The Mars Volta - Stockholm (Berns Salonger)
Amerikanska Mars Volta är onekligen ett nästintill overkligt fenomen. Förra skivan "De-Loused in the Comatarium" är inget annat än en välförtjänt braksuccé som fullkomligt forcerat ner alla genrebegränsningar och fått journalist efter journalist att klia sig i huvudet i sin vidriga jakt på ständig kategorisering. Mars Volta är så pass unika att det helt enkelt är omöjligt att titulera de eller för den delen förolämpa de med en genretillhörighet för deras ljudbild är helt enkelt så mycket mer, emellanåt en fantastisk konstart av allt vad musik innebär.
Var annars möts postpunk/psykadelia/jazz/drumnbass/metal på ett lika välklingande sätt. Ingenstans.
Det är just detta som slår en när man kliver in i Berns vackra salonger som lämpar sig för det mesta utom just musik. Här finns det nämligen representanter från alla genrer och låter man det nyktra ögat svepa över lokalen så är könsfördelningen relativt jämn och man kan skåda allt från Venom t-shirts till ljusblåa tajta Blurlinnén. I Mars Voltas musik finns något för alla och man kan nästan ta på förväntningarna som trissats upp sedan den bejublade spelningen på Mondo förra året. När de sedan gör entré efter ett Sergio Leone-inspirerat intro fullkomligt strålar det om scenen men en enorm rörelse och maken till skickliga musiker var det nog länge sedan man åtminstone såg på Berns scen. Blickfånget styrs givetvis mot Cedric Bixler och Omar Rodriguez och just här fullkomligt strålar det av självförtroende och mod. Inledande "Vismund Cygnus" som flåsar kring 15 minutersträcket är nästan en bedrift på gränsen till övermod och man kan ganska tydligt se att en del i publiken börjar skruva på sig, vilket jag förstår för Mars Volta ställer höga krav på sina åhörare under sina resor och kast mellan det där odefinierbara. De följer upp våldtäkten på hjärnbarken med fantastiska singeln "The Widom" som helt enkelt är rasande vacker och för en gångs skull klär Berns Salonger sitt soundtrack och nirvana är riktigt, riktigt nära.
The Mars Volta känns som en rejäl bunke med chokladmousse, helt enastående i lagom proportioner men tar man en överdos så riktigt växer det i munnen och helhetsintrycket blir helt enkelt för stort, för svårt att hantera. Likt en brutal attack på vår redan så värdelösa simultankapacitet som helt enkelt gör det svårt för den vanliga mortala människan att anamma alla skogar och oceaner av nyanser som Mars Voltas musik innehåller. Detta märks ganska tydligt halvvägs in i spelningen då folk om möjligt skruvar ännu mer på sig och när det lider mot sitt slut så har en hel del t.o.m. redan börjat lämna stället. Antagligen noterar inte ens detta under sin tripp, sitt karma vilket jag tror kommer att hämna de framöver. Ett kortare, alertare sätt skulle ingen må dåligt över mina herrar.
Faktum kvarstår kanske...The Mars Volta, ej för alla, ej ens för de flesta.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
