Still Remains, 3 Inches Of Blood & Trivium - Stockholm (Klubben)
Det har snackats mängder av skit om Roadrunner genom åren liksom det säkerligen har gjorts om de flesta större skivbolag. Till stora delar säkert befogad besvikelse men något ingen kan ta ifrån Roadrunner är deras förmåga att plocka fram mastiga band ur sin skitiga trollerihatt.
Katalogen rymmer bland annat namn som Slipknot, Machine Head, Soulfly, Type O Negative, Obituary och Deicide vilket verkligen imponerar. Nyligen band de även upp allsmäktiga Opeth som första svenska band på bolaget vilket jag antar och hoppas att de verkligen fick kämpa för.
Paketet Roadrage har vi vid det här laget börjat vänja oss vid. Konceptet är enkelt, Roadrunner slänger iväg sina tre senaste signeringar på turné i hopp om att få fart på skivförsäljningen. Vågat, åtminstone vid våra breddgrader eftersom vi ju är så rasande rädda för att lägga ut pengar på något som känns nytt och lite främmande. Just detta märks denna kväll på ett väldigt glesbefolkat Klubben.
Först ut är Still Remains som stöpts i exakt samma form Killswitch Engage på samma bolag med det numera klassiska upplägget av tuff vers, snäll tillrättalagd refräng. Energi finns det gott om och det fullkomligt sprudlar av rörelse, spontanitet och galenskap på scen.
Glorian eller pentagrammet beroende på hur man ser det skiner som klarast över keyboardisten som trots att hans instrument inte är speciellt aktivt underhåller med sitt fullständigt galna kroppsspråk. Som om Pulps Jarvis Cocker skulle få för sig att gå igenom lobotomi och börja lira Cannibal Corpse hemma i stereon. Snyggt koreograferade låtar som i det stora hela tyvärr bara blir så vansinnigt tråkiga, statiska och förutsägbara.
Still Remains kommer givetvis att skörda framgång i staterna men här tror jag mest att de kommer att bemötas med en axelryckning.
Näst upp är 3 Inches Of Blood från Vancouver i Kanada och här är det bara att tacka för påminnelsen om hur vidrig 80-talet kunde vara emellanåt för det här är ren terror i lyxförpackning. NWOBM tisslas det om och visst kan jag hålla med om att det är något liknande som den ena sångaren pysslar med när han ständigt fyrar av vedervärdiga sirener som t.o.m. borde ge de döva tinnitus. Jag säger som South Park-gänget, Blame Canada!
Blodsmak och känslan av tyngd närvarar knappast och man börjar så smått bli orolig för Roadrunners tidigare fingertoppskänsla.
Oron stillas ungefär 30 sekunder in i Triviums första spår för här snackar vi verkligen högoktanig thrash/death metal i modern tappning från Orlando, Florida. Likt en extremvariant av Danko Jones så leder sångaren Matt Heafy bandet genom setet i ett rasande tempo. Spår efter spår är en ren orgie i oerhört imponerande gitarrspel och scenuttryck som kryddas med genomkorkande mellansnack fyllda av metalpastischer i sann Manowar-anda.Variationen i materialet är som bortblåst men när det bjuds upp till en sådan här fest med förstklassigt publikfrieri så är det omöjligt att inte dras med i publikens eufori. En publik som reagerar blint på sångarens uppmaningar som verkar känna till Triviums texter och låtar förvånansvärt väl för att vara ett så pass ouppmärksammat band i Sverige.
Kanske var det såhär det kändes att se Metallica för första gången som liten grabb eller som en kille i en alldeles för stor Trivium-tröja säger när han lämnar arenan tillsammans med sin gode vän, "Fan Henke, detta var fanimej det bästa jag sett, bättre än Maiden t.o.m.".
Bara en sån sak.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
