Sonisphere - reportage från festivalen, 2009
Det lilla samhället Hultsfred är främst känt för den festival som årligen ägt rum sedan 1986, men som efter ett par svaga år verkar dansa på sista versen. Årets festival gick, liksom föregående år med minus, vilket fick till följd att alla medarbetare varslades och ordföranden ställde sin plats till förfogande.
Men bara en vecka efter att Hultsfredsfestivalens sista toner klingat ut är det dags igen. Den här gången är det musik från endagseventet Sonisphere som låter ljuda över den småländska myllan. Elva band (ANTHRAX ställde in i sista stund) fördelade på två scener och dryga tolv timmars speltid, med start klockan tolv på dagen. Sammantaget är vi 35 000 som har valt att trotsa regn och rusk till förmån för rockmusik av olika slag. Det stora dragplåstret är givetvis METALLICA, men fram till finalen bjuds det på en hel del annat örongodis.
Först ut är göteborgarna i DEAD BY APRIL, en orkester som rönt vissa framgångar mycket tack vare tv-serien "Expedition Robinson" där deras låt "Losing You" varit ledmotiv. När ADEPT följer direkt därpå har publikmassan ökat. Kanske har det att göra med att trosaiterna via MySpace röstats fram till att spela på festivalen. Det måste kännas stort att dels ha folkets stöd och dels få chansen att spela på samma scen som kvällens huvudakt.
THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY gjorde två hyfsade plattor innan de kom att anlita Rick Rubin som producent. I och med det försvann konstigt nog deras själ. Det ruffiga och råa polerades bort. Kvar blev en slätstruken massa. Tyvärr har det även kommit att påverka deras liveframträdanden. För från den energiska och övertygande spelning jag bevittnade i början av 2000-talet kvarstår inte mycket. Kanske har Dennis Lyxén blivit bekväm med åren? Blir nästa steg att starta revolution från sängen?
Tankarna kring THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY är många, men de blåser, liksom LAMB OF GODs framträdande bort med vinden. Amerikanerna gör så gott de förmår och Randy Blythe manar på publiken att starta moshpits. Dessutom slår han ett slag för MESHUGGAH som ska spela på den mindre scenen direkt efter.
Strax före fyra är det så dags för Umeås tyngsta att inta den mindre av festivalens båda scener. De tackar för förtroendet genom att sätta upp en betongvägg av ljud som trots mot det under konserten ihärdiga regnandet. Och trots att (eller tack vare) setet är kort och att Jens Kidman inte är nöjd med publiken, som han menar rör sig mindre än hans sedan två år tillbaka framlidna mormor, lyckas MESHUGGAH nå fram med sina komplexa kompositioner.
Efter konserten pratar jag med tre killar från Närkeslätten som är nöjda med framträdandet. Att konserten var i kortaste laget tror de har att göra med att trummisen Tomas Haake sedan en tid tillbaka haft problem med ryggen. Något som också genererade i ett antal inställda konserter under våren, bland annat i Karlstad dit de tre hade planerat att åka. Nu har de bestämt sig för att åka hem, efter det att MASTODON spelat, då vädret inte är att lita på.
Men fram till det att den Atlanta-huserande kvartetten kliver in på scenen är det uppehåll. Ett uppehåll som dessutom ser ut att hålla i sig. Men ack så fel man kan ha. För när MASTODON, efter en missljudande inledning, börjar hitta rätt öppnar himlen sig över oss. Regnet som föll under MESHUGGAH känns futtigt i jämförelse. Av någon konstig anledning blir dock inte regnet det störningsmoment som befarats.
Istället blir det till en femte medlem som förgyller snarare än fördärvar. I och med "Blood and Thunder" får regnet dessutom sitt eget soundtrack.
I fyrtio minuter står MASTODON pall. Under den tiden avverkas åtta låtar, varav tre från senaste given "Crack the Skye". Många är vi som hade hoppats på ett längre set i och med att de på grund av ANTHRAX frånfälle, flyttats fram i spelschemat. Men så blir det alltså inte. Istället blir det till att försöka hitta en plats dit regnet inte når. Sådana platser är det inte gott om, så ett träd får agera skydd fram till det att regnet än en gång klingar av. "Vilar det en förbannelse över den lilla scenen?", funderar jag.
Men mina teorier visar sig ha liten bäring, för när THE HIVES någon timme senare
spelar på samma plats håller regnet sig borta och gör så under resten av kvällen och natten.
När Sonisphere presenterade det sista bandet i startfältet var det nog många som blev förvånade. Förvånade över att THE CULT fortfarande existerar efter alla turer kring mäster Astbury.
THE CULTs bidrag till rockhistorien går inte att övervärdera, åtskilliga har låtit sig inspireras. Tyvärr förknippas de idag främst med reklamfilmer. Att sångaren Ian Astbury dessutom påminner om en korpulent Gary Moore med sin perukliknande kalufs och bleka hy hjälper knappast till att förändra bilden av ett band som har "gjort sitt". Till en början är det också få som hittar till den stora scenen, men efterhand fylls det på med åhörare. Britterna bjuder på ett dussintal låtar från hela karriären. "I Assassin" och "Dirty Little Rockstar" samsas med klassiker som "She Sells Sanctuary", "Sweet Soul Sister, "Fire Woman" och "Wildflower". Ian Astbury sjunger precis så bra man kan hoppas på och i samklang med Billy Duffys sjungande gitarr reser sig stundom håret på armarna. Däremot lämnar Astburys pårökta mellansnack en hel del kvar att önska. Lite kul är det visserligen när han hävdar att han tillber Lars Ulrich varje kväll. Lika kul är det inte när han tillägnar en låt till "alla efterblivna i publiken". Då blir det bara pinsamt, vilket får en att undra över vokalistens mentala tillstånd.
Fram till det att METALLICA ska spela passar jag på att äta lite. Det känns inte som att PRIMAL SCREAM lockar. Som vanligt när det gäller festival är matköerna milslånga. Efter att ha vandrat runt området ett par gånger bestämmer jag mig för ett stånd där de säljer belgiska våfflor. Det visar sig vara allt annat än en smaksensation. Men magen måste ju ha sitt. Samtidigt ljuder PRIMAL SCREAMs musik över området. I början av 2000-talet var de ett av mina favoritband, idag är de bara en trött kopia. Dessutom känns de helt malplacerade på en festival likt denna.
Efter det välbehövliga matintaget ser jag till att ta mig fram genom det publikhav som sakteliga tagit form framför den stora scenen. Hittar slutligen en plats ganska långt fram.
Tjugo minuter efter utsatt tid kliver hårdrockens giganter in på stora scenen i Hultsfred. För första gången på svensk festivalmark. Den runda scenen från vårens Globenspelningar är utbytt mot en "vanlig" scen, dock byggd i två etapper. Större delen av konserten framförs från den undre av dessa. Liksom i Globen rör sig strängbändarna mellan mickarna, allt för att publiken ska få ut så mycket som möjligt av sina "hjältar". Mäster Ulrich är placerad mitt i och spelar på som vanligt. Det vill säga furiöst, men knappast utan felslag. Men inte ens han kan sänka denna väloljade maskin den här julinatten.
Under spelningen varvas det mellan gammalt och nytt. Låtarna från senaste given "Death Magnetic" passar väl in i setet, även om de knappast kan mäta sig med klassiker som "Battery", "Fade to Black" och "Creeping Death". Det stora gensvaret hos publiken låter dock dröja på sig. Det har väl delvis att göra med att det är en festivalpublik som står framför scenen och inte en skock die hard-fans. Att Lars Ulrich dessutom lyckas trumma sönder "One" bidrar knappast till att höja pulsen. Men i och med "Master of Puppets" börjar Hultsfred koka. Och det är bara början. En lika överraskande, som efterlängtad, "Dyers Eve" fullkomligt krossar, "Nothing Else Matters" går bara inte att värja sig mot och "Enter Sandman" är och förblir en klassiker.
METALLICA kliver så av scenen, för att snart stå där igen. Redo att genomföra ytterligare tre låtar. MISFITS-covern "Last Caress" inleder, "Hit the Lights" tar vid och måstelåten "Seek and Destroy" avslutar. Än en gång har METALLICA bevisat att de är ett av hårdrockens största band. Någonsin.
Summa summarum blir det en fin dag i Hultsfred, vädret till trots. Blandningen av rock och hårdrock fungerade bättre än väntat, även om PRIMAL SCREAM som sagt kändes malplacerade. THE HIVES gjorde mycket bra ifrån sig, däremot lämnar MACHINE HEAD en hel del kvar att önska och CRADLE OF FILTH är väl egentligen knappt värda ett omnämnande. Att någon ens orkar bry sig är en gåta, lika svårlöst som den gordiska knuten en gång var.
Eller också är det jag som börjar bli gammal.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
