2000 Decibel - Reportage från festivalen, 17/5 2003
Efter en natt utan sömn och cirka tretusen interna skämt på bussen så möts vi då av Bengtsfors kommun skylten. Första frågan är: Hur mycket skog får det egentligen finnas i en kommun innan befintlig civilisation uppvisas? Svaret är tydligen en enorm massa med tanke på kommunens storlek och antal träd per kvadratmeter. Trots det tvingas vi visa gott mod och bita ihop för att sedan tillslut slussas in i festival-parken för att sluta upp med MetalCentral's egen skäggmaskot, Danne the man, alias Daniel Andersson. En av grundarna i MetalCentral. Efter cirka två timmars förtärning av alkohol konstateras det följande: Det räcker nog att kunna en vers på Mr Crowley. Man hinner ju inte sjunga
mer ändå. Samt att hot om regn inte hotar ett gäng karska metalheads, även om några droppar förmodligen skulle fått oss att springa och gömma oss under tak.
Klockan är 14.35, och västkustens heavy metalpärla, Seventh one ska precis till att dra första ackordet. Det är riktig 80-tals metal som på the good old days, och band som HammerFall kan slänga sig i väggen efter att gitarristen Johannes visat hur ett riktigt bang ska se ut. Sångaren Rhino klarar sig även han utmärkt och leder tillsammans med Johannes publiken utmärkt igenom ett något kort set på bara en halvtimma. Något oförtjänt då det saknas flera riktigt bra låtar från gruppens debutalbum. Dagen till ära är det också Norges nationaldag, något som tycks roa bandet då sångaren Rhino är norsk. Lite förläget tvingas han att erkänna den stora synden; Jei är norsk (eller hur man nu stavar det), och får en rungade respons. Lite kort alltså, men fullt godkänt, och en riktig heavy metalunderhållning.
Med en hals som nu ungefär kan jämföras med ett rökigt fack där mycket luft kommer till, är det dags för fiket med baguette och en sliskig folköl. Ljummet, och kladdigt. Knappast en lysande kombination... och dyrt vart det också! Har knappt fått ner första biten av brödet i halsen då introt från Thyrfing's mjölner bryter ut och tvingar oss att springa och studera detta vikinga-spektakel som utspelar
sig några meter framför oss. Kraftfullt och med förvånansvärt bra ljud jämfört med resten av banden denna afton. Thyrfing, dagen till ära, målade i tjusigaste krigsmålning från senaste plattan Vansinnesvisor river av ett vasst set där framförallt Mjölner och den klockrena Digerdöden känns som gjutna.
Därefter lämnar vi området för att undersöka festivalens parkeringsplats och förtära mer öl. Efter allmän allsång till Seventh one känns detta som något klart befogat, och inte att klanka ner något på. Hah! Väl ute på parkeringen hittar vi Nifelheim bröderna Pelle och Erik ivrigt påpekande hur mycket de hatar varandra, och inte sena att visa intimare bakdelar så fort fotograf Danne ber om ett kort. Strax därefter hittar vi också Thomas Backelin, gitarrist/sångare i Lord belial samt grundare av det eminenta zinet Extreme terror. Drygt en timme senare beger vi oss in i festivalvimlet igen för att ta del av Talisman. Något som dock undertecknad missar pga outgrundliga anledningar....
Däremot får inte gamla barndomshjältarna Clawfinger missas. Ett tokbra set bestående av gamla klassiker som Nigger, Truth, Do what I say samt nyare Biggest the best. Clawfinger bjuder tillsammans med Candlemass dagens bästa insats, och efter många års erfarenhet visar man var skåpet ska stå. Tokröj!! Trots åldern lyckas man till och med visa hur ett stagedive ska se ut, och aldrig har väl något varit så vackert som det lilla barn som trallar, i Do what I say. "When I grow up, there will be a day, when everybody has to do what I say". Hallelujah!!
Efter detta kan inte ens Falconer's veka insats på festivalen förstöra mitt goda humör. Nye sångaren Christoffer f.d Destiny besitter en röst som troligtvis skulle låtit bättre om han låtit skola den en aning bättre. Karl'n besitter noll mellanregister! Gitarrer med dist som låter som arga humlor samt vad som verkar vara ren nervositet förstör Falconer's insats totalt. Taskigt då jag redan sedan debutalbumet velat se detta band live. Förhoppningarna är att man repar på extra mycket, samt kollar ljudet innan Sweden Rock-spelningen.
Därefter är det dags att ta en titt på ännu äldre barndomshjältar. Det finns en Messiah, och han stog på scen 22.45! Det finns få saker som är coolare än doom-dance, och när det konstant upprepas, och man bjuder på klassiska saker som Solitude, At the gallows end och The Crystal ball
är härligheten total! Det är för övrigt ståpälsvarning på introt i At the gallows end när Messiah får publiken att nynna med i det sagolika mästerverket. Det är så man kan bli religiös på fläcken bara för att behålla detta ögonblick. Till och med ett extranummer får man till, trots att det faktiskt ser ut
som om pojkarna ska gå av scen sista låten. Mirror mirror framförs med bravur trots att undertecknad faktiskt hellre hört A sorcerers pledge. Nåväl man kan inte få allt, men med Candlemass kan man få mycket!
Slutligen är det en lång väntan på att få iaktta Peter Tägtgren's solo-spektakel Pain och se vad mannen plockar upp ur hatten denna kväll. Dessvärre känns den väntan lite för lång med tanke på vad som komma skall. Ett tafatt tråkigt framträdande, och dagens enda pyroteknik. Det krävs lite mer än såhär för att underhålla en festivalpublik än detta malande riffande som får varanda låt att ge en känsla av dejà vu. Näe mer än så här krävs som sagt. Mera mera!
Kvällen är slut. Natten är kall och undertecknad med kompani beger sig bort mot festivalbussen för att åka hemåt och krypa ner i varma sängar. Stackars de människor som fick sova på campingen. Jag lider med er! En trevlig dag, och ett perfekt kick-off på festival-säsongen. Sweden Rock nästa!!
Peter Gustavsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
