Queensrÿche - Göteborg (Trädgår'n)
Måste väl erkänna att jag inte var direkt tokpeppad inför denna spelning. Orsak? Den setlist som dokumenterats på senaste livesläppet kändes inte direkt superlovande inför denna spelning. Jag är en av många "Operation: Mindcrime"-fanatiker, och i ärlighetens namn var det mest spår från detta fenomenala storverk som lockade, och endast ett fåtal "Mindcrime"-hits ligger med på "The Art of Live", som släpptes här i dagarna. Men hoppas kunde man ju alltid, så jag och ANTIBODY-Matte tog det säkra före det osäkra (eller vice versa) och styrde kosan mot Göteborg.
Inget förband - innan man visste ordet av stod de gamla metalveteranerna på scen. Och moloket kunde jag konstatera att de spelade material från de senaste släppen under den första halvtimmen, låtar som jag personligen tycker är förbannat trista i jämförelse med deras tidigare material.
Men när Queensrÿche gav sig på "Jet City Woman" från "Empire"-plattan kändes det som läge att bege sig längst fram till scenkanten. Allsången var smittande, och jag är trots allt ganska förtjust i en hel del av "Empire"-materialet.
Så händer det. Helt plötsligt radas spår efter spår från "Operation: Mindcrime" upp, till min stora förvåning och oförställda glädje! Eder skjutjärnsjournalist spenderade resten av spelningen röjandes och sjungandes längst fram i folkhopen, och fattas bara annat när man bjuds på dunderklassiker som "Operation: Mindcrime", "Speak", "The Needle Lies", "Breaking the Silence", "I don't Believe in Love", "Revolution Calling" och "Eyes of a Stranger"! Geoff Tate är fortfarande en publikdomptör av rang, och när Tate och kompani vräkte ut "Take Hold of the Flame" från "The Warning" (1984) var jag genomblöt av svett och min röst var det inte mycket kvar av - det var helt enkelt en enorm kick att få uppleva detta!
På minuskontot hamnar det faktum att bandet, förutom Tate, betedde sig ganska anonymt på scen - mera röj från musikanterna själva hade lyft spelningen ytterligare, även om själva framförandet av låtarna var klanderfritt. Herr Tate själv verkade dock vara på gott humör, iförd sedvanligt linne och mellan varven iklädd en jeansjacka med dekorerad ryggtavla - ordet LIAR och under det en bild på en viss herr Bush. Om inte så var det i alla fall väldigt likt. Jag fick ingen noggrann titt - jag var upptagen med att studsa omkring och vråla med i texterna. Men det är intressant - och sorgligt - att konstatera att Queensrÿches gamla politiska texter fortfarande är minst lika aktuella idag som för sexton år sedan.
På sätt och vis är det trist att det är de gamla meriterna som räddar Queensrÿche live anno 2004, så intrycket blir aningen splittrat. Det känns som man sett två gigs i ett - ett mindre intressant (första halvtimmen eller så) och ett superintressant (resten). Men på det hela taget snackar vi ändå om en riktigt kul spelning, även om den - i mitt tycke (smak och tycke är ju subjektiva begrepp; med det menas att det egna tycket är bättre än alla andras!) - började lite segt. Det tog sig, som man säger!
Men nu vill jag ha en ny, svinbra platta från Queensryche, så att helhetsbilden blir mer kompakt när de besöker våra breddgrader nästa gång.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
