Kiss - Liverecension från Stockholm
Band: Kiss
Stad: Stockholm, Stockholms Stadion
Datum: 30/5-2008
Betyg: 7/10
Recensent: Neven Trosic
Ett till helheten sett vitalt och mycket underhållande museiföremål. Där har man år 2008 KISS i ett nötskal, eller kanske rättare sagt en sminkask. När Sverige efter nio år åter får besök av det legendariska bandet får ett fullsatt Stadion under showen uppleva både klara brister och vassa klor. Som bekant är femtio procent av originalsättningen, Ace Frehley och Peter Criss, borta sedan en del år tillbaka men tro för all del inte att den närvarande ojämnheten är något som främst kan skyllas på ersättarna Tommy Thayer (gitarr) och Erik Singer (trummor). Tvärtom så bidrar den sistnämnda duons insatser till minst ett, rentav två, pluspoäng. Särskilt när man ser tillbaka på de sista turnéerna med Frehley och Criss i bandet är det uppenbart att de är utskåpade av herrarna vilka har tagit över deras platser, sminkningar, roller och så vidare. Det Paul Stanley och Gene Simmons alltså har förlorat i eventuell "äkthet" har de med råge vunnit i ett mycket mer samspelt scenframträdande.
Vilket man som konsertbesökare såg och hörde med all önskvärd tydlighet, dock med ett klart undantag. Den klassiska inledningen "Deuce" är mycket trevlig och välljudande men under den efterföljande "Strutter" tappar bandet bort sig totalt framåt slutet. Vad hände? Inte något man precis förväntar sig av dessa proffs och absolut inte något som passar ett band som utger sig för att ge sin publik det bästa. Något annat som blir tydligt under samma låt är att Paul Stanleys röst denna kväll inte är i närheten av något som ens med god vilja kan räknas till de högre klasserna. Under åtminstone en tredjedel av spelningen kraxar han mer än lovligt, till och med mellansnacket låter illa. Till slut lyckas mannen åtminstone komma upp till en hyfsat godkänd nivå som håller sig resten av konserten, förutom i "I Was Made for Loving You", som han har stora problem med. För att gå över till något betydligt mer positivt så är låtvalet för det mesta finfint. Visserligen var det först sagt att man under denna turné skulle köra samtliga låtar som medverkar på liveklassikern "Alive!", men detta koncept verkar ha övergetts ganska snabbt. "Firehouse", "Watchin' You" och "Rock Bottom" är sedan flera gig tillbaka strukna, vilket är synd men det som väl spelas bevisar återigen att KISS framgångar genom åren inte enbart har varit frukten av image och scenshow. Då det fortfarande kvarstår en hel del material som var med på "Alive!" innebär det att man förutom givna evergreens som "Deuce", "Strutter", "Let Me Go, Rock 'N' Roll" och "Black Diamond" även fick sig lite mindre famösa saker som "She", "Nothin' to Lose" och "Parasite" till livs. Förvisso hör väl just denna trio knappast till det bästa gruppen har gett ut men alert framförd är den.
I sammanhanget vill jag även passa på att berömma Erik Singers vokala insatser i "Black Diamond" och "Nothin' to Lose". Hädelse, skriker måhända en del fans då Peter Criss sjöng originalen. Jag har dock svårt att störa mig när det låter så pass bra som det nu råkar göra och det viktigaste är ju förstås att man som lyssnare själv har roligt. Betydligt mindre roligt är däremot Tommy Thayers ensamsolo i "She" (raketskjutandet från gitarren till trots) och Singers dito i "100 000 Years". Men herrar Stanley och Simmons vill väl få chansen att vila lite" Under extranumrena som kommer efter "Rock and Roll All Nite" (piggt framförande även av denna hit) framförs idel superklassiker och publikmassan tänder utan tvekan till mer nu än under de obskyrare numren, föga förvånande. "I Love it Loud", "Love Gun", "Detroit Rock City" Underbara bitar. Ett annat plus är den så välbekanta scenshowen där allt man kan förvänta sig ingår. Gene sprutar eld (dock blev flamman denna gång lite fjuttig), dreglar blod, "flyger" upp till scenbelysningen, Paul åker linbana ut till publiken, leker lasso med mikrofonen, trumpodiet hissas upp och ner, bomber, fyrverkerier, mera eld" Ja, inget direkt nytt under solen där. Gubbarna har knappast satsat på att återuppfinna sitt koncept på något sätt men det är inget man bör förvänta sig från ett band som ger sig ut på en jubileumsturné betitlad "35 Alive". Om jag ska ta och knyta an till det jag skrev i början av denna recension så är dagens KISS ett museiföremål som inte på något sätt representerar framtiden. Inget nytt studiomaterial verkar vara i sikte och inga visuella ändringar på scen verkar vara aktuella. Paul Stanley och Gene Simmons verkar nöja sig med att göra sitt bästa för att ta publiken tillbaka till 70-talet och för det mesta så lyckas de fint med det. Vissa störande skavanker gör att betyget inte kan nå högre än en sjua och det en inte alltför stark sjua, men det går inte att förneka att detta allt som allt ändå är oförfalskad underhållning.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
