Iron Maiden - Senjutsu (6)
 |
Band: Iron Maiden Recensent: Dag Harrison |
Resonemanget verkade så logiskt. Iron Maidens plattor hade blivit mindre entusiasmerande ju mer var och en av bandets låtskrivare kommit att blanda sig i alla de andras kompositioner, istället för att skapa färdiga mästerverk på skilda håll. Och varje gång framstod det obligatoriska egenkomponerade inslaget av klassikerfabriken och basisten Steve Harris som ohotat standout-ögonblick i alla fall. Så när nu samtliga spår på nya plattan ”Senjutsu” gjorts av Harris själv, eller av låtskrivarduos inom bandet med certifierade stordåd i ryggen, måste resultatet vara en återuppryckning till fornstor mästarklass. Inte sant?
Svaret är snöpligt nog nej. Stilistiskt håller sig Iron Maidens sjuttonde studioalbum gott och väl innanför bandets etablerade 2000-talsformel. Den kunde rentav vid en flyktig granskning passera som en något mer avskalad repris på föregångaren ”The book of souls”. Återigen talar vi om ett dubbelalbum med idel toklånga låtar, men snäppet mindre överväldigande såväl beträffande total speltid (knappt 82 minuter) som längdrekord för en enskild låt (12: 39 minuter för ”The parchment”). Kevin Shirleys lövtunna produktion har – igen – en starkt förminskande effekt på trippelgitarrattacken och musikens allmänna pampighet. Låtarna i sig är – också igen – snarare jämnhyggliga än engagerande, positivt eller negativt. För första gången saknas dessutom en given ”sjunga med”-favorit, undantaget möjligen ”Days of future past”. I sin tur en naturlig följd av att skivan helt saknar upptempolåtar. Så om något lär den ytterligare försämra bandets relation till den mer puristiska beundrarfalangen.
Även det omtalade nytänkandet lyser med sin frånvaro. Första singeln ”The writing on the wall” har ett stänk sentida Aerosmith, men är i övrigt stöpt ur samma form som sångaren Bruce Dickinsons solomaterial. Titelspåret ”Senjutsu” och ”The time machine” är ordinär hoppa-gunga-prog och kunde ha blivit över från ”Dance of death”. ”Lost in a lost world” är för den som saknat en ”Ghost of the navigator, del 2” och ”Darkest hour” för den som saknat en upptrissad ”Wasting love, del 2”. Albumet avslutas med en trio mastodontspår signerade Steve Harris. ”Death of a Celt” är, som man kan ana av titeln, ett sladdsyskon till ”The clansman” men inte lika stark, medan ”The parchment” och ”Hell on Earth” är rätt anonymt galopplunk rätt igenom. Endast nämnda ”Days of future past” och andrasingeln ”Stratego” har en sportslig chans att bli bestående fanfavoriter – den sistnämnda påminner om ”The mercenary” men är, återigen, inte lika stark.
Med allt detta sagt är ”Senjutsu” ändå en fullt lyssningsbar platta. Olikt hårdrockens övriga supertitaner – Metallica, Kiss och AC/DC – har Iron Maiden inte helt tappat förmågan att skapa musik av intresse för andra än desperata komplettister. En ”Senjutsu” utgiven under någon annans flagg kunde mycket väl ha hyllats av fansen som en platta de skulle ha önskat från Iron Maiden själva.
Men nu är det Iron Maiden själva som gjort den, och då ligger ribban annorlunda och högre. Som när under Wolfsbanes turné med Iron Maiden 1990 de förstnämndas trummis Steve Danger förkunnade att om Wolfsbane-sångaren Blaze Bayley tog Bruce Dickinsons plats bakom micken, så skulle ingen märka skillnaden.
Men vi märkte skillnaden.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
