Helloween - Helloween (5)
 |
Band: Helloween Recensent: Erik Thompson |
Jag har följt Helloween ända sedan ”Walls of Jericho” först släpptes för nära 36 år sedan. I teorin borde jag ha varit mer taggad än de flesta inför bandets första nyskrivna skivsläpp sedan Michael Kiskes och Kai Hansens återkomst till bandet. I praktiken var mitt intresse synnerligen ljumt. Michael Kiske är i vår tid en i mängden rutinerade men slätstrukna power metal-sångare. Kai Hansen, en så pålitlig låtskrivare så länge, levererar inte längre vare sig kvalitet eller kvantitet sedan han först förenade sig med Kiske i de överreklamerade Unisonic. Helloween som band, under Andi Deris ledning, åstadkom förvisso en kanonplatta så relativt nyligen som med 2010 års ”7 sinners”. Den var emellertid bara en tillfällig lyckträff i den annars obrutna svit av medelmåttiga album som inleddes med 2005 års ”Keeper of the seven keys: The legacy” – ännu ett haussat Helloween-projekt som bara blev ett enda stort ”orka bry sig”. Som sista spik i förväntningskistan var första aptitretaren inför nu aktuella ”Helloween”, den Kai Hansen-komponerade singeln ”Skyfall”, ett halvtaffligt sladdsyskon till tidigare grandiosa epos av gitarristens penna. Allt pekade på att det kommande albumet skulle bli ännu en i mängden mediokra Helloween-produkter med bara lite extra stjärnglans, punkt slut.
Och det är ganska exakt vad vi nu har fått. Det börjar för all del inte så tokigt. Inledande ”Out for the glory” är ett försök av Michael Weikath att få till ännu en öppningskäftsmäll i nivå med ”Eagle fly free”. Det har förstås inte lyckats, men en rätt bra power metal-låt har det blivit ändå, med en solid om än tämligen stel sånginsats från Michael Kiske. Efterföljande ”Fear of the fallen”, med Andi Deris i det vokala centrum, är även den ett gediget upptemponummer och väl vald som andra singel. När denna i sin tur följs av den diggvänliga ”Best time” börjar skepticismen ge vika för känslan av att ”Helloween” kanske ska visa sig vara ett riktigt bra album trots allt.
Beklagligtvis är det därifrån som plattan tar ett resolut skutt ner i medelmåttans djup, som den sedan aldrig lämnar. Låt nummer fyra, ”Mass pollution”, är en misslyckad ansats till rivjärnsrock som gjord av ett andra klassens Sister Sin. Ingen av de efterföljande sju kompositionerna är påfallande mycket bättre. Flera av dem är tvärtom ännu mer anonyma. Lågvattenmärket ”Cyanide” kunde ha varit en av basisten Markus Grosskopfs ökända singelbaksidor från tiden innan han blev Helloweens mest pålitlige kanonlåtskläckare. En tid som för övrigt kan vara över nu. ”Indestructible”, den låt på skivan som faktiskt är skriven av Grosskopf, utmärker sig inte på något sätt positivt. ”Skyfall”, i all sin oredigerade glans och med sin skrattretande text – handlar den om ET på vift, eller vad då? – är en i negativ bemärkelse stilenlig final på ett album som få torde återvända ofta till sedan nyhetsvärdet falnat. Höjdpunkterna är som sagt för få och de återkomna stjärnmedlemmarna tillför ganska lite och räddar absolut ingenting.
I rättvisans namn är den utvidgade versionen av ”Helloween” ändå köpvärd, då den inkluderar gitarristen Sascha Gerstners ”Golden times”. Denna klockrena power metal-pärla borde inte bara ha inkluderats, utan befordrats till öppningsspår på den ordinarie utgåvan. Bara det skulle egenhändigt ha höjt slutbetyget.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
