Alcatrazz - V
 |
Band: Alcatrazz Recensent: Dag Harrison |
Varför Alcatrazz' femte studioalbum fått den fantasilösa titeln ”V” är lätt att förstå. En titel som signalerar kontinuitet kommer väl till pass inför bandets vågspel att släppa sin första platta utan Graham Bonnet. Sångaren må vara bycykeln som varje band fått en åktur på, men just Alcatrazz ses allmänt som HANS band. Att sälja in den ännu mer notoriske projektslukaren Doogie White som seriös ersättare blir nog inte heller någon lätt uppgift.
Å andra sidan går ”V” också till historien som det första Alcatrazz-album som inte föregåtts av ett gitarristbyte. Joe Stump, introducerad på fjolårets comebacksläpp ”Born innocent” har dessutom goda chanser att växa till ny fanfavorit. Hans spelmässiga likhet med bandets originalgitarrist – en viss Yngwie Malmsteen – är väl ägnad att vinna gehör hos såväl nya som gamla fans. Han kommer däremot inte att omdefiniera gitarrspelandets själva regelbok på samma sätt som Yngwie, eller dennes Alcatrazz-ersättare Steve Vai. Men det vore förstås mycket begärt, mer än 35 år senare.
Alcatrazz' kvarvarande kärnduo – keyboardisten Jimmy Waldo och basisten Gary Shea – är båda lysande musiker, och den förstnämnde väl lämpad att officiellt axla bandledarrollen. I teorin, åtminstone. I praktiken är ”V” inte en hundraprocentigt övertygande nystart. Men den är avgjort ett kreativt uppsving från ”Born innocent”, som bjöd på föga mer än ett planlöst slösläntrande på välkänt Alcatrazz-territorium: en fot i classic rock och den andra i neoklassisk metal. På ”V” tillkommer ett power metal-element, som faktiskt både passar in och utmynnar i en tämligen personlig helhet. Motsvarande, om än inte identisk med, den speciella lilla nisch som Alcatrazz sedan förut karvat ut åt sig. ”Guardian angel”, ”Nightwatch” och ”Sword of deliverance” är fartfyllda och lättdiggade, ”Blackheart” keltiskinspirerad och hurtfriskt roande, och ”Return to Nevermore” just så Dio-influerad som titeln antyder. Visserligen missar sega ”Alice's eyes” målet helt och hållet, men elva skapliga låtar av tolv ger ändå slutbetyget godkänt, och kanske mer än så med lite tid och perspektiv.
En i sammanhanget ovan upplevelse är förstås sången. Graham Bonnets röst hör till branschens mest omisskännliga, och hans fäbless för fullt ställ utan uppehåll får Doogie Whites mer nyanserade anslag att oundvikligen framstå som vekt i jämförelse. Även det går dock att vänja sig vid. Och det blir onekligen intressant att höra vilket band som bräcker vilket när Graham Bonnet's Alcatrazz – med självaste Jeff Loomis på gitarr – plattdebuterar framöver.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
