HammerFall - Göteborg (Scandinavium)
Först ut denna kväll är finska skräckrockarna Lordi (precis som när jag såg dem som förband till Nightwish för ett drygt halvår sedan missar jag början av spelningen). Bandet har en del sköna refränger i sina låtar, men på det stora hela är Lordi inget höjdarband. De är dock rätt roliga att se på. Det finns ju inte så många imageband nu för tiden. Publiken längst fram verkar i alla fall gilla Lordi.
Nästa band ut är Firewind, ett band som jag tycker är riktigt bra på skiva. Framför allt haussar jag nya "Forged By Fire" som fick 8/10 av mig när jag recenserade den tidigare i år. Live funkar det denna kväll sådär kan man säga. Sångaren Chity Somapala får problem med rösten redan i tredje låten "The Forgotten Memory" och i "Between Heaven And Hell" låter det rent ut sagt illa. Detta drar ner helhetsintrycket på en annars OK spelning. Man får dock tyvärr en stark känsla av att det här är ett band som inte spelat särskilt mycket live.
Scenvana har däremot nästa band så det räcker och blir över. Danska Pretty Maids karriär sträcker sig över mer än 20 år, så det är ett gäng rutinerade herrar som äntrar scenen. Sångaren Ronnie Atkins är den största behållningen. Han visar sig vara en publikdomptör av klass och han far omkring som den värsta Bruce Dickinson på scenen. Låtvalet kunde dock vara bättre. Jag gissar att det är fler än jag som vill höra fler låtar från kanonskivorna "Red, Hot And Heavy" (1984) och "Future World" (1987). Det finns ju liksom en anledning till att bandet inte är lika stora idag som på 80-talet. Vi får i alla fall höra "Future World", "Back To Back" och "Red, Hot and Heavy" och det får väl duga, men som sagt var, mer gammalt material hade varit att föredra.
Så har det blivit dags för kvällens stora begivenhet, HammerFall. Det sägs att det är första gången ett göteborgsband spelar i Scandinavium. Själv såg jag bandet första gången på "Glory To The Brave"-turnén 1997. Då spelade de på Musikens Hus. Sedan dess har HammerFall bara växt sig större och större. De har gått via att spela på Kåren och i Lisebergshallen till att nu spela inför ca 5500 personer i Scandinavium. Det är en hygglig utveckling.
Öppningslåt är "Secrets" från färska albumet "Chapter V: Unbent, Unbowed, Unbroken". HammerFall fullkomligen lyser av spelglädje och publiken är med på noterna från första stund. Bandet fortsätter med hits som "Riders Of The Storm", "Renegade" och "Let The Hammer Fall" och det är fullt ös på både bandmedlemmar och publik. Det står dock ganska tidigt klart att något inte riktigt är som det ska med Joacim Cans röst och enligt egen utsago beror detta på att han drabbats av luftrörskatarr. Typiskt! Visst hör man att Cans inte är på topp, men med tanke på förutsättningarna gör han ändå ett bra jobb. Dessutom har han stor hjälp av publiken som sjunger för fulla halsar.
När det gäller låtvalet så hämtar HammerFall inte helt oväntat mest låtar från sin senaste skiva, men som tur är finns det fortfarande plats i repertoaren för klassiker som "Glory To The Brave" och "HammerFall". Största skrällen är nog att de har dammat av "Living In Victory" från "Renegade". Bäst är annars den grymma avslutningen med allsångsnumren "Templars Of Steel", "Heeding The Call", "Blood Bound" och "Hearts On Fire". Det är nästan omöjligt att inte stå och sjunga med.
Sammantaget gör HammerFall en riktigt bra spelning. T.o.m. en säker partydödare som ett trumsolo går hem denna kväll. Anders Johansson har vett nog att hålla solot kort och dessutom gör han det hela med humor. Det stora problemet och det som sänker helhetsintrycket är Joacim Cans röstproblem. Det känns dock lite elakt att sänka betyget pga något man inte kan råda över. Jag ger hellre en stor eloge till Cans för att han kämpar sig igenom konserten på det sätt han gör. Jag har sett HammerFall ännu vassare, men jag tycker att de ännu en gång visar vilket enormt bra liveband de är.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
