Bad Radiator - BR V (7)
 |
Band: Bad Radiator Recensent: Janne Stark |
Jag vet inte riktigt varför, men jag hade totalt missat det svenska melodiska rockbandet Bad Radiator, och upptäckte dem för bara några månader sedan av en slump. Detta var med plattan ”Shanghai” som kom redan 2014. Dock en trevlig upptäckt ska sägas! Nu släpper bandet sitt femte album ”BR V”. Det fanns redan från början något bekant över gruppens sound eller möjligen namnet, och vid en närmare undersökning visade det sig vara en vidareutveckling av bandet som en gång i tiden hette Grace och som fick en megahit med låten ”Ingen kan älska som vi”, som var ledmotivet till filmen med samma namn. Nu är det inte Krister ”Chris Lancelot” Linder som sjunger eller ens är med i Bad Radiator utan keyboardisten Mikael Lundgren som sköter sången. I övrigt är det Klas Bergvall på gitarr, Jan Persson på bas och Roger Hansson på trummor. Bad Radiator låter inte i närheten av Grace poppiga Police möter U2-sound, utan här handlar det om mer bett i gitarrerna, klassiska keyboards och akustiska trummor. Det är möjligen sången som minner mer om den lite snällare sidan. Plattan inleds med ”Long Way From Home”, som är en cool halvtung sak som låter lite som sentida Deep Purple, medan efterföljande “Heart Attack” drar upp tempot en aning och det är en intressant blandning av AC/DC-gitarrer och väldigt soft sång. ”Coming Home” ligger mer i mitten av AOR-fåran. ”Came Without A Warning” börjar nästan lite 80-talssynthigt men så kommer en trevlig distad gitarr in och räddar situationen. Även detta en riktigt trevlig AOR-stänkare i shuffletempo. Klas är dessutom en smakfull sologitarrist som sätter lite grädde på moset där det passar. Titeln på låten ”Rock ’N Roll” var kanske lite falsk marknadsföring med tanke på att låten mer ligger i ett softare AOR/västkustfack, medan ”Fake” är dock lite närmare rock ’n roll, eller boogie snarare. Ibland hade jag önskat att Mikael röt till lite mer och med en aning mer inlevelse (ber man någon ”go to Hell” så ska det märkas), men det är samtidigt en lite cool effekt att han sjunger väldigt soft även om musiken rockar på ganska bra. I ”King Of The Lonely” drar de åter in i det tidigare lite Deep Purple-doftande landskapet. I inledningen luras man tro att ”Tell Me Why I’m On The Run” ska bli en snabbare rocker, men så kliver Roger in i halvtakt och det förvandlas till en skönt stånkig tung melodisk sak. ”I Can’t Take It Anymore” hör mer hemma i samma fåra som Toto, medan plattans avslutningsspår, balladen ”Falling Leaves”, är det närmaste vi kommer tillbaka till Grace fornstora dagar, dock utan de typiskt plastiga 80-talssounden. Inalles en riktigt njutbar platta som borde tilltala fans av såväl den klassiska 80-talsinfluerade melodiska rocken, som dagens AOR-lyssnare.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
