationen skicklighet och smak. Pär Sundström sköter basspelet så som han sköter bandets affärer: anspråkslöst men oklanderligt kompetent. Joakim Brodén slutligen är rätt man på rätt plats i många avseenden: briljant keyboardist, låtskrivare och historieberättare, livfull frontman och karismatisk attitydsångare med egenart liksom bland andra Ozzy Osbourne och Kai Hansen före honom. För den osannolika eventualiteten att någon ännu inte visste det.
Visst ja – i skarp kontrast mot det gängse, överdimensionerade konceptalbumet, klockar ”The War to end all wars” in på dryga 45 minuter. Så det blir stilpoäng också, ovanpå allting annat.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
