KK's Priest - Sermons of the sinner (4)
 |
Band: KK's Priest Recensent: Dag Harrison |
Jag tyckte en gång att KK Downing var den coole gitarristen i Judas Priest. Den genuine metallskallen, i motsats till den ”down with the kids”-trendige Glenn Tipton. Den bilden ligger numera slagen i spillror. Detta sedan Downing A: lämnat bandet utan förvarning och utan förklaring. B: åratal senare släpper en självbiografi som visar sig vara blott startskottet till en självömkanskampanj utan ände på temat hur orättvist hans forna bandkamrater behandlat honom. Och C: efter all denna lortkastning ändå har mage att försöka nästla sig tillbaka in i Judas Priest, och när detta misslyckats gnälla värre än någonsin. Nästa logiska steg, för någon som så uppenbart saknar värdighet, är förstås att oblygt ta upp konkurrensen med det moderband som, till hans tydliga besvikelse, snarare växt än kollapsat i hans frånvaro. Och här har vi den nu: ”Sermons of the sinner”, debutalbumet från …KK's Priest.
Utöver bandnamnet KK's Priest refererar även diverse låttitlar till det stolta originalbandet: ”Hail to the priest”, ”Return of the sentinel” och titelspåret ”Sermons of the sinner”. För att inte tala om själva sättningen, inkluderande Ripper Owens på sång och Les Binks på trummor – fastän den sistnämnde på albumet och sedermera permanent ersatts av Sean Elg från Cage. Inget av detta skulle förstås ha påverkat skivan negativt, om bara musiken varit bra nog. Tråkigt nog för KK's Priest – och för oss andra – är just musiken i högsta grad medelmåttig.
Liksom Judas Priests eget senaste album ”Firepower” framstår även ”Sermons of the sinner” som en tänkt fortsättning på 1990 års klassiska ”Painkiller”, fastän något mindre aggressiv. ”Sermons of the sinner” är emellertid hopplöst underlägsen ”Firepower” i fråga om låtkvalitet. ”Hellfire thunderbolt”, ”Sacerdote y diablo”, ”Raise your fists” och ”Hail for the priest” är läroboksexempel på halvsnabba, tillkämpade Judas Priest-dängor. Finalen ”Return of the sentinel” är en ljummen vattentrampare som inte tillnärmelsevis bär upp sin episkt utdragna speltid. Dessutom är texterna ofta oförlåtligt erbarmliga. En viss Rob Halford har gång efter annan bevisat sin förmåga att väva briljant formulerad lyrik kring vad som helst från folkmord till anala samlag. Från KK's Priest hörs däremot endast torftiga, och stundtals generande boomerdesperata metalklyschor. ”Brothers on the road” framstår som Manowar på bussen till hockeymatchen, medan ”Wild and free” … ja, följande rader talar för sig själva:
”We're wild and free – please let us be. We can't be wrong – we're wild and free”.
Judas Priest behöver knappast ligga sömnlös över sådan konkurrens. ”Sermon of the sinner” undgår totalt haveri endast tack vare en viss naturlig rutin, samt Ripper Owens. Sångaren gör en lysande insats och hans ”Painkiller”-inspirerade skrik på titelspåret är ren och skär magi. Det är synd och skam att någon med hans talang ska vara så orubbligt fast i rollen som ersättaren ingen bett om. Denna gång till på köpet i ett helt band som man kan hävda spelar just samma roll.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
