Sweden Rock Festival 2012 - Liverecensioner
Michael Romeo (SYMPHONY X)
ONSDAG 6 JUNI
H.e.a.t
Betyg: 8/10
19.45 (Zeppelin Stage)
Debuten för min del för ett H.E.A.T med nyförvärvade Erik Grönwall på sång. Jag gillar föregångaren Kenny skarpt och hyllade bandets debut som den bästa svenska plattan på länge. När så färska ”Address The Nation” släpptes kände man sig en aning skeptisk men farhågorna visade sig vara obefogade. Skivan är stark nog att nämnas med debuten, om inte starkare, och Erik sjunger suveränt. Väl nere i Norje visar det sig att den tanige sångaren också lyckas leverera på scen. Framträdandet är stabilt och vi möts av hits som inledningsspåret ”Breaking The Silence”, ”Living On The Run”, ”It´s All About Tonight” och melodifestivalshitten ”1000 Miles”. Jag har inget emot att bandet fokuserar på den senaste plattan eftersom den just är så stark. Jag och brorsan reflekterade över just det faktumet att man för första gången på länge verkligen inte såg de nya låtarna som en transportsträcka till de gamla hitsen. Det är väl ett bra betyg om något bland Sweden Rocks mer åldersdigna akter. Nämnas måste dock det horribla trumsolot. Crash drar på någon form av 80-tals rapbeat och ska sedan sola till det. Fine… det är bara det att det inte synkar. Han kan inte ha hört beatet. Men om man bortser från denna lilla fadäs får vi ett mycket kompetent och energiskt framträdande som cementerar H.E.A.Ts status som liveband. Och hädanefter ska sångaren inte omnämnas som ”Idol-Erik” utan som sångaren i H.E.A.T, inget annat.
JOHAN HAGENGREN
Dynazty
Betyg: 6/10
22.30 (Rockklassiker Stage)
DYNAZTY går ut hårt med en potent version av “Come Alive”, öppningspåret på bandets nya album “Sultans of Sin”. Därefter händer det inte så mycket på ett tag. Bandet visar visserligen spelglädje och sångaren Nils Molin glänser (även om han kanske inte alltid behöver ta i så att han nästan skiter på sig). Så långt allt väl. Jag vet inte hur bandet upplever det från scenen, men min känsla som åskådare är att DYNAZTY inte riktigt når ut till publiken denna kalla försommarkväll. Visst genererar Anna Bergendahl-covern “This Is My Life” en del allsång, men på det stora hela är publikens gensvar tämligen svalt under den första halvan. Ungefär halvvägs in i setet blixtrar det dock till. Ösiga “Sleeping with the Enemy” och Melodifestivaldängan “Land of Broken Dreams” får i alla fall mig att vakna till och fler i publiken tycks känna likadant. På förhand hade jag tippat att “Land of Broken Dreams” skulle vara den stora publikfavoriten, men där hade jag fel. Det kanske är ett tecken på okunnighet, men till min förvåning är det titelspåret från debutskivan “Bring the Thunder” som folk verkligen tycks ha väntat på. När avslutande “Sultans of Sin” tonar ut konstaterar jag att det varit en bra spelning, men inget som går till historien.
PETER LINDGREN
Edguy
Betyg: 4/10
00.00 (Sweden Stage)
Bleka "Nobody's Hero" och "The Arcane Guild" från det likaledes mediokra albumet "Age of the Joker" inleder och utgör således en inte alltför upphetsande start på spelningen. "Robin Hood" och "Rock of Cashel", de två andra numren från den aktuella plattan funkar klart bättre, men gör ändå inget särskilt för att förbättra mitt intryck av EDGUYs senaste studioverk. I övrigt utgörs setet mestadels av lättippade låtval, med pianoballaden "Land of the Miracle" som en någorlunda avvikare från det högst givna.
"Tears of a Mandrake", "Babylon" och "King of Fools" är melodiska godbitar som jag egentligen aldrig tröttnar på, men då gäller det också att den gode Tobias Sammet kan behandla dessa väl live. Ikväll är rösten alltför ansträngd och ibland rent enerverande gapig i de partier där det krävs att frontmannen tar i som mest. I rollen som just frontman sköter sig Sammet emellertid fortfarande exemplariskt, även om han gärna hade fått dra ner på det buskisosande mellansnacket en smula. Eller två.
De övriga i bandet gör å sin sida det de ska, vilket även inkluderar en del tydlig spelglädje, men det känns ändå som att EDGUY anno 2012 glöder hyfsat snarare än brinner som band. Därtill: Köra ett trumsolo med förinspelad musik (i detta fall det välkända temat från "Rymdimperiet slår tillbaka")? Ååååh, vad nyskapande och underhållande! Eller kanske inte.
En jubileumsturné för "Hellfire Club" 2014, tack.
NEVEN TROSIC
TORSDAG 7 JUNI
Steel Panther
Betyg: 9/10
18.45 (Rock Stage)
I strålande kvällssol kliver så grabbarna från Sunset Strip åter ut på svensk mark. Finns det en bättre markör för det i och med kvällningen uppgraderade festandet än det här? Med några bärs innanför bröstet, solen skinande och detta… låt oss säga ”livsbejakande” band på scen är det omöjligt att vara surmulen över den i princip obefintliga värmen. Och säga vad man vill om Stålpantrarna men på deras show har man aldrig tråkigt. För det är just det, en show snarare än en spelning. Spänn fast dig och håll i dig. Inledande ”Supersonic Sexmachine” är en utmärkt uptempolåt som lämpar sig väl för att starta festen. Publiksvaret låter inte vänta på sig. Sweden Rocks besökare välkomnar de pubertala medelåldersmännen med öppna armar (och ben?). Mellansnacket är så långt under bältet att det knappt är möjligt, men likväl otroligt underhållande. Fler låtar från nya skivan avhandlas där ”Just Like Tiger Woods” lyser starkast med sin otroliga catchighet. Vi får några ”gamla” klassiker som ”Fat Girl” och ”Asian Hooker” och allsången är ett faktum. Precis som alla andra gånger jag sett bandet sliter de upp några förfriskade damer på scen som får dansa med och om så önskas, visa sina behag. Sångaren Michael Starr rör under spelningen sitt skrev fler gånger än Michael Jackson gjorde under hela sin karriär. Det är som det är med STEEL PANTHER, antingen gillar man dem eller så gör man det inte. Att döma av gensvaret från publiken den här torsdagskvällen i juni, så är det fler som tycker som jag.
JOHAN HAGENGREN
Sebastian Bach
Betyg: 8/10
21.45 (Rock Stage)
Den forne SKID ROW-sångaren tillhör en av mina topp fem-bästa sångare och frontmän någonsin, så förväntningarna var höga. Speciellt efter det kanongig som han gjorde på festivalen 2005. Vi behöver inte rädas, Sebastian är ett proffs uti fingerspetsarna. Nyare material som ”American Metalhead” som för tillfället får heta ”Swedish Metalhead” blandas med klassiker som ”Piece Of Me”, ”18 and Life”, ”Monkey Business” och den smäktande balladen ”I Remember You”. Ska det vara ballader ska de skrivas av hårdrocksband. Det nyare materialet är min åsikt lite mer skrikigt men tas väl emot av publiken. Sebastian har likt BON JOVI och trots sina imponerande rösttillgångar, blivit mer nasal med åren men det är en stabil sånginsats likväl. Man kan inte tro att sångaren åldrats mycket när man ser honom headbanga och springa runt på scenen som om det vore 1989 på nytt. Mot slutet av konserten kliver ingen mindre än Dee Snider upp på scenen och framför tillsammans med Bass ”We´re Not Gonna Take It” och avslutande ”Youth Gone Wild”. Det är en mäktig upplevelse att se dessa legender dela scen och vi njuter för fullt. Efter konserten har man känslan av ett klockrent framträdande och att man faktiskt bevittnat något rätt stort.
JOHAN HAGENGREN
FREDAG 8 JUNI
Amorphis
Betyg: 8/10
12.15 (Sweden Stage)
Redan vid lunchtid kliver AMORPHIS upp på scenen. Lite tråkigt att de krockar med ADRENALINE MOB som jag också gärna hade sett, men valet är ändå ganska enkelt. Jag har lyssnat på AMORPHIS sedan 1994, men aldrig sett dem live så för mig personligen var denna spelning kanske den mest emotsedda detta Sweden Rock-år. Det ska också snart visa sig att finländarna lever upp till mina högt ställda förväntningar.
Spelningen kretsar mycket kring den karismatiske frontmannen Tomi Joutsen. Övriga medlemmar ser ganska vanliga ut och håller relativt låg profil. Medvetet eller omedvetet låter de Joutsen dominera scenen. Joutsen sticker ut utseendemässigt med sina meterlånga dreads och tatuerade armar, men han är även mycket skicklig både som frontman och sångare och äger scenen från början till slut. Lika naturligt som bandet slänger sig från lättillgängliga hits som “Silver Bride”, “You I Need” och “House of Sleep” till dödsmetalldängor som “Vulgar Necrolatry” och “In the Beginning”, lika naturligt skiftar Joutsen mellan vacker rensång och djupaste growl. Tror faktiskt att både Dan Swanö (EDGE OF SANITY) och Mikael Åkerfeldt (OPETH) ligger i lä där. Mycket imponerande! Jag hör gång på gång folk i publiken spontant utbrista “så jävla bra!” och jag kan bara nicka instämmande och le. Helt klart en av de bästa spelningarna på årets festival. Hade AMORPHIS bara inkluderat “Black Winter Day” i setlisten hade förmodligen ett ännu högre betyg varit aktuellt. Men, men, man kan inte få allt...
PETER LINDGREN
Axel Rudi Pell
Betyg: 5/10
13.30 (Festival Stage)
Att jag aldrig lär mig. När jag såg att AXEL RUDI PELL hade bokats till Sweden Rock blev jag glad. Jag är nämligen ett stort fan av den tyske gitarristen och hans band. På skiva. Efter att ha sett två live-DVDs samt delar av deras spelning på Sweden Rock 2007 borde jag inte ha blivit särskilt exalterad över denna bokning. Jag borde helt enkelt lärt mig att herr Pell & Co inte är något liveband. Men hoppet är ju det sista som överger en…
När jag står och tittar/lyssnar på AXEL RUDI PELLs spelning funderar jag på hur jag ska kunna skriva en recension utan att använda samma fraser som när jag recenserade DVD:n “One Night Live” (2010), men inser att det blir svårt. Det är samma gamla visa. Både gitarristen själv och basisten Volker Krawczak är nästan helt stillastående konserten igenom. Till och med keyboardisten Ferdy Doernberg som är låst bakom sina instrument är mer rörlig. Sångaren Johnny Gioeli gör väl ett godkänt jobb som frontman, men när det är trummisen, i detta fall Mike Terrana, som är den största behållningen är det något som är galet. AXEL RUDI PELL är verkligen inget visuellt band. Dessutom spelar gruppen på Festival Stage (den största scenen), vilken känns på tok för stor i sammanhanget. Musikmässigt finns det inte lika mycket att klaga på. Låtvalet är okej och variationen är bra. Lite tråkigt bara att mina favoritplattor ”Magic” (1997) och ”Oceans of Time” (1998) inte är representerade överhuvudtaget.
PETER LINDGREN
Gamma Ray
Betyg: 7/10
15.00 (Sweden Stage)
Efter att i duggregn ha beskådat AXEL RUDI PELL har jag givetvis ännu inte fått mitt lystmäte på tysk power metal (kan man få det?), så jag beger mig bort mot Sweden Stage för att bevittna melodikonstnären, tillika power metallens fader Kai Hansen med manskap. Nu faller regnet hårdare och Kai proklamerar att de är där för att ”sparka vädergudens stjärt”. Mina anteckningar blir blötare och blötare. Det måste vara tacksamt att som band ha en sådan otrolig låtskatt att ösa ur, knappt matchad av något annat band på festivalen. Vi serveras nyare låtar som ”Empathy”, ”Dethrone Tyranny” och ”New World Order”, godingar som ”Gardens Of The Sinner” och HELLOWEEN-klassikerna ”I Want Out” och ”Ride The Sky”. Det finns något här för alla som gillar metal. Någonstans mitt i spelningen drabbas Kai av tekniska problem då gitarren inte vill fungera. Det hela resulterar i ett flera minuter långt avbrott som skulle ha kunnat göras mer uthärdligt i regnet om övriga medlemmar jammat, bjudit på något instrumentalt eller åtminstone solat, men ingalunda. Detta blir helt sonika en prick i protokollet. Men när så tonerna till en av tysk musikhistorias främsta låtar ”Rebellion In Dreamland” ljuder över Norjes nejder är euforin total. Att de sedan avslutar med ultrasnabba ”Somewhere Out In Space” gör att man lämnar spelningen med ett leende på läpparna och vetskapen om att trummisen fått sin dubbla baskaggemotion för dagen.
JOHAN HAGENGREN
The Darkness
Betyg: 8/10
20.00 (Festival Stage)
2006 såg jag en smått lönnfet Justin Hawkins uppträda tillsammans med THE DARKNESS på Löfbergs Lila Arena i Karlstad. Tre år senare bevittnade jag samme man med sitt dåvarande band HOT LEG på Sweden Rock Festivals Zeppelin Stage, nu med ett gipsat ben, till följd av en olycka. Båda konserterna var av god klass och det fanns inte mycket att klaga på gällande Justins insats vid någon av gångerna, men det är vid THE DARKNESS Sweden Rock-debut ändå uppenbart att jag nu för första gången får se sångaren ge 110 procent av sin förmåga. Den slanka med samtidigt muskulösa gestalten dansar över festivalens största scen på ett sällan skådat sätt och står för såväl U:et som E:et i underhållning respektive energi. Även den karaktäristiska "älska eller hata"-falsetten ter sig kraftfullare än tidigare, inte minst i bitar som "Get Your Hands Off My Woman" och "Black Shuck".
Kvartetten som helhet verkar i det närmaste pånyttfödd efter sin återförening; det är i synnerhet tydligt hur pass väl brorsorna Justin och Dan är entusiastiska över att åter spela tillsammans. Ändå görs ett tråkigt snedsteg. Som en konsekvens av att förståsigpåarna och "veckans smak"-folket väntat nog svek i samband med släppet av det rent fantastiska andra albumet "One Way Ticket to Hell ...and Back" (2005) så har THE DARKNESS fått för sig att behandla skivan styvmoderligt i setet. Endast de briljanta "One Way Ticket" och "Is It Just Me?" framförs, medan mästerliga skapelser som "Dinner Lady Arms", "Hazel Eyes" och bandets kanske allra bästa låt, "Bald", sorgligt nog utgår. Istället får en rätt stor del av materialet från kommande fullängdaren "Hot Cakes" uppta speltiden. Ett i sig inget helgalet val, då det nya låter avgjort lovande, med samtidigt ett val som tål att diskuteras, då flera av låtarna är helt okända för publiken och får ett förväntat ljummare mottagande än det välbekanta.
THE DARKNESS spelning på festivalen hade alla förutsättningar för att kunna kallas närmast klassisk, men får nu nöja sig med att betecknas som ytterst vass.
NEVEN TROSIC
Motörhead
Betyg: 6/10
21.45 (Rock Stage)
MOTÖRHEAD är MOTÖRHEAD är MOTÖRHEAD är MOTÖRHEAD. Och så vidare. Ett välkänt påstående vilket främst får sägas gälla för bandets mer sentida status som liveakt snarare än dess skivproduktion. Ty att varje MOTÖRHEAD-album är det andra likt är något som bara kan komma från någon som äger högst tre skivor (varav minst en är en samling) med gruppen. Hursomhelst, det bör numera vara tämligen klart att det mest uppseendeväckande med trion nuförtiden är dess strävan att klistra bandloggan på så många produkter som möjligt. Själv hoppas jag på att de lanserar sin egna leverpastej härnäst. Eller kanske en egen ölkorv.
"Overkill", "Ace of Spades", "Bomber", "Killed by Death", "Iron Fist" och "Going to Brazil". Alla hänger de som brukligt med i ett set vilket har varit likartat i en mindre evighet nu. Trist eller helt enkelt pålitligt - själv lutar jag klart mer mot det första alternativet, medan en stor del av den jublande folkmassan verkar hålla hårt vid det sistnämnda. Det närmaste låtvalet kommer att ens befinna sig i samma universum som ordet "överraskning" är att inledningen utgörs av "Damage Case" samt att trevliga "1916"-dängan "The One to Sing the Blues" hänger med på ett hörn. Synd på en akt med en så pass lång karriär och en så pass stor låtskatt. Whitfield Crane (UGLY KID JOE) och Andy LaRocque (KING DIAMOND) gör ett småkul gästinhopp på "Killed by Death", men mycket mer spännande än så blir det inte denna gång. Heller. Särskilt inte då spelningen med sina 75 minuter känns något korthuggen.
"Bomber"-riggen är "Bomber"-riggen och ännu en dag på jobbet är alltid ännu en dag på jobbet. Låt gå för att ytterligare en knegardag tillsammans med Lemmy, Phil och Mikkey är att föredra framför mycket annat.
NEVEN TROSIC
Twisted Sister
Betyg: 9/10
23.30 (Festival Stage)
Det är bara att beklaga att TWISTED SISTER verkar sky tanken på att spela in ett nytt album som pesten. Saken må vara den att deras befintliga diskografi omfattar en låtskatt mer än tillräckligt lysande för att ett band ska kunna leva karriären ut på den. Ändock kvarstår min tanke om att ett band som fortfarande övertygar så här väl på scen åter skulle kunna leverera prima vara i studion. För sett som liveakt finns i dagsläget inte så mycket mer att kräva från New York-kvintetten.
Att den klassiska scenutstyrseln numera är lagd i malpåse känns lindrigt. A.J. Peros föredömligt korta trumsolo i ”Burn in Hell” likaså. Fullt rimligt, när man i övrigt är beväpnad med oförfalskad spelglädje, nämnda urstarka låtmaterial och en frontman vid namn Dee Snider. En betydande del av glansen i gruppens framträdande vilar som vanligt på den outtröttlige 57-åringens axlar och välbevarade stämma, men lika viktigt är det faktum att TWISTED SISTER som helhet är en glödande, sammansvetsad enhet. Att dessutom varva allsångsklassiker som ”We’re Not Gonna Take It” och ”The Price” med de uddare läckerheterna ”The Fire Still Burns”, ”Sin After Sin” och kvällens stora överraskning, ”Love is for Suckers”-numret ”Wake Up (The Sleeping Giant)”, kan med lätthet kallas för ett genidrag.
Det rådde absolut ingen brist på kvalitativa konserter på årets festival, men antalet som direkt kunde mäta sig med denna uppvisning är väldigt lätträknat.
NEVEN TROSIC
LÖRDAG 9 JUNI
Symphony X
Betyg: 6/10
18.15 (Sweden Stage)
Tyska förbundskaptener i fotboll brukar välja att satsa på block med många spelare från samma klubb när de bygger sina lag. Ungefär likadant verkar SYMPHONY X tänka. De inleder med ett block på sex låtar från senaste skivan ”Iconoclast” (2011). Därefter kommer grymma ”Inferno (Unleash the Fire)” från ”The Odyssey” (2002) som följs av två låtar från gamla ”The Divine Wings of Tragedy” (1997). Innan bandet går av scenen levererar de tre raka spår från näst senaste plattan ”Paradise Lost” (2007). Om detta blocktänkande har någon fördel i en setlist låter jag vara osagt, men jag har heller inget att invända.
För den som mot förmodan inte känner till SYMPHONY X skulle jag vilja beskriva musiken som neoklassisk metal (tänk YNGWIE MALMSTEEN) med en stark progressiv ådra. Musikerna, med gitarristen Michael Romeo i spetsen, är ytterst skickliga. Det går liksom inte att bli annat än imponerad av dessa fantastiska instrumentalister. Annars är det ärligt talat inte så där jättespännande att titta på SYMPHONY X. Det händer inte så mycket på scen. Medlemmarna står mest bara still och spelar. Visst håller sångaren Russell Allen igång en del, men den största behållningen är den höga låtkvaliteten. Det något återhållsamma betyget beror alltså på brist på action.
PETER LINDGREN
King Diamond
Betyg: 8/10
21.45 (Rock Stage)
Efter flera års bortavaro från metalscenen på grund av svåra ryggproblem och en hjärtoperation är det inte utan att man undrar vilken form KING DIAMOND ska vara i när han nu gör en exklusiv comebackspelning på Sweden Rock. Ganska snabbt inser man dock att oron varit obefogad. De berömda falsettskriken sitter där de ska och ”Kingen” verkar vara i god form överhuvudtaget.
Jag brukar säga att när jag går på en spelning vill jag ha lite njutning för ögat också, annars kan jag lika gärna sitta hemma och lyssna på en skiva istället. KING DIAMOND har verkligen gett sig tusan på att ge publiken en rejäl show. Det är rekvisita och skådespelare både hit och dit som hjälper till att skapa rätt stämning och ge låtarna extra liv. Effektfullt, men ibland känner jag att det nästan blir för mycket. Är det konsert eller teater vi är på?
KING DIAMOND anno 1986-1990 är bland det bästa som finns i musikväg, men karriären efter 1990 lämnar en del att önska. Detta blir alltför tydligt när 90-talslåtar som ”Voodoo” och ”Up from the Grave” ställs vid sidan av klassiker som ”Welcome Home” och ”Sleepless Nights”. Klasskillnad om ni frågar mig, vilket gör att framförallt första halvan av spelningen känns något ojämn. Att konserten innehåller både trumsolo och gitarrsolo kan i och för sig också ha bidragit till denna känsla...
Trots kritiken ovan gör KING DIAMOND på det stora hela en riktigt bra spelning. Avslutningen med MERCYFUL FATE-låten ”Come to the Sabbath” (med gästspel från MF-gitarristen Hank Shermann och VOLBEAT-sångaren Michael Poulsen), ”Eye of the Witch”, ”The Family Ghost”, ”Halloween” (med f.d. medlemmarna Michael Denner och Mikkey Dee på gitarr resp. trummor) och ”Black Horsemen” är magnifik. Trots att man vid det här laget är tämligen sliten efter fyra dagars festivalliv står man där med ett leende på läpparna. Hade de bara kört fler 80-talslåtar, så...
PETER LINDGREN
Mötley Crüe
Betyg: 3/10
23.30 (Festival Stage)
Nikki Sixx är cool snubbe. En ständigt ödmjuk attityd mot fansen, en låtskrivarpenna som har skapat en massa utmärkt musik (inklusive tiopoängaren ”Shout at the Devil”, medan skamfläcken ”Generation Swine” självfallet är borträknad) och ett överlag brinnande engagemang för det egna hantverket räcker gott och väl för att förtjäna en respekt av modell större. Synd bara att detta hantverk i dagsläget förvaltas på ett väldigt tråkigt vis, när Sixx väljer att turnera runt med en parodiskt presterande upplaga av MÖTLEY CRÜE.
Den stora, dock inte enda, boven i dramat heter föga förvånande Vince Neil. Vad annat är att vänta av en så kallad sångare med en numera ynklig lungkapacitet och fäbless för att fuska sig igenom verserna som om det inte vore någon morgondag?
”Live Wire” och ”Shout at the Devil” är två av kvällens många offer som blir till slarvsylta, medan körtjejerna tillika dansöserna tillika ögongodiset med nöd och näppe får hålla flera av refrängerna uppe. ”Don’t Go Away Mad (Just Go Away)” och efterföljande ”Same Ol’ Situation (S.O.S.)” är det enda som låter någorlunda acceptabelt och får utgöra något av en oas i en riktig ökenspelning.
Men även i övrigt märks det med all tråkig tydlighet att det nu är länge sedan MÖTLEY CRÜE var något annat (läs: ett riktigt band) snarare än en turnerande affärsverksamhet. Samspeltheten är i det närmaste obefintlig och de flesta låtarna serveras i trötta, slarviga, oinspirerade versioner. Egentligen är det i sig trevligt att ett hyfsat udda inslag som ”Piece of Your Action” ingår i setet, men med tanke på hur jäkla illa det låter hade jag lika gärna sluppit höra den.
Att Tommy Lees tivoliuppvisning bakom trummorna blir det mest minnesvärda som sker under konserten är egentligen allt den som inte var där behöver veta.
NEVEN TROSIC
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
