Hardline - Heart Mind And Soul (8)
 |
Band: Hardline Recensent: Janne Stark |
Hardline är idag mer eller mindre synonymt med sångaren Johnny Gioeli , den ende som är kvar sedan den ikoniska debutplattan ”Double Eclipse”. Idag består resten av bandet av ett gäng italienska musiker (inte helt förvånande med tanke på att bandets alla plattor sedan debuten är släppta på Frontiers där keyboardisten Alessandro Del Vecchio är en väl anlitad producent, låtskrivare och musiker). Ingen av uppföljarna har i mitt tycke ens kommit i närheten av debutplattan, vars låtmaterial och produktion fortfarande är en glänsande stjärna. Kort sagt, ett arv som är svårt (omöjligt?) att ens komma i närheten av. Men, med detta sagt, Johnnys röst håller fortfarande samma kraft och skärpa som på den tiden. Det är som att åren sedan 1992, inte det minsta har påverkat hans stämband. Det ska också sägas att Johnnys nuvarande sättning är den bästa han har haft sedan starten och de gör de gamla låtarna riktigt bra rättvisa live. Nå, hur låter det nu då? Plattan inleds riktigt starkt med ”Fuel To The Fire” som faktiskt för tankarna direkt till den klassiska debuten. Fläskiga gitarrer, tungt trumspel och riktigt bra energi! ”Surrender” fortsätter med inledande eldigt gitarrspel från Mario Percudan, som är en riktigt bra gitarrist. Bra låt med en stark refräng. ”If I Could I Would” är en helt okej sak som mer fick mig att tänka på sentida Journey, vilket även gäller för efterföljande ”Like That”. ”Heavenly” är en okej, men lite seg ballad. De plockar snabbt upp farten igen med ”Waiting For Your Fall”, en riktigt trevlig upptempo-rockare. I ”The Curse” har de åter tagit sig tillbaka till debutens tyngd och fetma, vilket de lyckas riktigt bra med. En av plattans höjdare i min bok. ”Heartless” inleds lite soft, men sparkar igång bra med Mario som riktigt kämpar för att få till Neal Schon-känslan i övertonerna. ”Searching For Grace” är ännu en ballad, där jag personligen tycker en räcker bra. Lite mer kraft i refrängen på denna dock. Även ”80’s Moment” drar åt debuten och med ganska tydliga flirtar i vissa lägen, men jag köper det. Plattan avslutas med en tredje ballad, ”We Belong”, denna gång akustisk. De senaste 3-4 plattorna har varit lite brokiga med några enstaka stänkare, men denna gång tycker jag faktiskt de har lyckat få till en platta som känns riktigt homogen, med en övergripande riktigt hög låtkvalité och en bra och fet produktion. Skulle utan tvekan säga att detta är det bästa de har producerat sedan debuten.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
